Huvudpersonen i Agnes Jacobssons »Psycho girl« är beredd att offra allt vad stolthet heter för att bli bekräftad av sin drömkille Lillis. Men det är inte självutplåningen, utan tvärtom upproret, som slutligen ger henne en psycho-stämpel. Varför blir en kvinnas sanning fortfarande läst som galenskap om den misskrediterar en man?
Text: Ellinor Gotby Eriksson | Foto: Julia Ragnarsson
Agnes i din bok blir kallad galen när hon kastar gamla snusprillor på Lillis i en bar, efter att han länge utnyttjat och osynliggjort henne. Det är en scen som har skapat stor igenkänningsfaktor hos mig och många andra. Varför är den här problematiken så vanlig?
– Vad intressant att du säger det. När jag började med boken berättade flera av mina kompisar att de delar den erfarenheten; att bli besatt av någon som är känslomässigt otillgänglig men samtidigt krävande och särskilt hur mycket man anstränger sig för att anpassa sig efter dennes önskemål. För Agnes i boken – och mig då eftersom den är självbiografisk – handlar det om att Lillis hela tiden ger tillräckligt med bekräftelse för att hålla hoppet vid liv. Parallellt med det växer behovet av hämnd och upprättelse eftersom han behandlar henne så illa.
Det är så väldigt lätt för män att dra psycho-kortet mot en kvinna som exploderar när gränsen är nådd. Finns det något vettigt sätt att komma åt den förtryckande mentaliteten tror du?
– Ja, alltså det är precis det Agnes i boken försöker göra. Hon försöker hela tiden värja sig mot anklagelserna om att hon är knäpp genom att framhålla att hon är den rationella, men hon lyckas ändå inte komma runt hans spelregler. Han har en makt över henne som gör att hon inte kan lämna honom. Agnes vill verkligen stå upp för sig själv och av någon dum anledning kan hon inte sluta att jaga efter den där upprättelsen som ändå aldrig kommer. Det blir snarare värre eftersom hon fortsätter ha kontakt med honom i jakten på hämnd.
Men finns det ett mindre destruktivt sätt att hantera frustrationen över att känna sig tillintetgjord?
– Oftast har jag bara känt att jag verkligen vill ge igen när jag har blivit sårad, men det håller inte i längden. Om man istället kan ignorera personen och lämna honom åt sitt öde så har man i slutändan vunnit. Jag har faktiskt varit i den situationen också, slår det mig. Alltså att jag lyckas vända ryggen till istället för att fortsätta ha kontakt. Att vara »den större personen« istället för att drivas av sina negativa känslor är en väldigt befriande känsla.
När män avfärdar kvinnor som lögnerskor eller hysterikor slipper de kraven på jämställdhet.
Varför tror du att det finns en myt om att kvinnor ljuger om psykisk eller fysisk misshandel för att jävlas med män?
– Det är en jättekonstig myt eftersom kvinnor väldigt sällan vinner något på att berätta om sina erfarenheter. Det är väl fördelaktigt för män att kunna avfärda kvinnor som lögnerskor eller hysterikor. Då slipper de ju ställa upp på kvinnors krav på jämställdhet. Vi måste ta våra erfarenheter på allvar, våga prata om det och stötta varandra!
Serietecknaren Agnes Jacobsson, född 1991, är uppvuxen i Stockholm och verksam i Malmö där hon har utbildat sig vid Serieskolan. Just nu är hon aktuell med sin debutbok »Psycho girl« (Kartago förlag), en serieroman som har rosats intensivt sedan boksläppet i oktober. Psycho girl är självbiografisk och titeln anspelar på hur Agnes når en välbehövlig gräns efter att länge ha blivit nedtryckt och manipulerad av objektet för sin besatthet. Den skildrar också på ett minutiöst vis hur en kvinna som tar ton och säger ifrån får den klassiska hysterika-stämpeln. Ju mer Agnes strävar efter att äntligen bli sedd av den tio år äldre Lillis, desto mer förminskar han henne. Ju mer han undanhåller henne från sitt övriga liv och sina vänner, desto större blir behovet att vinna hans gillande – och i takt med självhatet växer ilskan mot Lillis.