Härförleden hade jag besök av några personer som fått statliga medel till ett projekt där de skulle arbeta mot mäns våld mot kvinnor genom att samtala med männen. De vände sig till män som varit eller kunde tänkas bli våldsamma mot sina fruar/partners och barn, och nu var det meningen att männen själva skulle ta initiativet och ringa och prata om sitt beteende. Självklart fick de vara anonyma – hur skulle de annars vilja berätta?
Samtidigt kan kvinnor och barn numera inte längre komma anonymt till en kvinnojour om de går via socialtjänsten för att få ett boende. Och det måste de allra flesta kvinnor med barn göra för annars finns det ingen som betalar för deras placering.
I en utredning som nu ligger för beredning hos Socialdepartementet föreslås barn som bor på jourerna få »en egen placering« på jouren. Det betyder att barn ska ses som egna individer, frikopplade från sina skyddssökande mammor, och registreras med namn och adress. Detta är en i raden av reformer som kringskär och väver in våldsutsatta kvinnor och barn i ett nät av myndighetskontroll. En av de allvarligaste riskerna med att ge barn en egen placering är att det också ger pappan rätt att överklaga beslut om att barnet ska bo på jouren. En gång i månaden. Utöver det har pappan rätt att ta del av den dokumentation som upprättas om barnet. Dessa regler är samhällets hjälpande instanser ålagda att följa när kvinnor och barn söker skydd mot mäns våld.
Mitt i vårt registrerande och kontrollerande samhälle finns det en aktör som rör sig gränslöst och utan namn – den misshandlande mannen, som det är så viktigt att få kontakt med.
Men mitt i detta registrerande och kontrollerande samhälle, som eliminerat en av kvinnojoursrörelsens grundbultar – att den hjälpsökande kvinnan får vara anonym – finns det alltså en aktör som rör sig gränslöst och utan namn. Aktören är förstås den misshandlande mannen, ty så viktigt är det att prata med honom att han inte får avskräckas av krav på att uppge vem han är. Det kravet ställs bara på de närstående när de söker samhällets skydd mot hans våld. Men är det någon som verkligen borde omges av krav är det väl mannen som träder över mellanmänskliga gränser genom att misshandla sina närstående, mannen vars våld sätter gränser för kvinnan – för hur hon ska vara. Och bestraffar kvinnan som fallerar att möta hans gräns, precis där han vill ha den.
Nu utvidgas istället denna gränslöshet till en etablerad telefonlinje dit mannen kan ringa anonymt och prata om sina gärningar. Och hur fint det än kan låta, innebär det att staten gör sig till biktstol rörande mäns våldsbrott mot kvinnor. Som en vapenamnesti utan att du behöver lämna in vapnet. Du bara ringer och berättar att du har det, kanske pratar om hur det fungerar.
Under tiden: rigorösa krav på identifikation, dokumentation och återkopplingar i verksamheterna som tar emot kvinnor och barn på flykt. Säg oss vem du är om du vill ha hjälp och är kvinna och barn på flykt. Är du deras förövare? Full diskretion.
Jenny Westerstrand
Ordförande för Roks