Bajamajor, bärs och grillat vildsvin

Nu utan cis-män och sexbrott

Sommarens musikfestivaler är inte bara en arena för liveuppträdanden med scener som domineras av manliga artister. Framför scenerna utövas dessutom en grövre form av manlig dominans, närmare bestämt sexuellt våld mot tjejer i publiken. Men när tjejer anordnar en egen festival där de utesluter cis-män för att slippa diskriminering och sexbrott, då brölas det om diskriminering av män.

Som låtskrivare, sångare och gitarrist i legendariska punktjejbandet Tant Strul, vet Kajsa Grytt mer än de flesta om vad det vill säga att ta sig fram som tjej i en hårt manligt kodad musikbransch. Här möter hon Emma Knyckare, komiker och initiativtagare till Statementfestivalen, fri från cis-män och sexövergrepp.

Text: Kajsa Grytt | Foto: Maja Kristin Nylander

Emma Knyckare, foto Maja Kristin Nylander.

Jag har hört komikern Emma Knyckare i P3 på radio där hon varit rolig programledare. I min föreställning lever radioröster aldrig i verkligheten. De är instängda och skyddade i lådan med sin ironi. Men det är naturligtvis bara en illusion. Ändå bröts ett avtal i mig när jag hörde att Emma Knyckare skulle göra en feministiskt separatistisk musikfestival. Det var som om en kasperdocka skulle leda en revolution. Eller, så är hon helt enkelt väldigt begåvad med att sticka ut i bruset och vända på begrepp. Jag behövde prata med Emma Knyckare för att ta reda på mer om henne och den där festivalen. Så jag ringde henne på Skype.

– Hej Kajsa Grytt! säger hon. Du borde ju komma och spela på Statement-­festivalen.

Ja, jag hade tänkt att det skulle bli den här intervjuns sista fråga. Varför är inte jag bokad på Statement-festivalen? Ha ha ha!
– Det är jättebra fråga.

Jag har ju dessutom en musikakt som består av bara kvinnor.
– Det är ju jättebra. Jag ska säga det till Frida direkt. Boka Kajsa!

Gör det. Gör det. Det vore skitkul. Men nu pratar vi om hur Statement-festivalen föddes. Från radiokomiker till att arra en musikfestival? Vad hände, hur gick det till?
– Ja det undrar jag också faktiskt. När jag efter många år på radion återgick till att frilansa som turnerande ståuppare satt jag ensam på olika hotellrum och längtade efter något som var större än ett skämt. Jag ville göra något som var lite vettigt och viktigt. På semestern därefter drack jag vin och tittade på nyheterna som rapporterade om ytterligare en våldtäkt på en stor festival. Då slängde jag ut en snabb tweet. Jag brukar inte twittra för jag hatar twitter, men jag skrev så här: »Vad sägs om att vi har en mansfri festival tills alla män har lärt sig hur man beter sig.«

Emma Knyckare, foto Maja Kristin Nylander.

Media började ringa och fråga om festivalen. Först backade jag och sa att den inte fanns, att det var ett skämt, men så drack jag vin igen, blev kaxig och började svara på journalisternas frågor som om festivalen faktiskt var på gång

– Det var mest tänkt som ett slags spaning, fortsätter Emma, men när jag vaknade upp dagen efter hade den fått så massiv respons. Många ville gå på en sån festival, andra ville spela och hjälpa till. Media började ringa och fråga om festivalen. Först backade jag och sa att den inte fanns, att det var ett skämt, men så drack jag vin igen, blev kaxig och började svara på journalisternas frågor som om festivalen faktiskt var på gång. Men jag hade inga medarbetare och visste ingenting om festivaler. Under två nätters letande i twitter- och facebook-flödet hittade jag 25 svingrymma personer. Bokare, ekonomer och projektledare. Bland annat en tjej som jobbat med att flytta pengar åt gubbar i skatteparadis och som nu kände: »Blää, jag vill göra något vettigt.« De blev grunden. Alla har erfarenhet av musikbranschen utom jag. Och på första mötet fattade jag vilket enormt arbete det är att göra en musikfestival.

Livemusik på festival måste ju vara den absolut krångligaste konstarten. Teknik, catering, konstiga loger, scen, olika ljudsystem, och frakta folk. Vi musiker är ju som bäbisar när vi kommer och ska spela, som små kollin. Vi vill bara bli matade och servade.
– Utan cis-män minskar risken för bäbisar. Vi är bara kvinnor, transpersoner och icke binära på scen och bakom. Det är som en fest att jobba med det här projektet. Tänk om man bara jobbade med kvinnor. Då hade världen sett ganska mycket mer fantastisk ut.

