Arazo Arif, foto Carla Orrego Veliz

Att sluta fly gör ont, men man dör inte av det

I januari släppte hon sin första diktsamling i fullängdsformat, »Mörkret inuti och fukten«. Den kritikerrosade bokens sidor måste sprättas upp för att läsas. Det blir intimt. Nästan lika intimt som Arazo Arifs dikter om pappans svek i barndomen, ärren i själen, och älskarna som hon därefter tillåter sig att ha intill kroppen men inte inpå livet.

Text: Ellinor Gotby Eriksson | Foto: Carla Orrego Veliz

Jag tror att många kan relatera till dina beskrivningar av att ha ett slags upprepningstvång efter att ha bevittnat eller utsatts för trauman. Hur tror du att man bäst befrias från det?
– Mitt bästa tips är, för den som är medveten om dessa tendenser, eller för den som kanske inte har nått insikten till fullo men upplever känslan av att sitta fast, är att vända sin blick inåt. Jag tänker att upprepningstvånget kommer ur ett behov av att upprepa de beteenden eller återuppleva de relationer som skadat en mest, i förhoppning om att denna gång göra om, göra rätt. Man liksom provar samma recept gång på gång, men hoppas att kakan nästa gång ska bli godare. Det är en falsk förhoppning som ödslar ens tid.

Att vara människa är både en djupt individuell och en djupt kollektiv erfaren­het, vi känner igen oss i varandra genom litteraturen, oavsett härkomst eller klassbakgrund.

Du har tidigare sagt att det kan kännas ensamt att skriva svåra texter. Hur hanterar du den känslan, för att undvika att förlamas av den?
– Det bästa sättet att hantera skrivandets ensamhet är genom att läsa, tycker jag. Läsning gör all slags ensamhet mer hanterbar. Det är en alldeles särskild känsla, att jobba med en text, och sedan läsa en annan text, och känna igen sin egen i den andra. Att vara människa är på djupet en mycket individuell och samtidigt mycket kollektiv erfarenhet, vi känner igen oss i varandra genom litteraturen, oavsett härkomst eller klassbakgrund.

Din kommande bok, »Kapitalet«, hur skulle du beskriva den?
– Kapitalet känns som en käftsmäll mot allt och alla, till och med mig själv. Romanen handlar om Afreen, en ung, svensk kvinna med utländsk bakgrund som försöker göra Paris till sitt nya hem. Det visar sig vara svårare än hon trodde för någon som saknar ekonomiskt, socialt och akademiskt kapital. Hon fuckar upp, helt enkelt, eftersom hon saknar kapital för att inte fucka upp.

Hur kom du på att du ville starta podden »Looney Talks«? Är bilden av psykisk ohälsa för platt i dag?
– Jag ville väl dels fördjupa förståelsen för psykisk ohälsa, dels uppmärksamma den väldigt starka och vanligt förekommande kopplingen mellan kreativitet och psykisk ohälsa, dels bara träffa alla dessa fantastiska kreativa människor och tillgängliggöra berättelser från deras liv. Att få jobba med sin dröm är en lyx, så det kanske inte är konstigt att många kulturutövare eller kända kreatörer sällan pratar om ångest, depressioner och trauman, eller manier och psykoser för den delen.

Tror du att förlåtelse är nödvändigt för att bli fri från ett trauma?
– Vilken fin och svår fråga. Jag tror inte att förlåtelse är nödvändigt för att bli fri från ett trauma. Jag tror det allra mest nödvändiga är att möta sitt trauma, att sluta fly från det. Finns en smärta inom dig, som orsakats av att människor försummat dig, sårat dig, skadat dig eller övergivit dig, behöver den smärtan få kännas. Det gör ont, men man dör inte av att ha ont.
 

DETTA HAR HÄNT
Arazo Arif (född 1991) är verksam som poet, manusförfattare, multikonstnär och poddare. »Mörkret inuti och fukten« är Arazo Arifs debut som poet och gavs ut på Albert Bonniers förlag tidigare i år. Arazo Arif driver sedan 2019 podden Looney talks som fokuserar på psykisk ohälsa och kreativitet. Hon har själv erfarit en depression som ledde till att hon valde att satsa på skrivandet istället för sina tidigare huvudsysslor politik och organisation. Snart är hon åter aktuell, med romanen »Kapitalet«.