Botox och skönhetsingrepp är inte feminism

Irena Pozar axlade det hopplösa projektet att hålla liv i nedläggningshotade flicktidningen Veckorevyn. Nu är den en högst levande nättidning med hundra tusen unika läsare i veckan. Utöver det skriver hon skarpa krönikor med feministiska och antirasistiska budskap för Sveriges största dagstidning Aftonbladet. Hur navigerar hon mellan de motstridiga feministiska budskapen som å ena sidan påstår att en botoxinjektion är girlpower och å andra sidan de som menar att skönhetshetsen är antifeministisk?

Text: Maria Sveland | Foto: Severus Tenenbaum

Det har kommit ett sprillans nytt meme där skribenten Irena Pozars huvud är monterat på en kropp med grå kostym, en sån som makthavare bär, och följande text:
»Tradeoffer: Du får en majblomma – Sverige får Europas mest ohållbara migra­tions­politik. Förnedringsrån, mun­kiss, ökad segregation och överfalls­våldtäkter«.

Memet syftar på en krönika hon just skrivit för Aftonbladet om den asylsökande Murhaf och hans majblommeförsäljning som slog alla rekord sedan stor del av svenska folket köpte hans majblommor som en motreaktion mot de grova rasistiska påhopp han utsattes för.

Irena Pozar är van vid den här typen av memes, hat och hot är en del av hennes vardag sedan flera år tillbaka. Är du ung kvinna med invandrarbakgrund som driver feministiska och antirasistiska frågor är du en kär måltavla för misogyna rasister. Men för tillfället kan hon koppla bort hatet och hoten till viss del eftersom hon precis blivit mamma för andra gången.

Hennes tre månader gamla son är nu lika gammal som Irena själv var när kriget bröt ut i före detta Jugoslavien. Hon kom till Sverige med sina föräldrar i en av de sista bussarna som fick lämna landet innan gränsen stängdes.

– Det känns ofattbart att tänka att man själv skulle behöva fly med en nyfödd bebis. Men det har alltid funnits med mig att saker och ting kan förändras väldigt snabbt trots att allt verkar lugnt och ordnat.

Det känns ofattbart att tänka att man själv skulle behöva fly med en nyfödd bebis. Men det har alltid funnits med mig att saker och ting kan förändras väldigt snabbt trots att allt verkar lugnt och ordnat.

Familjen hamnade så småningom i ett hyreshus i Växjö där Irena bodde fram till dess hon flyttade till Stockholm. Erfarenheten att komma som flykting till ett land har gjort henne extra känslig för rasismen och hyckleriet som omger den.

– Det är svårt att inte ta hatet personligt för jag är en del av den gruppen som hela tiden utmålas som ett problem. Jag har ändå haft det relativt enkelt med min ljusa hy, blonda hår och blå ögon och jag har alltid haft lätt för mig i skolan men jag ser ju hur andra utsatts så mycket mer och det gör mig vansinnigt förbannad att bevittna.

Medvetenheten om rasismen fanns där tidigt, säger Irena Pozar och beskriver hur hon redan som 5-åring såg hur invandrade föräldrar ständigt var oroliga för att något de gjorde eller inte gjorde skulle tolkas negativt.

– I min familj yttrades det genom att vara duktig i skolan. Min farmor är fortfarande bekymrad över att jag aldrig studerat på universitetet.

Istället för att studera flyttade Irena till Stockholm där hon fick jobb på Sveriges elevkårer. Att gå från fast lön till skrala studiemedlet lockade inte så hon fortsatte jobba i stället för att studera.

Efter det jobbade hon en sväng på Nyheter24 och rekryterades därifrån till Expressen. I samband med att Bonnier Tidskrifter skulle lägga ned Veckorevyn frågade hon om hon inte kunde få prova att driva den vidare digitalt. Hon var trött på alla som pratade om att de ville nå unga kvinnor men som aldrig ger den seriösa journalistiken en chans. Sedan dess är hon Veckorevyns chefredaktör.

 

 

Vad tänker du om dubbelheten i Veckorevyns innehåll där reportage samsas med reklam och texter om skönhet och mode?
– Ja, det finns en motsättning här men jag tror de flesta läsare fattar att de som tjänar pengar på att kvinnor köper smink är gubbarna som äger sminkföretagen, säger hon och tillägger:

– Däremot har vi dragit en tydlig gräns när det gäller skönhetsoperationer och injektioner. Det skriver vi aldrig om, och vi tar inte heller in reklam från de aktörerna. Men det finns ett intresse för skönhet och smink hos våra läsare och jag tycker ändå att båda sakerna kan existera samtidigt, så länge man inte låtsas om att det är en feministisk handling att hålla på med smink och mode.

