Amineh Kakabaveh, foto Severus Tenenbaum

Aminehs kamp

Först en slöja fladdrande i vinden. Sen en röd fana. Och nu ett rött skynke. Så kan man se på Amineh Kakabavehs resa som började i en kurdisk bergsby, fortsatte med motståndskamp som ung peshmerga, och sen tog henne ända in i Sveriges riksdag. Nu har den röda tråden i Aminehs liv visat sig vara en fräsande stubintråd som orsakat stort tumult i det politiska läger där hon hör hemma. Här ger Amineh Kakabaveh sin egen syn på sakernas tillstånd.

Text: Kristina Hultman  | Foto: Severus Tenenbaum

Sitt första politiska tal fick Amineh Kakabaveh hålla som nybliven fjortonårig peshmerga inför en grupp ungdomar som anmält sig till gerillans vapenutbildning. »Du ska tala om flickornas rättigheter«, sa hennes överordnade. »Hur ska jag klara det?«, sa Amineh. Men det klarade hon. Året var 1987 och sen dess har mycket hänt i denna upprorsmakares liv. Ändå var det här nånstans som den gnista tändes som så småningom skulle leda till en uppmärksammad politisk karriär.

Trettio år senare har Amineh Kakabaveh flyttats ner till den svenska riksdagens B-lag, där den som inte är utskottsplacerad hamnar. Hennes enda möjlighet att utöva inflytande som rikspolitiker bortom tryckknappen i plenum är nu via den plats som ersättare hon har i EU-nämnden. Och att sitta som ersättare får man räkna med i början av en riksdags­karriär, men kanske inte efter nio år.

Amineh Kakabaveh, foto Severus Tenenbaum

Vad var det som hände?
– Det som hände var att vänstern körde fast i kulturrelativism och antirasism, säger Amineh, och förklarar att när hon och andra med henne riktat kritik mot en kvinnosyn som de anser vara förtryckande, mot en fundamentalistisk religions­utövning som de ser som destruktiv, mot antisemitism och homofobi, då avfärdas det som nykolonialism och islamofobi.

– Vilket är exakt samma retorik som islamister använder när de försvarar sitt kvinnoförtryck! De slår bort kritiken med att den är rasistisk. Det är därför som identitetspolitiken framstår som så problematisk för Amineh Kakabaveh. Vänstern har inte råd med den, menar hon. Och där står hon nu. Surt stirrande på vänsterns och feminismens heliga ko.

Men låt oss backa till våren 1993 då Amineh levde som ung politisk flykting i Västerås. Gudrun Schyman hade just blivit Vänsterpartiets partiledare och Amineh såg röda fanor vaja på ett första maj-möte, hörde Internationalen sjungas, och förstod av det hela att det rörde sig om ett socialistiskt parti, feministiskt dessutom, så hon gick med.

Socialist och feminist hade hon formats till sen barnsben och arbetarklass var hon ända in i hjärteroten, efter att ha arbetat ute på fälten som barn. Sen hade gerillakriget mot Khomeini inletts och många av hennes kamrater, både kvinnor och män, hade stupat. Själv överlevde hon och nu skulle kampen föras vidare i Sverige.

Ändå tackade hon nej först, när Vänsterpartiet frågade om hon kunde tänka sig att stå på riksdagslistan. Hon höll på att starta en motsvarighet till den franska feministiska förortsrörelsen »Ni putes ni soumis«, vilket på svenska fick bli »Varken hora eller kuvad«.

Först 2008 antog hon erbjudandet. Att hennes målmedvetna kamp för flickor som lever i en hederskontext skulle ge henne bittra fiender inom de egna leden var inget som hon då kunde föreställa sig. Inte heller att hon skulle bli aktivt mot­arbetad av partikamrater, av andra feminister, medan stödet från icke-socialistiskt håll kom att bli desto starkare. Som när hon förra året hedrades med titeln »Årets svensk« av tidningen Fokus vars chefredaktör Johan Hakelius garanterar en borgerlig linje. Och kanske är det där skon klämmer. Att frågan om våld i hederns namn engagerar så starkt och brett till höger om Vänsterpartiet, medan den blivit en allt hetare potatis för vänstersvurna i takt med att den utvecklats till ett vasst instrument för svenskhetens bevarande inom extremhögern. När hedersproblema­tiken fungerar som tändvätska på den främlingsfientliga opinion som socialister och feminister till varje pris vill släcka, varför då ta risken att spä på brasan? Nej, då känns det tryggare att varna för svartmålning när övergrepp begångna mot kvinnor i hederns namn kommer på tal, eller att låta den universella könsmaktsordningen, alla mäns våld mot kvinnor, få stå som förklaringsmodell.

