När applåderna tystnat

Vi hejar på tjejer som vågar vägra hålla käft. Vi backar kvinnorna som inte bara sa metoo utan youtoo och pekade på ännu en spelare i den talrika kvinnokränkarligan.

Unni Drougge, redaktör för Kvinnotryck.
UNNI DROUGGE
Redaktör för Kvinnotryck

Men vad händer sen, i stormens efterdyningar? När de som vågade vägra hålla käft inte längre blir bjudna på festen, när de blir avplattformade, baktalade, mister sitt levebröd – vågar hejakören stå kvar och backa då? Är peppet lika starkt när vi istället ser manegen krattas åt svinen?

På rak arm kan jag lista dussinet svenska män i maktställning som blivit påkomna för att ha sextrakasserat eller utnyttjat kvinnor i underordnad position men som givetvis förtjänade en andra (eller femte) chans. Till en början kan det visserligen se ut som att högstatusmännen faller hårdast om deras kvinnoförnedrande bisysslor blir allmängods. Men som regel behöver de bara sitta av en utmätt karenstid innan det är fritt fram att poppa upp igen, i samma elitskikt. Ju högre upp i hierarkin en man lyckas ta sig, desto mjukare kan han landa ifall han blir tagen på baris. Och handlar det om riktigt världsberömda män är det faktiskt inte hela världen om hela världen vet vad de tycker kvinnor är värda. En viss president kan säkert intyga det.

Men vi får inte stirra oss blinda på alla dessa enskilda exempel, för de ingår var och en i det större spelet, där huvud­regeln är mäns – alla mäns – underförstådda rätt att kränka kvinnors kroppar. Ska vi vinna det spelet och skapa lyckliga slut för kvinnor som utmanat det, måste vi stanna kvar också när scenen sopats ren, publiken gått hem och allt som hörs är ljudet av dörrar som diskret glider igen. Det är då vi måste stå beredda att bryta den straffande tystnaden runt de kvinnor som prisades just för att ha brutit tystnaden.

Men hallå, svara då! Hör ni mig inte? Fan, vad tyst det blev…

Foto: Jini Sofia