Frustration och ilska över ett samhälle med pornografi, sexistisk reklam och sexualisering av det offentliga rummet. Det var den tändande gnistan för de unga tjejer som i början av 2000-talet banade väg och startade separatistiska tjejjourer runt om i landet.
TEXT: TINA OLBY
Den första kvinnojouren startade i slutat av 70-talet, då kvinnor såg ett stort behov av att organisera sig mot mäns våld mot kvinnor. Samhället tog inte ansvar för utsatta kvinnor och det fanns varken forskning, stödverksamhet eller skyddade boenden.
Femton år efter att Roks bildats 1984, stod det också klart att det behövdes en separatistisk och systerlig plattform för unga kvinnor och tjejer. Alltfler unga hörde av sig till kvinnojourerna för att få stöd eller för att bilda tjejjourer.
Först ut var Stockholms tjejjour som bildades 1996, och fyra år senare ändrade Roks sitt namn till Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige. Idag finns ungefär 30 tjejjourer, där majoriteten är organiserade som egna föreningar och övriga utgör en arbetsgrupp inom en kvinnojour.
Elin Heden är i dag verksamhetsledare på Föreningen kvinnohuset i Västerås. Hon var en av initiativtagarna till Tjejjouren Ronja, efter att på uppdrag av Kvinnojouren ha undersökt möjligheterna att bilda en tjejjour.
Elin minns samhällsklimatet som rådde runt 2000 och berättar om den frustration och ilska som unga tjejer kände över samhällets exploatering av kvinnor och tjejer. Sexistisk reklam, porrfilmer, gruppvåldtäkter och ett växande sexualiserande av det offentliga rummet, fick många att vilja kanalisera sin ilska.
Motståndet var ett faktum och det var ingen tillfällighet att antologin »Fittstim« kom 1999. Boken gav upphov till livliga diskussioner om feminism, särskilt bland yngre, och räknas idag som en klassiker på området. Stina Jeffners doktorsavhandling om ungdomars attityder till våldtäkt (»Liksom våldtäkt, typ«), hade presenterats året dessförinnan och utgjorde även den en källa till kunskap.
Senare hälften av 1990-taletoch början av 2000-talet präglades av stark feministisk organisering inom flera områden. Många engagerade sig mot pornografi och prostitution. Tjejgrupper anordnade feministiskt självförsvar på skolorna och bidrog i feministiska kampanjer. Föreningen Vägra kallas hora, fick genomslag i skolor, främst i Stockholmsområdet.
År 2000 var också året då många av tjejjourerna startades och året då det togs fram material, särskilt anpassat för tjejjourer. »Elden är lös«, »Pojkars och mäns sexualiserade våld mot flickor och kvinnor« och handboken »Tjejjourskunskap«, är några av de skrifter som Roks och tjejjourerna tog fram. Det anordnades också särskilda tjejjoursläger, vilket ytterligare bidrog till att stärka och ena rörelsen i synen på tjejjourernas framväxt.
Med kunskap, organisering och politiska framgångar som sexköpslagen och kvinnofridslagstiftningen från 1998 stod Roks väl rustade att välkomna och bilda nya tjejjourer, och därmed skörda nya framgångar för jourrörelsen.
Tjejjourerna syntes alltmer på skolor och fritidsgårdar där de diskuterade feminism, våld och pornografi. Aktivism utgjorde en stor del av tjejjourernas verksamhet, och många tjejer organiserade sig i tjejgrupper på skolor och fritidsgårdar.
Aktivism utgjorde en stor del av tjejjourernas verksamhet i slutet av 90-talet och början av 2000-talet. Många engagerade sig mot pornografi och prostitution.
KOLLAGE: TINA OLBY
Tjejjouren Ronja är idag en aktiv jour som har både anställda och ideellt engagerade tjejer. Förutom stödsamtal, chattverksamhet och den utåtriktade verksamheten, driver tjejjouren också Ronjapodden, för vilken de också fått Västmanlands jämställdhetspris.
År 2010 lanserades chatten tjejjouren.se. Tio år senare ersattes den av Roks egna chatt, rokstjejjourer.se, efter att Unizon sagt upp samarbetet. Rokstjejjourer.se garanterar separatism och är nu en av tjejjourernas viktigaste arbetsredskap.
– Vi måste fortsätta våga vara kvinno- och tjejseparatistiska och våga benämna kön, killars våld mot tjejer. Det är otroligt utmanande då det finns motstånd även inom feminismen som spretar mycket och från andra starka krafter, säger Elin Heden.
Amanda Bodiroza är en av dem som varit med och återstartat Motalas Tjejjour Hilda som legat i träda efter några aktiva år mellan 1999 och 2005. Nu är tjejjouren återigen en arbetsgrupp inom Motala kvinnojour. Amanda sitter själv i kvinnojourens styrelse och vittnar om ett stort stöd och ett bra samarbete.
– Jag känner att kvinnojouren uppskattar vår verksamhet och att vi har inflytande, säger hon och berättar vidare att de får vara med på kvinnojourens samverkansmöten och presentera sin verksamhet.
Amanda och hennes tjejjourskollegor vill skapa ett tryggt fysiskt rum där tjejer kan växa in i systerskapet och hitta ett alternativt sammanhang. De vill få tjejer att växa, kanske med hjälp av ett tjejkafé.
Samtalen på chatten rör sig främst om våld. Tjejerna vill höra om vad som är okej i ett förhållande. Våldsförståelsen är ovärderlig i samtalen med tjejerna, menar Amanda.
– Kontakten kan också handla om grooming, psykisk ohälsa eller familjesituationen. Vi lyssnar och tror på tjejens berättelse och tar henne på allvar och stöttar med det hon vill. Framför allt ska tjejerna inte känna skuld för att de blir utsatta.
En utmaning för Roks tjejjourer är, enligt Amanda, att förklara vikten av separatism. Den ifrågasätts och det är inte alltid skolorna ställer upp på könsseparerade klasser när de kommer från Hilda och ska informera. Det påverkar utfallet. Samtalet blir ett annat när killar är närvarande.
En annan utmaning är digitaliseringen och allt vad den för med sig i form av sexhandel och grooming. Den gör att tjejjourernas verksamhet är en annan idag än när de startade.
Vi lyssnar och tror på tjejens berättelse och tar henne på allvar och stöttar med det hon vill.
Både Amanda och Elin lyfter vikten av att följa och ha kunskap om den digitala utvecklingen. Här saknas skydd, och det är viktigt att vi ligger i framkant när det gäller utvecklingen på nätet där dagens tjejer befinner sig.
I samband med att många av tjejjourerna startades, togs det också fram material, särskilt anpassade för tjejjourer.
BILDER: TINA OLBY