Wonder Woman, illustration DC Comics
Wonder Woman, illustration DC Comics

Agera på egen hand eller med lagens långa arm?

Många som ser eller vet om att en medmänniska blir illa behandlad vill nog gärna göra en hjältemodig insats, om det så kräver handgriplighet. Men det som känns rätt enligt moralen kan vara fel enligt lagen. Kvinnotrycks juridiska expert reder ut begreppen.
Text: Susanna Eriksson

I den politiska debatten lyfts inte sällan frågan om vilket ansvar människor har för varandra i ett samhälle och vilka konsekvenserna bör bli för den som inte griper in till hjälp för en medmänniska i nöd. I flera europeiska länder, däribland Norge, finns lagstiftning som innebär straffansvar för den som inte hjälper en person i nöd om det kunnat ske utan risk för egen säkerhet. I Sverige finns dock än så länge ingen sådan så kallad civilkuragelag. Det är alltså inte straffbart att låta bli att gripa in om du till exempel ser att din granne slår sin flickvän. Vissa människor har i sin yrkesroll en plikt att anmäla till social­tjänsten vid misstanke om att ett barn far illa, och var och en som misstänker att ett barn far illa får det, men generellt finns alltså ingen skyldighet att gripa in.

Vid allvarligare våldsbrottslighet, som mord, grov misshandel och allvarliga sexualbrott som våldtäkt eller våldtäkt mot barn kan straffansvar dock bli aktuellt om en person underlåter att polisanmäla eller på annat sätt avslöja ett pågående eller före­stående brott. En förutsättning för att ett sådant straffansvar ska gälla är att en anmälan kan ske utan fara för den som anmäler eller för någon annan. Den som ser att en man utsätter en kvinna för mycket allvarlig misshandel och som utan fara för egen eller annans säkerhet kan anmäla brottet men ändå inte gör det kan alltså straffas för att ha underlåtit att avslöja brottet.

Den som blir utsatt för ett brottsligt angrepp på sin person, som till exempel en misshandel, har rätt att använda visst våld i självförsvar, så kallat nödvärn. Detsamma gäller om någon försöker tränga sig in i ens hem eller inte lämnar ens hem efter tillsägelse. Det våld som används i nödvärn får inte vara uppenbart oförsvarligt, enligt 24 kap 1 § i brottsbalken som anger förutsättningarna för nödvärn. Våldet som används i nödvärn måste stå i proportion till brottet som någon utsätts för, och nödvärnsvåldet får heller inte gå utöver vad som krävs för att avbryta den brottsliga gärningen.

Vad som är viktigt att känna till här är att den som blir utsatt för våldet inte är ensam om att ha rätt att agera i nödvärn. Av 24 kap 5 § i brottsbalken framkommer att var och en som hjälper den som är utsatt har samma rätt. Den som till exempel ser en man tafsa på en kvinna på dansgolvet utan samtycke (vilket rör sig om brottet sexuellt ofredande 6 kap 10 § i brottsbalken) har alltså rätt att fysiskt gripa in för att avbryta det hela, så länge det brottsliga beteendet pågår. Det är alltså tillåtet för vem som helst att använda våld för att avbryta till exempel en misshandel, om det är nödvändigt för att misshandeln ska upphöra. Så fort angreppet är avslutat upphör också nödvärnsrätten, det finns alltså inte någon rätt till hämnd efteråt. Att agera i nödvärn för någon annan är dock en möjlighet, inte en plikt, och det är således inte straffbart att låta bli.
Bild: wonder woman/ DC Comics


Om skribenten

Susanna Eriksson är feminist och jurist, och grundare av Indile Juristbyrå. Hon medverkar regelbundet i Kvinnotryck