Skönhetshetsen har krupit ner i åldrarna och idag ägnar tioåringar timmar åt att titta på sminkvideos på Tik Tok. Ätstörningar blir allt vanligare och skönhets­operationer är så normaliserat och var och varannan kvinna tycks anse att botox och fillers är lika självklart som en ipren när man har huvudvärk.

Att vara ung kvinna idag verkar betydligt mer komplicerat än för bara tjugo år sen och en av anledningarna, menar Irena, är det individualistiska ansvaret som läggs på unga idag.

– Tidigare generationer har varit medvetna om att det finns en struktur som begränsar oss, att det finns ett patriarkat som diskriminerar och trakasserar kvinnor.

Beyoncés »Who run the girls« tror jag haft en skadlig inverkan för när unga kvinnor upptäcker att de inte alls styr världen så vänder de den frustrationen inåt.

Hon menar att det är ett problem att unga kvinnor i dag får höra att de är fria att göra vad de vill och att patriarkatet inte finns. Beyoncés »Who run the girls« har, enligt Irena Pozar, haft en skadlig inverkan på unga tjejer.

– När de upptäcker att de inte alls styr världen, så vänder de frustrationen inåt i stället för att skylla på systemet som jag och äldre feminister gör. Detta skapar ett självhat som återspeglas i skönhetsoperationer och ätstörningar och jag tror äldre feminister har svårt att förstå fullt ut hur komplex den där processen är.

Under parollen valfrihet har unga lurats att tro att en botoxinjektion är girlpower och en feministisk handling, menar hon. Den som kritiserar det blir kallad antifeminist eftersom det är upp till var och en att göra vad den vill med sin egen kropp.

– Men jag önskar att vi kunde diskutera varför så många kvinnor inte tycker att de duger som de är. Varför så många är beredda att lägga stora pengar på riskabla ingrepp.

Ingen går fri och Irena brottas liksom många andra med sitt eget förhållande till sitt utseende.

– Jag skäms för att jag blir ledsen i provrummet när största storleken på jeansen inte passar längre och sen skäms jag över att jag skäms och att allt är så komplext. Men jag har vissa principer och en sån är att aldrig göra en skönhetsoperation.

Komplexiteten syns också i statusen för feminismen där många unga kvinnor identifierar sig som feminister medan unga killar däremot blir alltmer konservativa och anser att feminism och jämställdhetsarbete är något negativt.

Uppbackade av ett medialt narrativ som går ut på att det är synd om de unga killarna som har svårare att hänga med i skolan och numera har generellt sämre betyg än flickor.

– Det är såklart viktigt att alla unga hänger med i skolan, säger Irena.

– Jag fattar bara inte varför det ska ligga på feministers ansvar att se till att pojkar hänger med. Det handlar ju knappast om att skolan anpassat sig efter flickorna utan beror ju på annat.

Jag är så trött på att vi ska hålla på och pitcha för killar varför feminismen är bra eller pitcha för rasister varför invandrare är bra, det finns så mycket viktigare saker att lägga sin tid på.

Här finns en likhet mellan antirasismen och feminismen som länge kämpat för att få med alla på tåget. Något som kräver peda­gogiskt tålamod och tar tid och energi från den verkliga kampen. Irena suckar.

– Jag är så trött på att vi ska hålla på och pitcha för killar varför feminismen är bra eller pitcha för rasister varför invandrare är bra. Det finns så mycket viktigare saker att lägga sin tid på. Förut när jag fick frågan om hur vi ska nå killar försökte jag alltid svara på det men jag känner mer och mer att jag faktiskt inte bryr mig.

Egentligen är det enkelt, om Sverige hade velat vara ett antirasistiskt land hade vi varit det vid det här laget. Samma sak med feminismen och jämställdheten. Att vi inteär där beror på att för många har för mycket att förlora på det, menar Irena Pozar.

Det envetna arbetet med att förflytta gränserna spelar också en betydande roll här. Ett exempel på det är den höger­konservativa ledarskribenten Per Gudmundson som 2021 skrev en tweet om Irena där han påstod att »Invandringen gjort att opinionsjournalistiken i Sverige förlorat 20 till 50 IQ-punkter«.
– Jag är van vid hot och hat men jag blev ändå chockad över att han uttryckte sig så ogenerat rasbiologiskt.

Vad tänker du om att flera högerskribenter uttrycker sig alltmer som nättroll?
– De har som sagt jobbat länge för att komma till den punkt där de kan skriva sånt. En del säger att jag skriver det jag gör för att få klick och fattar inte att om jag verkligen ville ha klick så skulle det vara mer framgångsrikt att skriva att vi måste minska invandringen eller att feminismen gått för långt. Det om något skulle göra mig ekonomiskt oberoende. Jag skulle till och med kunna ha ett nyhetsbrev ihop med Arpi, säger Irena och garvar.
Per Gudmundson förklarade sin tweet med att han surnat till efter några öl och påstod att han mejlat en ursäkt till Pozar. Mejlet kom dock bort, vilket enligt Gudmundson berodde på att han stavat namnet fel. Till slut fick Expressens journalist framföra ursäkten via tidningen.

