Back to basics! Nu måste vi våga vara arga igen!

Kvinnojouren på Österlen, foto Unni Drougge

KVINNOJOUREN PÅ ÖSTERLEN

I Simrishamn ligger Kvinnojouren på Österlen i startgroparna. Kvinnotryck reste dit för att ta reda på vad som krävs för att bilda en ny jour. Solidariskt systerskap med de stödsökande är en grundförutsättning, säger en av initiativtagarna Angela Beausang. Och då måste vi våga vara arga igen!

Text och foto: Unni Drougge

Friska andetag sveper från havet över Österlens böljande vidder, men än vilar den välbesökta landsändan i lågsäsongens stiltje. Mäns våld mot kvinnor är däremot inte säsongsbetonat, det pågår året runt och överallt, så även här. Därför har ett gäng kvinnliga eldsjälar bestämt sig för att dra igång en kvinnojour i Simrishamn. Initiativtagaren är Roksveteranen Angela Beausang, som för snart fyra år sedan flyttade bo­pålarna till Skånes sydöstra hörn.

Angela är dock noga med att påpeka att det är ett kollektivt projekt, precis som det var när Roks bildades.

– Det som gjort Roks jourer unika är ju systerskapet, förklarar hon. Men systerskap är inget som kommer på kommando, det måste få växa fram i sin egen takt. Därför ska den här satsningen få god tid på sig och inte forceras. Det solidariska systerskapet är våra rötter, och de stödsökande är våra medsystrar – inte klienter, kunder eller vårdbrukare. De är de rötterna vi vill återvända till. Back to basics!

Roks är en feministisk kamp­organisation. Ska vi då konkurrera med privata aktörer? De vill ju bara sko sig på skadorna som vi gör allt för att förebygga genom att sätta press på politiker och lagstiftare.

Föreningsbidrag kommer att sökas, men Angela riktar hård kritik mot kommunens öronmärkta bidrag för varje stödsökande kvinna som når jourerna via socialtjänsten. Detta är ett komplicerat dilemma som jourerna länge brottats med. När socialtjänsten finansierar platser åt de stödsökande måste också jourerna anpassa sig till formella rutiner, med journalföring, handlingsplan och återkoppling som reducerar det solidariska systerskapet till ett slags myndighetsutövning.

– Dessutom, säger Angela, vill vi ju kunna ta emot även de kvinnor som aldrig haft kontakt med socialtjänsten, eftersom mäns våld mot kvinnor förekommer i alla samhällsgrupper. Och här börjar ilskan sjuda. Roks är i grunden en feministisk kamp­organisation, fortsätter hon. Ska vi tumma på det genom att låta kommunen komma billigt undan och lämpa över sitt ansvar till de ideella jourerna? Och ska vi konkurrera med privata aktörer som bara vill sko sig på skadorna som vi gör allt för att förebygga genom att sätta press på politiker och lagstiftare? Nej, vi måste våga vara arga igen! dundrar Angela.

Kvinnojouren på Österlen, foto Unni Drougge
Styrelsen samlad (från vänster): Angela Beausang, Ingalill Bjartén, Agneta Åhlin, Kristina Lauinger, Katja Åsbäck von Meyburg,
Birgitta Öman och Elisabeth Lindgren Edh.
Inne i den grällt upplysta lokalen som Österlen­gymnasiet välvilligt ställt till förfogande är det dock bara kaffebryggaren som når kokpunkten den här kvällen, annars märks mest en bubblande förväntan. Den öppna informationsträffen som ägt rum ett par veckor tidigare på kafé Kagan (skånskt uttal av Kakan) var fullknökad. Och på detta första medlemsmöte är det en ganska imponerande skara kvinnor i varierande åldrar som slutit upp. Nu ska den obligatoriska kursen för blivande jourkvinnor förberedas och namnlistor skickas runt.

I egenskap av ordförande inleder Angela med ett kort anförande, där hon glatt meddelar att föreningen fått ett bidrag på 7500 kronor från det »mansseparatiska« Frimurarsällskapet, vilket nu dubblerats då brodern till den förste givaren inte ville vara sämre. Hon passar också på att avdramatisera Roks kvinnoseparatistiska linje med att citera Stefan Löfven: »Kvinnoseparatistiska – tro fan det! Hur skulle det se ut, om det satt gubbar därute på jourerna?«

Efter en stunds genomgång av nödvändiga formalia hörs trivsamma sörplanden från kaffebryggaren och mötet övergår i allmänt sorl och spridda skratt som får lysrörsarmaturernas skarpa sken att kännas milt och vänligt.

För att starta en kvinnojour krävs i första hand varken lokal, utrustning, trycksaker eller webbsida. Det som måste till är viljan att förändra och förmågan att göra det med glädje. Och ilska, förstås. Men ilskan kommer på köpet för var och en som står upp för kvinnors rätt att leva utan våld.

Hemsläntrande längs de pittoreska men folktomma gatorna stannar Angela och Agneta till och pekar mot en låghuslänga inne på en sidogata. Bakom en hög buske ligger lokalen de drömmer om att få som bas för Kvinnojouren på Österlen.

STORA BILDEN Styrelsen samlad (från vänster): Angela Beausang, Ingalill Bjartén, Agneta Åhlin, Kristina Lauinger, Katja Åsbäck von Meyburg, Birgitta Öman och Elisabeth Lindgren Edh.