»Väldigt ofta påstås det att jag levde i en känsla av skam och skuld och att det var skälet till att jag led i tystnad under flera år. Nej, så var det inte. Det är en förenkling som det utomstående projicerar på offer för olika slags övergrepp och det görs på ett självklart sätt, som om denna fras automatiskt hör ihop med vissa övergrepp. Jag kan inte tala för andra slags övergrepp, men vad det gäller oss som har utsatts för psykopater så har jag hittills inte hört att någon har dominerats av känslan av skam och skuld, i relation till de andra, utanför trollcirkeln. Man domineras av helt andra saker. Ens psyke är terroriserat på alla upptänkliga vis när man är snärjd i en psykopats garn och det enda som gäller är nuet. Allt utanför är oförutsägbart och hotar att bli något katastrofalt. Så länge nuet är ett nu utan katastrof, panik, hot, nya förvirrande bud, nya element av psykisk söndring är nuet bra. Man är helt upptagen av att parera det för att skona sig lite, lite till.
Jag kan lova er, ni som säger att offren håller sig kvar i tyst lidande på grund av skam och skuld, att man inte har tid med sådana koketta känslor. Skam och skuld förutsätter en interaktion med omvärlden – som ser en och dömer en – och det existerar inte. Det enda som existerar är vad man har att hantera i relation till psykopaten. Det är orättvist och felaktigt att projicera detta på offer för övergrepp. Det konserverar en diffus och grym, dessutom ologisk, föreställning om att offren på något vis HAR skuld och skam i att de har offrats (av sexbrottslingar, av en alkoholiserad partner, av en psykopat). Underligt nog omfattas inte offer för misshandel på gatan eller trafikförseelser av detta begrepp, troligen för att man begriper att de är oskyldiga till vad som har skett. Att man inte inser det när det gäller sexbrott eller psykiskt våld är alarmerande. I själva verket handlar det om djup förtvivlan och en stor ensamhet.
När det handlar om att bli bedragen på pengar och/eller kärlek ligger det nära till hands för utomstående att ta till hån och förakt. Det är väldigt underligt när hela kulturen i helt pervers grad är fixerad vid just pengar och kärlek, och det anses vara beundransvärt att vara rik och älskad! Men ve den som luras på godbitarna! Skam på den! Återigen, måste jag påminna; i mitt fall handlade det dock inte om kärlek, inte heller om pengar. Det som drev mig in i hans garn och som sedan drev mig genom åren var POJKEN. BARNET. Läs boken!«
Ur Christina Herrströms blogg
Våldets slumpmässighet
Herrström har en trygg bakgrund och ett rikt liv med arbete och passion när hon råkar gå in i kyrkan en vacker dag för att kolla om det finns någon kör hon kan sjunga i. Där och då fastnar Ödeläggarens blick på henne, och sedan blir hon inte fri. Vad som gör våldet extra tydligt är att det inte finns något sexuellt förhållande eller någon förälskelse med i bilden. Alla de ursäkter som brukar användas i parförhållanden där mannen är våldsam: alla par har det jobbigt ibland, man ska inte ge upp så lätt – faller därmed platt.