Att förhandla och förvandla det ofattbara sveket

Roks ordförande Jenny Westerstrand. Foto: Frida Ekman

Den som utsatts för sexuellt våld har inte bara själva våldet att hantera. Hon ska möta samhällets dilettanter också. I sin vanligaste form uppträder de med frågor om varför den som utsattes inte gick sin väg. Varför hon återvände till sin våldtäktsman eller varför hon inte berättade om vad han gjort.

I journalisten Matilda Gustavssons bok »Klubben«, om den så kallade kulturprofilen Jean-Claude Arnaults övergrepp och den kulturvärld som skyddade honom, möter de här frågorna sina svar. Med blixtklar tydlighet tecknar de utsatta i boken hur situationer som ter sig starkt skrämmande måste förhandlas för att genomlevas. Hur insikten om att ha blivit använd som ett redskap är svår att ta in, att förstå, om man samtidigt ska leva vidare i vardagen.

En annan sorts dilettanter låter mer som de utsattas vänner. Men deras ord kan vara nog så knepiga. Ord som handlar om att det sexuella våldet egentligen inte var sex och att det som skedde inte har något med den utsatta att göra.

I Eva Lundgrens senaste bok »Livsarven« får vi följa Emma, född i en professorsfamilj i Norge på 40-talet. Emma, som lever idag, utsattes under sin uppväxt för incest av sin far och hon hade en mor som understödde övergreppen, allt för att pappan inte skulle vända sig till andra kvinnor. Emma började med tiden att se sig som pappans älskarinna och insikten om att han trots allt hade andra kvinnor föranledde ett psykiskt sammanbrott från dottern där en våldsam svartsjuka tog henne i besittning.

Emma utnyttjas under hela sin barndom och upp till vuxen ålder. Då, i en våldsam övergreppsakt, får hon plötsligt kraft att slå sig fri. I ett raseri större än hon trodde sig rymma sliter hon sig från pappans våldtäkt och han kommer inte att röra henne mer efter det.

Men Emma är sargad. I övergreppens stängda universum har hon gjorts till utvald av pappan. Han har krönt henne till den äkta kvinnan, den som var gjord för honom. Han har samtidigt brukat henne över alla gränser och gjort henne till ingen, fysiskt och psykiskt. Emma lever i pendlingen mellan dessa erfarenheter – att vara förmer och att vara ingen – och hon bär våldets råa våldsamhet i sin trasiga kropp. I tillägg till detta bär Emma ett rasande hat mot modern som lät allt ske, men om pappan: »jag har lagt honom i frysbox«.

Det våldsamma och sveket i incesten ligger i att ha exploaterat sitt eget barn och dess sexualitet för egna intressen. Att ha korsat alla gränser och att ha tagit barnet med sig.

I Lundgrens bok träder incestens mörka processer fram. Vi får syn på övergrepps­erfarenheters enorma komplexitet. När sexualiteten görs till arenan för övergrepp avkrävs vi ett slags deltagande. Hur människor förhandlar med det deltagandet är en ocean av möjliga strategier men alla har det gemensamt att de syftar till att skydda mot det värsta. Vanmakten, rädslan och smärtan. Liksom att kroppen var där och var med. Att gränsen som förövaren kränkt har omförhandlats. Att du agerade och därmed blev den du är. Vi gör klokt i att vara varsamma när vi möter den som tvingats navigera så. Men ibland halkar omsorgerna iväg. »Det var inte ditt fel« förvandlas till »det har inte med dig att göra!« Och »det var inte sex det du erfor, det var våld!«. Men det våldsamma och sveket i incesten ligger ju i att ha exploaterat sitt eget barn, eller en syster, att ha använt dess kropp och involverat dess sexualitet, för egna intressen. Att ha korsat alla gränser och att ha tagit barnet med sig.

När samhällets pekpinnar också blir till suddgummin som vill osynliggöra sammanhang där sex och våld blir ett, är samtalet ute på fel vägar. Ska något så komplext och ont som incest, eller sexuellt våld överlag, förstås kan inte peppiga försvarstal för hur vi tycker att det borde vara stå i vägen för de erfarenheter flickor genom historien tvingats göra. Det var sex. Det har med dem att göra. Men det var aldrig deras fel! Lev med det, samhället, och gör något åt det. Stoppa mäns och killars sexuella våld, i och utanför familjen. Nu.

Jenny Westerstrand
Ordförande för Roks

Foto: Frida Ekman