Kan du nämna några skillnader med att jobba utan cis-män? Det dök upp några i mitt huvud, men har du några exempel?
– Jag behöver till exempel inte förklara grundproblematiken med strukturellt våld, som inför våra leverantörer och sponsorer. Kvinnor är helt enkelt mycket trevligare. Jag märker också att vi tänker på ett annat sätt kring det mesta. Som hur man placerar en bajamaja. Den kanske inte ska stå i en mörk skogsdunge? Det kanske ska vara lite trevligt i logerna? Det kanske är viktigt hur vi ljussätter festivalen? Det ska också bli väldigt intressant att se vad som händer i ett stort separatistiskt rum. Jag har jobbat separatistiskt förut, men inte med ett rum för 7 000 personer.

Jag har upplevt att praktiska situationer blir mycket mera friktionsfria med kvinnor. En behöver inte först definiera sin position utan en kliver in och bara gör. Visst har vi också härskartekniker, vi kan trycka till varandra men vi kanske inte bygger lika starka hierarkier?
– I festivalarbetet har vi en stark struktur med olika policys och protokoll som gör att det funkar. Det hjälper oss att ta vid i varandras funktioner. Det har till exempel kommit fem riktiga bäbisar under den här arbetsperioden. »Ok du är inne och gör kejsarsnitt nu, då får jag hugga tag här, fast jag aldrig gjort en pressrelease förut.« Det finns liksom ingen prestige att hålla upp. Alla kämpar mot samma mål.

Har vi inte också en bättre helhetssyn med en sorts praktisk smartness? En bredare kompetens som män inte riktigt kan visa upp.
– En stor skillnad med att jobba med killar är att man bara ska ge och ge och ge. De är så vana vid att få grejer, men ger sällan någonting tillbaka. Med tjejer är det tvärtom. De är mycket mer inriktade på vad de kan erbjuda andra.

Våldets gemensamma nämnare är män. Vi tar helt enkelt bort den komponenten och slutar prova andra kreativa lösningar. Vi gör det enkelt.

Handlar festivalen först och främst om våldet? Det är ju framför allt män som utövar sexuellt våld. Det är inte konstigt att »Utan män« är den lösning vi kommer på för att slippa bli utsatta för sexuellt våld.
– Det är också det kritiken av separatismen handlar om. Först finns det de som säger »Vem ska dra sladdar om ni inte har män och, vem ska köra artisterna om inte killar får komma?« Gubbar som inte fattat att det är 2018. Men också: »Det är invandrare som utövar sexuellt våld, ut med invandrarna!« eller »Det är alkoholens fel, ta bort alkoholen!«. Men det är precis som du säger, om man kollar på allt sexuellt våld som finns, så står män för 97 procent. Den gemensamma nämnaren säger att det är män som håller på med det där. Vi tar helt enkelt bort den komponenten och slutar prova andra kreativa lösningar. Vi gör det enkelt.

Vad vill ni att världen ska tänka/känna?
– Det vi säger är att: »Alla män är inte våld­täktsmän men alla våldtäkter begås av män.« Det här är ingen lösning på problemet men en reaktion. En nedsatt fot. I och med metoo behöver vi inte längre försvara festivalen. Nu förstår ju varenda snubbe att detta behövs. Det räcker nu. Vi vill ha en samtyckeslag samt att killarna måste skärpa sig. Annars kommer de inte att få vara med i fortsättningen.

Jag kommer in på min son som är 23 år och hur han redan vid tre års ålder var tvungen att förhålla sig till våld mot den egna kroppen. Det finns överallt i serietidningar och media. Mäns kroppar ska demoleras. På det sättet utsätts män för mera våld än kvinnor, ett våld som de från tidig ålder hittar strategier för att hantera. Till exempel eget försvarsvåld, nördighet, vara slagpåse, tanig rockkille, intellektuell diplomat, hierarkisk makt, eller anfall är bästa försvar-våld.

Varför kan de inte säga det rakt ut: »Det är vi män som har ett våldsproblem. Det är vi som äger problemet och vi behöver lösa det.« De vill ju inte ens formulera att det överhuvudtaget finns ett VI som är män. Vi har haft ett kvinno-vi sen urminnes tider, men nu när det börjar definieras som ett problem att vara man, då vill de plötsligt inte vara en grupp. Vi har jobbat med vad det innebär att vara kvinna, strukturellt och personligen, med roller, förväntningar och förtryck i 150 år. Men de vill inte ens säga »vi män«…
– Ja de är ju lika stora förlorare i patriarkatet som vi är.

