Verkligheten bakom de fina orden

Roks ordförande Jenny Westerstrand. Foto: Frida Ekman

Roks har som ingen annan organisation i Sverige satt mäns våld mot kvinnor på kartan. Ett kännetecken i det arbetet är organisationens ovillkorliga solidaritet med den våldsutsatta tjejen, kvinnan och hennes barn, vår frihet som ideell organisation och vårt mod.

Det säger sig självt att när våld är så utbrett som det är i Sverige, då finns det många män som använder våld. Ytterligare en följd är att det finns många män och kvinnor som blundar för och accepterar våldets närvaro i samhället.

Ute i Roks jourer finns en lång och bred erfarenhet av att, tvärtemot hur samhället gör, möta våldet med öppen blick och låta det fortsätta att vara våld. Vi möter kvinnorna och tjejerna med redskap för att de ska kunna se sig själva som våldsutsatta och placera skulden för våldet där den hör hemma – hos honom – och så göra sig fria.

Det är därför kvinno- och tjejjoursrörelsen är så viktig: vi är den våldsfria platsen i ett våldsamt samhälle. Vi är på så vis inte ett komplement till socialtjänst och andra instanser. Vi är något annat. Ett alternativ. Och vi behövs så förtvivlat mycket!

Men den här skillnaden mellan jour­rörelse och samhälle håller på att gå för­lorad. Utan att verkligheten har blivit mindre våldsam framställer sig samhället som en aktör vid vår sida, som en länk i vår kedja och, som det har blivit med tiden, som vårt huvud och den som ska leda oss i arbetet mot våldet. Det som möter nu är mycket riktigt en ny form av motstånd.

Förr slogs jourer mot en okunnig socialtjänst som inte trodde att våld var ett stort problem, som inte hade hört om »kvinnomisshandel« eller om tjejers utsatthet för sexuellt våld. Idag möter vi »våldsteam« och andra »experter« och får hela regelsystem som ska stoppa våldet och höja kvaliteten på stödet i knäet, samtidigt som hon som lever i våldet får det allt svårare att få hjälp.

När Socialstyrelsen därför bad oss på Roks att rapportera om jourernas kontakter med socialtjänsten och hur vi tycker att socialtjänstens föreskrifter fungerar i praktiken öppnade sig ett schakt. Ett hål rakt ner från de fina orden, till verkligheten.

De allra flesta jourkvinnor jag talade med återkopplade om en smärtsam diskrepans mellan ord och handling. De talade om en socialtjänst som givits rollen som experterna men som inte kan och inte har resurserna att upptäcka våld, få upp det till ytan och möta dess konsekvenser. De talade om en ny verklighet, en där våldet bakats in i verksamheternas planer och ansvarsområden men likväl fortsätter att försvinna.

Hur hanterar vi att stora delar av det som varit en samlad jourrörelse befinner sig nu långt inne i de system vi är så kritiska mot?

I den glimrande skriften »Oslagbara damer – Fragment ur Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourers politiska historia« (Holmberg & Holst 2020) kan du läsa mer om den här utvecklingen. Den kastar ljuset mot tiden då jourrörelsen gick i bräschen för samhällets arbete mot våld, men också hur denna plats i täten förlorades.

Jag hoppas att den kan bilda utgångspunkt för ett samtal om hur vi vill se kvinno- och tjejjoursrörelsen utvecklas framåt. Hur möter vi den rävsax av krav och brist på kunskap – fast det kallas kunskap – som vår rörelse nu navigerar i? Hur styr vi mellan behov av medel och vikten av att följa kvinnornas, inte samhällets, behov? Och hur hanterar vi att stora delar av det som har varit en samlad jourrörelse redan befinner sig långt inne i de system vi är så kritiska mot?

Jag tror att den som har lyft upp dessa frågor och diskuterat dem kommer att ha ett försprång, ett försprång för att hitta den rörelse vi vill vara. Så låt samtalen starta! Vi är inte rädda. Roks vill alltid och bara framåt. Tillsammans i systerskap, mot mäns och killars förtryck och våld!

Jenny Westerstrand
Ordförande i Roks

Foto: Frida Ekman