Befrielsen

Poeten och litteraturkritikern Aase Berg har aldrig varit rädd för att göra grillkorv av mansgriserier. Men så kom hennes litterära raseriutbrott »Haggan« – och då jävlar blev det haggmat av hela svinstian. Hon var den svikna älskarinnan som inte bad om ursäkt för att hon haggade iväg en brandfackla mot äktenskap och parsamhet där kvinnor hålls fångna för att män ska vara fria. I verkligheten fick dock historien ett annat slut. Här talar Linda Skugge och Aase Berg om tvåsamhetens möjligheter. Finns det ens vettiga män som det går att dela livet med?

Text: Linda Skugge | Foto: Severus Tenenbaum

Ni vet de där författarna vars böcker man älskar sönder och hundörar och stryker under på varje sida. Och vars mycket noggrant utvalda citat man sedan messar till sina väninnor och systrar. Aase Berg är en av dem och hennes bok Haggan tillhör en av livets milstolpar: Var befann du dig vid månlandningen 1969 (ej född), när Kurt Cobain dog 1994 (aspackad på Gino), och när Haggan kom2019 (blev lämnad när jag låg slagen till golvet i giftstruma) – och nu när jag läser om Haggan inser jag att helt andra saker intresserar mig och jag kommer till nya insikter och stryker under på andra ställen.

Med mig till intervjun med Aase Berg har jag ett helt frågebatteri från kärleksdesperata väninnor som är ihop med gifta män som vägrar skilja sig. Som vill att jag ställer frågor »åt en kompis«. Som vill veta varför mannen bara inte lämnar sin trista fru, i Haggan så genialt utnämnd till »äktenskapshustrun«, och som står för »vård och omsorg« och som utan att behöva lyfta ett finger får en »bebisfärgad Smeg-kyl« när den gamla går sönder, som härskar över den förljugna Idyllen där mannen helt utan skrupler knullar runt och kvinnan lättar på trycket medelst yoga. Hur de ska slippa vara själva kvinnofällan? Hur ska de orka uppfinna den där andra världen, där de är stjärnan?

Själv befinner jag mig i ett helt nytt och främmande läge då jag – efter två års dejtande med den ena otäckingen efter den andra, där begåvningsreserv och sexförmåga var lika obefintlig som humor, självständighet och försörjning och som bidrog till att jag var nära att totalt ge upp hoppet – slutligen hittat någon som har allt jag behöver och vill ha: humor och intelligens samt en vältränad kropp som är pigg på allt.

Vadan detta? Jag som hade bestämt mig för att leva ensam i resten av mitt liv.

Om till och med Aase Berg lyckas hitta en själsfrände till man så måste det finnas hopp för oss alla. Det vill säga, är tvåsamheten förlegad, eller finns det vettiga män som det går att dela livet med?

Vad ska man med en man till?
– Gud vilken bra fråga. Jag har nog inte testat motsatsen sedan jag blev vuxen så jag vet faktiskt inte. Men jag skulle nog säga att det finns fördelar, det finns väldigt många nackdelar också. Jag har varit en sådan som ofta levt med galningar, så det kanske inte är en så bra fråga att ställa till mig. Jag vet fan inte ens vad en man är, jag vet bara vad vilda karismatiska typer är. Men jag kan tycka att det är väldigt trevligt att leva med en man som man kan ha ett intellektuellt utbyte med.

Varför kan man inte bara ha det, sex kan du ju ha med flera olika om du är singel, vänner kan du ha av alla olika kön, och ha det utbytet. Varför måste man ha den här särbo/ sambo-grejen då?
– Man skulle säkert kunna leva med en vän också, men då får man inte det här konstanta utbytet. Fredrik som jag lever med, vi kan ha små miniföreläsningar för varandra på morgonen, och det har jag inte med mina vänner.

Hur mycket hagga är du just nu?
– Jag är totalt ohagga.

För att du har skrivit boken?
– Ja, jag använde en viss aggressivitet liksom. Det förvånar mig att så många läser in aggressivitet i den nya boken. Jag väljer ut ett visst tonfall när jag skriver en bok, jag väljer ut en färg, jag väljer ut en stämning, jag väljer ett tonfall. I Haggan valde jag aggressivitet och tog det all in.