Jag upplever att männen inte gör sitt arbete. Vi har en massa schysta kom­pisar som inte våldtar, men de accepterar ändå sin makt och könsförtrycket. De säger, »jag vill inte bli ihopkladdad med de där hemska männen«, men de har ett så långt arbete kvar att göra. Det är ju någonting med män och våld. Ta tag i det!
– Ja det är sorgligt. Män anmäler inte misshandel till exempel. Det anses skamligt. Både för att de fått stryk och för att de är golare om de anmäler. De ska stå ut. De får inte springa därifrån om de blir hotade. De ska kunna ta stryk och smärta, och även dela ut. Vi kvinnor har varandra, diskussionen och analysen. Därför har vi ett försprång. Nu måste de börja prata och jobba. De ligger 100 år efter. Det är lika länge som vi haft rösträtt. Men sen dess har det inte hänt så mycket. Men vi kan inte lösa det åt dem. De måste steppa upp lite. Säga ifrån när de ser någonting, prata med sina polare.

Det här att hjälpa sina små bröder. Vi har ju olika sätt att ge stöd åt småtjejer och förmedla den feministiska insikten neråt i generationer. Popkollo och olika mentorskap. Jag har jobbat i skolor med tjejgrupper till exempel. Varför vänder sig inte alla »schysta« män neråt, till sina små våldsamma bröder? Hur är det förresten med din egen bransch? Varför valde du att göra en musikfestival och inte en komikerfestival?
– Jag ville göra något stort. Något som alla vill vara på men som män inte får komma till.

Du ville att de skulle bli avundsjuka?
– Ja, jag ville att det skulle smälla högt. Det ska vara bärs och det ska vara grillat vildsvin. Det vore jävligt kul om du kom och spelade på festivalen. Sen vore det kul att träffas igen och prata.

Jag kommer till Statement, så festar vi!

Vi lägger på och det slår mig hur tydlig Emma är. Det är helt begripligt att hon får en festival gjord. Någon kasperdocka är hon definitivt inte, utan en person med tuff humor, ett jävla driv och en tveklös feministisk övertygelse. Tack för samtalet.Emma Knyckare, foto Maja Kristin Nylander.


EMMA KNYCKARE

ÅR 30 och ett halvt
GÖR Skojar, pratar strunt, pratar allvar, föreläser, arrangerar separatistiska festivaler och humorläger utan cis-män.
BOR Göteborg.
VILL Festa utan patriarkatet.
FEMINISTISK FÖREBILD Min mormor Tola, bland många.
MOTTO Allt du vill är på riktigt.


Fotnot. Statementfestivalen ägde rum på Bananpiren i Göteborg den 31/8–1/9 2018. Artisterna är bland andra Maxida Märak, Dolores Haze och Frida Hyvönen.
*CIS-MÄN= Cis är ett latinskt prefix som betyder »på samma sida«, i motsats till trans, som betyder »på andra sidan om«. En cisperson beter sig, identifierar sig och uppfattas av andra i enlighet med sitt biologiska och juridiska kön och de könsnormer som förknippas med det.

Om skribenten

Kajsa Grytt var med och startade punktjejbandet Tant Strul (1979–1985), där hon skrev låtar, sjöng och spelade gitarr. Tant Strul hade en unik position både inom den svenska punkrörelsen och hos den kvinnliga publiken, med låtar som uttryckte tjejers och kvinnors sexualitet på deras egna villkor. »Dunkar varmt« är en av de ytterst få låtar i pophistorien – kanske
den enda? – som lyckats gestalta kvinnans åtrå och orgasm.

Tant Strul nådde sitt publik­rekord på Roskildefestivalen 1985 där de spelade inför 25 000 personer.

Kajsa Grytt har sedan dess fortsatt som soloartist. Efter sin medverkan i TV4-satsningen »Så mycket bättre« 2014, utsattes hon för ett så massivt misogynt hat att hon ställde in den planerade turnén. Men hon har aldrig lämnat vare sig musikscenen eller sitt osvikliga feministiska engagemang.

Vid sidan av musiken har Kajsa Grytt skrivit dramatik och skön­litteratur. Med »Boken om mig själv« (2011) fick hon ett brett genomslag. Just nu är hon aktuell med kritikerrrosade albumet »Kniven i hjärtat« och romanen »Du lever i mig«, som även den blivit hyllad. Hon var också en av artisterna som bidrog till inspelningen av #metoo-låten, vars alla intäkter donerats till Roks.