Det är inte bara novembermörkret som omsluter mig med slaskiga trottoarer och ett hängande grådis av lika delar avgaser och dimma. De blöta mörka månaderna är trots allt bara sex till antalet här i mellansverige. Långt värre är att vi sedan många år nu har omslutits av ett politiskt mörker på området mäns våld mot kvinnor. Inte ett mörker som manar till tända ljus och till kamp, så som det faktiskt tenderar att bli när saker blir tillräckligt dåliga. Nej det här mörkret har krupit på oss som en tjuv om natten. Eller snarare som en förfalskare som gradvis har bytt ut samlingen av äkta juveler mot kopior, allt under försäkran om att han ska göra allt vi äger mycket mera värt.
Det är sannerligen nya tider. Det är tider där könsneutraliteten härskar och det sjätte jämställdhetsmålet skrivs om, från att handla om mäns våld mot kvinnor till att tala om »könsrelaterat våld«. Ministern pekar ut kvinnors våld mot män som det nya svarta och de utredningar som beställs ges i uppdrag att anlägga »ett jämställdhetsperspektiv«. Sverige tar sig allt längre bort från Istanbulkonventionens konstaterande att mäns våld mot kvinnor grundar sig i mäns makt och dominans i samhället över kvinnor.
Det är tider där könsneutraliteten härskar och det sjätte jämställdhetsmålet skrivs om, från att handla om mäns våld mot kvinnor till att tala om »könsrelaterat våld«.
Nu står vi här på ett fält med djupt fragmenterad och individbaserad politik. Vi står här med fokus på hedersbrott, tillståndsplikt för jourerna, samtal för våldsamma män i socialtjänsten, förslag om oskuldskontroller (som de facto gör »oskuld« till ett bergepp som kan beskriva en kvinna, och användas i straffrättslig mening). Och nu senast: kön som grund för hatbrott.
Många tänker nog att det där sista är bra. För visst grundar sig mäns våld mot kvinnor i hat?
Men allt är inte guld som glimmar. Och analysen behöver vara djupare än så.
I de stater i USA där kön har inkluderats i definitionen av hatbrott går nästan inga ärenden vidare till domstol. Och där det har skett blir försvarets fokus (givetvis) att förklara att mannens våld absolut inte har med hat att göra. Antingen var »han trött« eller »hon provocerande«. Könsstereotyper och vidhängande hat och förakt mot kvinnor skrivs på detta sätt in i praxis och tillåts vara vägledande när domstolarna ska värdera huruvida det var på grund av hat han slog och kränkte kvinnan.
Den rimliga slutsatsen av detta är så klart att alla andra fall av mäns våld mot kvinnor 78 000 anmälda misshandelsfall och 7 000 våldtäkter per år, för att nämna några – inte har sin grund i synen på kvinnor som underställda männen, (vilket rättfärdigar våldet). De har ju inte åtalats som hatbrott!
Den rimliga slutsatsen av detta är så klart att alla andra fall av mäns våld mot kvinnor 78 000 anmälda misshandelsfall och 7 000 våldtäkter per år, för att nämna några – inte har sin grund i synen på kvinnor som underställda männen, (vilket rättfärdigar våldet).
Det sägs att om det man inte kan tala ska man tiga. Jag tror det hade varit bättre om vi sluppit de senaste femton årens politik och den systematiska nedmontering av 1990-talets framgångsrika politik som präglat den. Dessvärre tycks få ha tid och utrymme att höja rösten mot denna generella utveckling.
Även det civila samhället är fragmenterat och alla har fullt upp med att bevaka sina egna frågor.
För vi är väl överens om att solen håller på att gå ner över de könsmaktsbaserade förståelser som FN och Europarådets Istanbulkonvention vilar på och som Sverige en gång byggde sin politik på? Eller är Roks de enda som ser det? Är vi i så fall de enda som är upprörda? Jag hoppas att en ny lust till kamp föds i motstånd mot de analyser som nu vägleder politiken. Jag vill tro att 2024 ska vara året då det motståndet väcks på allvar hos Sveriges feminister. Roks är redo! Välkommen till barrikaderna!
JENNY WESTERSTRAND
Ordförande i Roks