– Men poängen är att de säger ju de här sakerna nyktra också, säger Irena.

– Vissa tror att hatet skulle minska om det krävdes bankid, men jag är inte säker på det längre. Folk är totalt ogenerade med sitt hat och skriver ofta under med eget namn och foto.

Vissa tror att hatet skulle minska om det krävdes bankid, men jag är inte säker på det längre. Folk är totalt ogenerade med sitt hat.

 

En av dem som under åren skrivit hotfyllda och hatfyllda mejl till Irena har hon polisanmält. Tack vare hans ipadress kunde polisen också hitta honom. Mannen erkände och fälldes för ofredande i tingsrätten men friades senare i hovrätten.

Det var första gången en person dömts för hat- och hotkommentarer som riktats mot en annan person över internet, och domen ledde 2017 till en lagändring som gör det lättare att åtala personer för verbala ofredanden. Men alldeles för många röster har redan hunnit tystna och många bakom de kritiska rösterna har bytt bana till något mer bekvämt som informatör eller pressekreterare. Irena Pozar har också tänkt den tanken.

– Det är som en snuttefilt att veta att jag kan göra något annat om jag vill. Den dag jag inte orkar längre, kan jag börja jobba för en PR-byrå eller något liknande. Det är en tröst, säger hon och tillägger:

– Samtidigt vet jag att det jag skriver är viktigt för de grupper i samhället som annars mest får läsa negativa saker om sig själva. Jag vill inte förhäva mig, men jag känner ett ansvar eftersom jag har den platt­form jag har. Det är viktigt att jag använder den som en motkraft till allt det andra.

Som exempel nämner hon historien om 12-åriga Murhaf.

– Det är en sån ytlig, hycklande anti­rasism som pågår i Sverige just nu. Politiker som egentligen vill strypa migrationen och frånta flyktingar deras grundläggande rättigheter, köper plötsligt en majblomma av Murhaf och lägger ut det på instagram. När Ulf Kristersson bjöd in honom till Riksdagen skrev jag något i stil med att ’vad ska ni prata om? Att hans mamma får sina bidrag indragna och att Murhaf aldrig kommer få uppehållstillstånd?’

Men att skriva en sådan text kostar på och förutom alla hatfyllda kommentarer, finns numera också en rad memes av Irena, som nämndes inledningsvis.

– Men de hade satt på mig en ovanligt snygg kostym här, säger Irena och garvar åt memet där hon framställs som en predikande antirasistisk chef. En bild som illustrerar både hennes menings­motståndares självbild (underdogs) och hur de uppfattar hennes maktposition.
Historien om Murhaf rymmer flera delar av det som utgör kärnan i Irena Pozars engagemang – och priset hon får betala för det. Det handlar om hur gränserna förskjutits och det eviga damned if you do, damned if you don’t. De som vanligtvis klagar på att invandrare är lata och en belastning vill uppenbart inte se eller höra solskenshistorien om Murhaf utan har istället vänt det till att det är synd om de etniska svenska barn som nu inte får sina majblommor sålda eftersom alla »bara köper av Murhaf«.

– Du kan aldrig göra rätt som invandrare. Om du inte har ett jobb är du usel och om du som jag har både ett jobb och en plattform då anses du ta för mycket plats.

– Det är tydligt att allt egentligen bara handlar om hat mot invandrare, det är inte mer komplicerat än så.

Det har blivit dags att avsluta och Irena slår på mobilen och möts av nyheten att högerskribenten Alice Teodorescu skrivit ett inlägg mot Irenas krönika om Murhaf och majblommorna. Irena suckar återigen och visar inlägget som går ut på att det är de som är invandringskritiska som är rädda att förlora sitt anseende och sina jobb.

– Jag svarade henne att det knappast är de som är underdogs. Om de är rädda för att förlora sina jobb, så handlar min och andra invandrares rädsla om att finnas med på nazisters dödslistor, rasistiska hot, familjers och vänners hälsa och säkerhet.

Svaren lät inte vänta på sig. Hon beskylldes för överdrifter och lögner.

– Men jag var ju en av dem som stod på Theodor Engströms lista, han hade en mapp om mig! Men det är ju inget jag skriver om, för nu har jag fattat att de först vill pusha dig tills du blir livrädd och när du säger att du är rädd, så skrattar de åt dig och säger att du överdriver.