När Amineh Kakabaveh för ett par år sen slog larm om att muslimska fundamentalister alltmer kommit att begränsa flickors tillvaro i invandrartäta förortsområden fick hon således några rejäla vänsterkrokar för att bidra till en demonisering av specifika invandrargrupper. Själv ser hon saken ur ett annat perspektiv. Det är flickorna som ska ha stöd och skydd, menar hon. Det är de som idag betalar priset för den segregering som skapats på politisk nivå och som får sin frihet kraftigt beskuren. Ska man kunna hjälpa dem måste man dess­utom förstå den kulturella och politiska kontext som hedersnormer växer fram i.

Att blunda för det samhällsproblem som förtryck i hederns namn utgör är dessutom i sig rasistiskt och diskriminerande, menar hon, och spänner blicken i mig innan hon förklarar varför det inte funkar att beskriva hedersproblematiken enbart ur ett »svenskt« perspektiv.

– Här i Sverige talas det med självklarhet om kvinnans rättigheter och om hennes egen vilja. Men vi hade ingen egen vilja. Förstår du? Så fort vi försökte uttrycka den där egna viljan blev den nedtryckt, och rätt snart hade vi glömt att den ens kunde finnas där.

Det är detta kollektivistiska sätt att tänka och vara på som kolliderar med den svenska individualismen när våld i hederns namn blir synligt, menar Amineh. Kvinnor som lärt sig sen barnsben att inte vilja något för egen del möter ett samhälle som styrs av helt andra principer.

Jag testar en sak som jag hört på Amineh. Om hur det kan vara att lämna sin familj och plötsligt kunna göra det man själv vill: »Du får egna pengar, ingen styr dig, och så kommer du tillbaka till behandlingshemmet och har köpt nio parfymer«.

– Det där känner jag igen, säger hon, och minns hur hon själv kunde hitta jätte­dyra prylar inne hos tjejer som hon jobbade med under åren som socialarbetare och fick förklara att »en så där dyr grej har inte ens jag som har lön råd att köpa«. Några sålde sin kropp, för de visste inte hur de skulle vara. Det var tankeklashen som hade skapat kaos.

– Vad är förresten fri kärlek, fortsätter hon. Om du visar mannen att du vill njuta sexuellt, då finns risken att han frågar »var har du lärt dig detta?«. I en sån situation blir det väldigt svårt att njuta. Allt ska ju vara på hans villkor. Blir du våldtagen inom äktenskapet då, är det ingenting du berättar om.

I Sverige talas det om kvinnans egen vilja. Men om du visar mannen att du vill njuta sexuellt, då finns risken att han frågar »var har du lärt dig detta?«. Blir du då våldtagen inom äktenskapet, är det ingenting du berättar om.

Amineh blev aldrig skolflicka i sin hemby, för hon behövdes i lantarbetet. Det var först som peshmerga som hon fick tid att studera och då med hjälp av Rosa Luxemburg och Karl Marx.

– Du kan inte ana hur många gånger jag skrivit av »Det kommunistiska manifestet« bara för att lära mig skriva, skrattar hon.
Med det i bagaget svingade hon sig genom svensk grundskola och gymna­sium, och landade snyggt med en socionom­­examen.

– Jag bodde i Botkyrka och jobbade som socialarbetare. Över hälften av flickorna jag kom i kontakt med hade utsatts för heders­brott, och redan på SFI hade jag träffat tjejer som blivit bortgifta och hade flera barn, fast de inte ens fyllt tjugo.

Blev du förvånad över att så många flickor levde under förhållanden som påminde om din hemby och att våld i hederns namn var så utbrett i Sverige?
– Jag var så frustrerad. När de behövde hjälp och jag frågade på skolan om det inte fanns något man kunde göra, var det enda svar jag fick att det fanns en kurator. Det var förresten den kuratorn som sa: »du borde bli socialarbetare Amineh«. Det var så det började.

Idag förkroppsligar Amineh Kakabaveh den konflikt som uppstått inom Vänsterpartiet och den feministiska rörelsen ur frågan om våld i hederns namn. Både i media och i sin självbiografi har hon utmanat sina kritiker och därmed blottat djupt liggande ideologiska motsättningar. Många i det riksdagsparti hon företräder tycks dessutom bara vänta på ett skäl att sparka ut henne.
 

Amineh Kakabavehs självbiografi.

Amineh Kakabavehs självbiografi, med titeln »Amineh, inte större än en kalasjnikov. Från peshmerga till riksdagsledamot«, är skriven tillsammans med journalisten och författaren Johan Ohlson. I den kan man läsa om hur livet gestaltade sig för en ung socialistisk krigare i de kurdiska bergen, vad den iranska regimens krig mot »bergsturkarna« ledde till i form av lidande på nära håll och hur hon i dag ser på alla dem som offrade livet i kampen mot Khomeini.

 
Farligt nära kom hon förra året sen hon spridit ett nyhetsinslag om några klan­ledare från Afrikas horn som förberedde en affärsresa till Sverige, utan att inse att det var falsk­skyltat, gjort av unga högerextremister. Att Amineh genast pudlade avhöll inte motståndarna från att slå på stora trumman och anklaga henne för rasism, den retoriska figur som så effektivt under­blåser all konflikt.