Och humor tycker jag.
– Det blir det alltid, det går inte annars. Men i den nya valde jag ut sinnesstämningen sorg.

Så fort man inte behagar så anses man vara galen som kvinna. Alla män tycker att jag är galen när jag blir arg, det är liksom en otrolig rädsla.

 
 
Tror du på kärleken?
– Ja det gör jag, men jag tror att den är väldigt korrumperad i dagens samhälle. Och då kan jag gå tillbaka till det här med att behaga. Det är inte bara din partner du ska behaga, utan det är alla hela tiden. Och så fort man inte behagar så anses man vara galen som kvinna. Alla män tycker att jag är galen när jag blir arg, det är liksom en otrolig rädsla. Nu är det mer så att när jag är arg så kan jag vara ganska skarpt formulerad. Men min ilska är nästan mot­satsen till galen. Min ilska är rationell. Ger jag ut en bok där jag formulerar ilska så framställs jag också som galen. Nu har inte jag hamnat i nån Maja Lundgren-position med Haggan, det har jag inte. Utan mer klapp på huvudet, du har flippat ut nu. Jag fick recensioner på den kommer jag ihåg som förvånade mig. De tog ner den litterära kvaliteten ganska mycket. Det fattar inte jag, för den var jag säker på. Men man nyper där det går att nypa.

Skriver man tillräckligt bra kommer man undan med vad som helst, påstår du i Haggan. Men gör man det, blir man inte ett hot?
– Jo det har du rätt i. Man blir inte hajpad om man tar ut svängarna, eller, om man tar ut svängarna så ska man göra det på rätt sätt, vara härligt crazy men inte too much. Det gäller både skrivandet och livet. Men med att komma undan menar jag nog mer att behålla sin värdighet inför sig själv, att inte låta sig göras ner även om man blir ignorerad eller påhoppad eller slår i ett glastak. Att stå fri från andras bedömande blick.

Den som klarar sig ensam är på något sätt lite misslyckad, även om det inte rör sig om miserabel ensamhet utan om ren självständighet.

Varför är de flesta feminister »äktenskapshustrur«? Att utåt påstå sig vara stark feminist, men i själva verket vara försörjd, hur kan en kvinna komma undan med det i dag?
– Man kommer undan med det eftersom i stort sett alla är just sådana. Den som klarar sig ensam är på något sätt lite misslyckad, även om det inte rör sig om miserabel ensamhet utan om ren självständighet. Det är klart att de som är mer tama är skiträdda för normbrytarna. Kolla bara på Malin Lindroths bok »Nuckan« som kom för ett par år sedan – men där svarade man inte med att dissa henne för att hon gestaltade livet utanför normen, utan genom att nästan gulla ihjäl bokens farlighet.

Varför skapar inte fler queera familjer?
– För att friheten är större i queera familjer, och frihet är läskigt. Och med queer menar jag inte främst hbtq-familjer nu utan alla tänkbara konstellationer, typ att skaffa barn med en kompis även om man har en annan partner.

Man måste krossas för att känna riktig kärlek skriver du, varför då?
– För att så många förväxlar kärlek med sentimentalitet. Och sentimentalitet är bara självömkan by proxy. Med riktig kärlek menar jag kärlek till sådant som är riskabelt och jobbigt också, inte bara att älska någon eller något som är ofarligt och tamt. Sådana där manifestationer med gosedjur är ett jättebra exempel. Till intet förpliktigande snällhet, man visar bara solidaritet när det inte finns minsta tvivel om vad som är rätt och fel sida att välja. Min man och jag brukar fantisera om att skriva en barnbok som heter »Nazister är dumma och humlor är bra«. Det är lätt att älska en humla. Med att man själv måste krossas menar jag bara att man kan ta sig förbi de här förenklade låtsaskänslorna. Jag menar inte att man då börjar älska nazister istället, men man börjar liksom från scratch istället för att tycka om det man borde tycka om för att man ska det, och för att man själv känner sig som en bättre människa om man typ pjoskar med humlor. Det är en maktrelation också – det är lättare att »älska« någon som det är synd om och som är medgörlig.

