KVINNOJOUREN I SALA
Kvinnojouren i Sala brottas med att nå ut till isolerade kvinnor under pandemin. I väntan på bättre tider planeras utomhusaktiviteter där stödsökande kvinnor kan träffas och prata.
Text: Marja Beckman
Redan under pandemins första månader varnades för att stängningen av samhället skulle drabba utsatta kvinnor hårt. Nu har ett och ett halvt år gått och restriktionerna gäller fortfarande. Därför äger det här samtalet rum över videolänk.
Anna Johansson är ensam anställd på kvinnojouren i västmanländska Sala. Några år innan hon började på jouren arbetade hon inom kriminalvården och mötte sexualbrottslingar som satt inne för grova brott.
– Den erfarenheten har gjort att jag inte tycker att sexualbrottsdömda ska få straffrabatt, berättar hon.
Anna Johansson är beteendevetare och jourens enda anställda. Hon har tidigare arbetat i kriminalvården och mött sexualbrottsdömda män.
Även om sexualbrottslingarna var väldigt olika sinsemellan, var många av dem charmiga och verbala, skickliga på manipulation. Därför tycker Anna att yrkesverksamma som möter dessa män, till exempel socialsekreterare, handläggare och nämndemän, behöver få fler verktyg för att känna igen och bemöta den typen av manipulation från misstänkta förövare.
– När du är i dialog med den personlighetstypen måste du ha en dialog med dig själv i ditt huvud samtidigt som du pratar. Dessa individer förvanskar inte bara sanningen, de kan också prata omkull vem som helst. Det handlar inte om att handläggarna inte gör sitt jobb, utan om att de inte har fått rätt verktyg.
– Vi måste begränsa männen som våldför sig på och fråntar kvinnor deras mänskliga rättigheter. Just nu känner jag förtvivlan och sorg över att fem systrar i Sverige har förlorat livet, det ger en klump i magen, minst sagt, säger Anna Johansson, som inte vill gå tillbaka till sitt gamla yrke.
Efter att ha jobbat inom kriminalvården tycker jag inte att sexualbrottsdömda ska få straffrabatt. De är ofta charmiga och kan lätt prata omkull yrkesverksamma som saknar verktyg för att genomskåda manipulationerna.
Kvinnojouren i Sala har under det gångna året tvingats ställa in många aktiviteter med stödsökande. Tjejjourens skolbesök, utbildningar för jourkvinnor och de uppskattade mamma-barn-lägren får vänta. Däremot har de individuella stödsamtalen fortsatt som vanligt, de kan ofta anpassas och tas via telefon om det behövs.
Trots att Anna är jourens enda anställda känner hon sig inte ensam på jobbet. Förutom den regelbundna kontakten med stödsökande och ideella jourkvinnor är jouren med i en lokal samverkansgrupp, Eugenia, där bland andra polisen, psykiatrin, socialtjänsten, skolan, brottsofferjouren och kyrkan arbetar tillsammans.
– Det är viktigt att förstå varandras grenar. Vi behöver alla hjälpas åt för att fånga upp kvinnorna, säger Anna Johansson.
Hon tycker också att Salaborna är ett bra stöd. Så fort jouren behöver hjälp, till exempel när en kvinna som ska flytta till ett nytt hem behöver husgeråd, brukar jouren få fyllda flyttkartonger med saker som invånarna har samlat in.
Många kvinnor sitter nu isolerade, ibland under samma tak som en manipulativ eller våldsam man. Folkhälsomyndigheten rekommenderar att så många som möjligt ska arbeta i hemmet, och barnen är hemma mer, ibland är de sjuka. Livet är mer kompakt.
– Vi känner såklart en oerhörd frustration. Vi vet ju att stödsökande blir mer isolerade och att det dessutom är svårare att få tag i myndigheter. De tillhör redan en utsatt målgrupp och då är det dubbelt så svårt när det är mycket som ska samordnas.
Jouren har hållit hårt på restriktionerna. Anna säger att hon är imponerad av de stödsökande kvinnorna som, trots sin utsatta situation, har visat stor hänsyn och stannat hemma om de själva eller deras barn är lite förkylda.
I början av pandemin gick kvinnojouren ut och satte upp anslag på vårdcentralen, apoteket och mödravården för att förtydliga att det finns hjälp att få. Förra sommaren anordnade de promenader och utomhusträffar med stödsökande.
– Det måste vi snart börja med igen, jag ska kolla när minigolfbanorna öppnar, det brukar vara en bra aktivitet för mammor och barn. Då får de chansen att träffas och prata med varandra, bättre än ingenting, säger Anna Johansson.
Hon berättar också att antalet äldre stödsökande har ökat på sistone.
– Alla blir inte slagna rent fysiskt, men även försummelse och att till exempel inte få hjälp i hemmet är en form av psykiskt våld. Hade det inte pågått en pandemi hade vi även haft underlag för en samtalsgrupp för äldre kvinnor.
Att träffa andra kvinnor i liknande situationer är betydelsefullt för många som är i utsatta situationer. Anna Johansson berättar också att en grupp stödsökande kvinnor som har träffats genom jouren numera har en egen Facebookgrupp där de hjälper och stöttar varandra.
– Det är fantastiskt att de känner samhörighet, säger hon.
Från vänster 1. En äldre väggbonad från kvinnojouren i Sala. Jouren har funnits sedan 1983. 2. »Porrfri pandemi« står det på presentationsmaterial från tjejjouren i Sala. 3. Karin Karlsson är ordförande för kvinnojouren i Sala. Foton: Privata
FAKTA OM KVINNOJOUREN I SALA
Vilka tar ni emot? Kvinnor, tjejer och barn som kommer tillsammans med sin mamma. Vi kan erbjuda barnen stöttande samtal enligt Trappanmodellen.
Hur länge har ni funnits? Sedan 1983. Vårt första årsmöte hölls 1984.
Antal anställda: En på heltid. Innan Anna Johansson började 2019 arbetade två kvinnor på jouren på deltid.
Antal medlemmar: Runt 50. Ett tiotal aktiva medlemmar
Finns skyddat boende?Ja, det finns en lägenhet med plats för två kvinnor och sammanlagt fem medföljande barn.