Själv tycker Amineh att rasism är en alldeles för grumlig lins att betrakta dagens globala orättvisor genom och inte alltid den mest relevanta. Många som idag flyr från olika delar av Afrika, Mellanöstern och Asien har ju inte fördrivits av vita västerlänningar.

Och än är inte denna stridbara politiker och feminist utesluten ur det parti hon tillhör. Dessutom utövar hon faktiskt ett rätt så stort inflytande, trots margina­liseringen. Medan vi pratar blinkar det från tevekanaler på mobildisplayen. Målmedveten som hon är har hon också skapat en möjlighet för riksdagens ledamöter att nätverka i arbetet mot diskriminering och förtryck i hederns namn och förankra frågan i sina respektive partier. I det arbetet har hon fått uppbackning av politiska tungviktare som den före detta talmannen Per Westerberg (m), före detta EU-ministern Birgitta Ohlsson (l) och försvarsminister Peter Hultqvist (s).

Samtidigt är det med sorg hon konstaterar att liberala politiker idag är de som mest målmedvetet driver det opinions­bildande arbetet mot våld i hederns namn. Inte för att hon tycker att det är fel att Annie Lööf och Jan Björklund talar på Fadimes minnesdag. Men varför har inte frågan en lika självklar plats där hon har sitt ideologiska hjärta?

Världen har förändrats och det måste vi inse. Också den vänster som står upp mot kolonialism och rasism måste inse det.

Amineh Kakabaveh, foto Severus Tenenbaum

Hur ser du på framtiden?
– Tyvärr med oro. Enskilda regionala statsmakter utövar idag ett förtryck mot sina egna folk. Vi har talat så mycket i politiken om kolonialismens förödande konsekvenser, om västvärldens agerande i Mellanöstern, men vi har inte alls talat lika mycket om de regionala makterna som Iran, Turkiet och Saudi. Världen har förändrats och det måste vi inse. Också den vänster som står upp mot kolonialism och rasism måste inse det.

Om Sverige skulle bli attackerat i morgon och människor riskerade att dö, då skulle jag kunna bära vapen igen.

Du har varit gerillakämpe. Skulle du kunna bära vapen igen?
– Om Sverige skulle bli attackerat i morgon och människor riskerade att dö, då är svaret ja.

När samtalet är över och jag lämnar Riksdagen gör jag det med den politiska energi som Amineh Kakabaveh smittat mig med, men också med en gnagande känsla av oro. För med hela sin person, hela sin politiska hållning, bär denna socialist och feminist på ett sprängstoff som riktas just mot vår tid. Den politiska konflikt hon aktualiserar, en konflikt som ytterst grundar sig i den samhällsproblematik hon synliggör, är nämligen långtifrån över.

HEDERSFRÅGANS TRE LINJER

1DEN SAMMANHÅLLANDE LINJEN: Mäns våld mot kvinnor innefattar våld i hederns namn. Våld i hederns namn är ett av många uttryck för en globalt existerande strukturell könsmaktsordning som syftar till att förtrycka och underordna kvinnor. (Denna hållning överensstämmer med Roks ställningstagande.)

2DEN FLERSKIKTADE LINJEN: Våld i hederns namn måste förstås som ett specifikt uttryck för kollektiv maktutövning i relation till kvinnor, samtidigt som det också är en del av mäns våld mot kvinnor. Att våldet även drabbar barn, män och hbtq-personer måste uppmärksammas, vilket gör att våld i hederns namn inte bara kan förstås som mäns våld mot kvinnor. (Detta är Amineh Kakabavehs perspektiv.)

3 DEN UPPDELANDE, POTENTIELLT RASISTISKA, LINJEN:Våld i hederns namn är artskilt från mäns våld mot kvinnor i till exempel Sverige, och går inte att förstå inom en traditionell västerländsk ram. Våldet är kulturspecifikt och förekommer framför allt i Mellanöstern och särskilt i muslimska länder. Män och kvinnor i Sverige är i grunden jämställda, ett faktum som hotas av invandring från kulturer och länder där hedersnormer dominerar.

 


Amineh Kakabaveh, foto Severus TenenbaumAMINEH KAKABAVEH
År: 44 (troligen).
Är: Socionom, kvinnorätts­aktivist och riksdagspolitiker.
Bor: I Skärholmen söder om Stockholm.
Gör: Packar resväskan, råddar en förening och sitter i riksdagen.
Vill: Förändra världen, Sverige och Vänsterpartiet.
Feministiska förebilder: Grupp 8.
Motto: Att kunna se mig själv i spegeln.


Om skribenten…

Kristina Hultman är före detta frilansjournalist, samtalsledare och oberoende utredare med kvinnofrid som ett av sina expert­områden. Hon har bland annat arbetat för Nationellt råd för kvinnofrid och på senare år riktat skarp kritik mot Dan Josefsson och mediernas sätt att rapportera om Sture Bergwall.