Foto Marja Beckman

Att lyssna får skammen att tystna

TJEJJOUREN I ÖREBRO

Tjejjouren i Örebro blir ofta kontaktade av incestutsatta tjejer. Metoden de har utarbetat för att möta dem på bästa sätt är att tala konkret och använda ett språk som minskar den stödsökandes skam. De är också noga med att alltid sitta tillsammans och ta emot samtal och chattar. När de hör svåra berättelser kan de då få stöd av sina joursystrar.

Text och foto: Marja Beckman

Varje måndagskväll är Örebro tjejjour öppen för chatt och telefon­samtal. De är alltid minst fyra jour­tjejer i lokalen och kan ta stöd av varandra om de får höra någon berätta svåra saker. Med jämna mellanrum blir de kontaktade av flickor som utsatts för incest eller andra övergrepp. Jouren kan vara den första som de stödsökande kontaktar, i ett försök att känna av om någon lyssnar. Därför måste jourtjejerna vara noga med hur de uttrycker sig.

– Det gäller att använda ett skamavlastande språk, inte säga saker som »har du haft sex med din pappa?«. Sex är för övrigt ett väldigt abstrakt ord, precis som våld. Vi försöker i stället formulera oss mer konkret och säga något i stil med »har någon tagit på dig eller gjort något du inte velat?«. Det gäller att behålla lugnet, säger Emilia Hedberg, ordförande för Örebro tjejjour när Kvinnotryck träffar henne, jourtjejen Sabina Tärnqvist och kassören/­jourtjejen Amanda Nilsson, på ett mysigt kafé i centrala Örebro. I taket hänger kristallkronor.

Det är tur att många av de mest chockerande och tragiska berättelserna kommer via chatten.

– Jag kan storma och vara upprörd inför mina joursystrar, men vara lugn på chatten, säger Sabina.
Telefonen kan också vara bra i vissa fall, där kan de uppfatta tonlägen och få en bättre bedömning av situationen, samt använda sin egen röst för att lugna.

Incest är ännu mer tabubelagt än mäns våld mot kvinnor. Hur ofta hör man talas om någon i omgivningen som är utsatt? Sabina berättar om en tjej i sin närhet som var utsatt av en släkting. När hon berättade för en person hon hade förtroende för blev hon avfärdad och fick höra att »det där är min mans morfar, så får du inte säga om honom«.

När hon berättade blev hon avfärdad och fick höra att, det där är min mans morfar, så får du inte säga om honom.

Många som blivit sexuellt kränkta som barn har också trott att det är något normalt. Inte förrän de kommer upp i en ålder då de börjar jämföra sig med jämnåriga förstår de. Ibland reagerar kroppen också på den vuxnes beröring, något som förstärker skamkänslorna.

– Om man pillar på vissa ställen på kroppen känns det. De utsatta som jag känner fattade inte förrän i tioårsåldern att det som hände var fel, säger Sabina, och tillägger: Incest är ett tillitstrauma. Att utsättas av någon som ska skydda dig och ta hand om dig kan skada din tillit till vuxna, till män.

– Många känner en inre splittring för att de också älskar pappan som utsätter dem. Eller så älskar mamman pappan och de vill inte förstöra hennes bild av honom. De är oroliga för vad som ska hända med honom och familjen om han sätts i fängelse, säger Amanda.

Tjejjouren i Örebro har flera strategier för att klara av tunga samtal och chattar.

– Varje måndag efter jouren samlas vi och diskuterar kvällen. Vi har också haft en tjej som har varit kontaktperson, som jourtjejerna kan höra av sig till om de behöver någon att prata med, säger Emilia.

Jourtjejerna får även gå utbildningar, bland annat i samtalsmetodik.

– Ibland kanske vårt stöd inte räcker, då hänvisar vi till »nxtme«, en organisation som drivs av incest­överlevare. Det kan vara skönt att prata med någon som varit i samma situation och överlevt, säger Emilia.

Sabina, Emilia och Amanda har alla aktivt sökt upp tjejjouren för att de ville engagera sig. Sabina var med och startade en tjejjour när hon bodde i Värmland tidigare. I varje ny ort hon har bott i har hon sökt upp tjejjouren.

– Det är ett sätt att träffa likasinnade, ett himla roligt arbete, säger Sabina.

Det är vanligt att jouren får frågor om huruvida kroppen är normal. Om vikt, mens, graviditet. Men en del har svåra ångestkänslor och panik.

– Jag upplever också att många är ensamma och vill ha en storasyster-aktig person att prata med. Vi kan vara medmänniskor och stödja dem, men vi är inte psykologer eller terapeuter, säger Amanda.

På jourens egen studiecirkel, och på utbildningar som Roks arrangerar, får jourtjejerna verktyg för att hantera svårare samtal och chattar. Det kan till exempel hända att någon vill provocera i chatten. Eller att någon bara ser allt i svart.

Jourtjejerna har också fått lära sig att de inte kan lösa allt för alla.

– Vi kan bara lyssna och säga att det du har varit med om är fel, och berätta vad som är rätt. Ge dem en annan verklighetsbild, säger Emilia.


 

Emilia Hedberg (längst till vänster) Sabina Tärnqvist (uppe till höger) och Amanda Nilsson (närmast kameran) sökte alla själva upp tjejjouren i Örebro. De ville träffa likasinnade och engagera sig.

FAKTA OM TJEJJOUREN I ÖREBRO
Tar emot: Alla som definierar sig som tjejer, främst i åldrarna 12–20 år. Har funnits sedan 2006
Antal anställda: 1
Antal medlemmar: Ungefär 25.
Antal stödsökande hittills i år (slutet av oktober): Vi har hittills i år haft 727 stödkontakter via chat, telefon, frågelåda och mail.
Länk till organisationen nxtme som drivs av incest­överlevare: https://www.nxtme.se.