Varför blir kvinnan så ofta instängd i tvåsamheten?
– Tvåsamhetens instängdhet handlar om att kvinnor inte tror sig fungera på egna ben. Det ligger mycket i det – samhälls­ekonomin är byggd på att man ska ha två inkomster och gemensamma bolån. Det är inbyggt i systemet att man inte ska skilja sig. Det är också inbyggt i systemet att kvinnor inte ska ta risker (även om själva tvåsamheten med en man också är en risk, inte minst risken att utsättas för våld). Sedan hittar man på en massa strategier kring det där. Författaren Rut Hillarp skrev i sin roman »Sindhia«: ‹Inne i min fångenskap är jag fri.‹ Jag trodde länge att det var möjligt att resonera så, alltså att de yttre ramarna inte spelar någon roll för min inre frihet, men det tror jag inte längre. Nuförtiden gör jag tvärtom – jag har full ekonomisk frihet från andra (inklusive bankerna, har knappt några lån) och klarar mig utmärkt ensam rent praktiskt. Då vet man att all kärlek och gemenskap kommer ur verklig lust att vara tillsammans.

Varför har du sökt dig till struliga män?
– De är så jävla spännande. Speciellt när man är ung, de är ju genier, de har sådana visioner och allt kan hända. Men också för att jag alltid har varit intresserad av att det ska finnas en intellektuell erotisk attraktion. Jag gillar hjärnan. Jag kan inte vara ihop med en korkad man, jag måste ha någon som kan motsvara min hjärna. Och då har det alltid varit de här typerna som har varit de personerna. Eller var, när jag var yngre i alla fall. Nu har jag kommit på att det finns män med hjärna som är lite trygga också. Ordningsamma, men det förstod jag inte förr. Jag tänkte att om det var hjärnan jag ville ha, så tillkom ett allmänt kaostillstånd.

Jag skulle vilja frikoppla kärleken från pengarna och makten. Då skulle man välja den själv, istället för att bli inlurad i ett osynligt fängelse.

Hur är din utopi?
– Jag skulle vilja frikoppla kärleken från pengarna och makten. Att ingen utomstående kraft skulle tjäna på kärnfamiljen. Då skulle den inte fortsätta vara så stark, man skulle, om man ville, välja den själv, istället för att bli inlurad i ett osynligt fängelse. Förr var det kyrkan som profiterade på den konventionella familjen, nu är det marknaden som säljer häftiga kök för att familjerna ska visa att de är lyckade. Och jag skulle vilja att fler kvinnor vågade ge fingret åt alla förväntningar och kunde bråka utan att vara rädda för att bli kallade hysteriska eller galna.

Förr var det kyrkan som profiterade på den konventionella familjen, nu är det marknaden som säljer häftiga kök för att familjerna ska visa att de är lyckade.

Kan man behålla en relation längre genom mycket och bra sex?
– Inte enbart, man måste ha den där mindfucking-förmågan också. Men utan sex fattar jag inte varför man ska vara ett par. Då kan man ju lika gärna vara polare. Eller vara öppen med att man lever under samma tak, men som kompisar, istället för att låtsas att man är ett normalt par och sedan knulla runt i smyg. Tystnadskulturer och dubbelspel är farligt för hela samhället. Däremot är nästan vad som helst okej om man är öppen med det. Jag skulle vilja utveckla det här om vad man ska ha en man till: för mig handlar det alltså om intellektuell erotik, mindfucking. Sex kan man kanske ha med lite vem som helst, även om det faktiskt kräver lite tid att hitta någon man funkar med där också, men intellektuell kontakt är sällsynt. Alltså inte bara att diskutera, utan att det ska GLITTRA om samtalet, att man gör varandra kreativa och glada. För att uppnå det måste man leva nära intill varandra, det funkar inte med någon kompis som man går och fikar med ibland.

Jag älskar din nya boks programförklaring, en självhjälpsbok – inte för den med dåligt självförtroende, utan alldeles för bra. Hybris kontra mod då? Vad är bäst?
– Boken handlar ganska mycket om att självförtroende även kan vara en försvarsmekanism. Man måste skilja på det som är trygghet och det som är hybris.

Nu när du ser tillbaka, kan du önska att du hade varit på något annat sätt?
– Jag hade önskat att jag varit mer svag, inte bara den här utförarmaskinen jag beskriver i Haggan. För man har faktiskt rätt att få vara svag ibland. Och det har jag varit dålig på. Det är det jag försöker säga med den där boken. Som kvinna förväntas man vara en utförarmaskin, men det är okej att ta det lugnt också.