»Kamp är sällan tryggt eller angenämt.« Orden kommer från bell hooks, en av feminismens stora förgrundsgestalter. Idag har rätten till trygghet blivit en stridsfråga bland aktivister. Men civilkurage och motstånd är alltid ett hejdå till trygghet. Läs om hjältinnorna som valde det rätta framför det trygga. Och vad det kostade dem.
Text: Unni Drougge
Tugce Albayraks minne hedras. Foto: Bernd SchwabeTUGCE ALBAYRAK
Ingrep när killgäng antastade tjejer – fick betala med sitt liv
På en restaurang i tyska Offenbach hörde den turkiskfödda unga studenten Tugce Albayrak desperata skrik inifrån toan. Hon gick dit och såg hur ett gäng killar var i färd med att förgripa sig på två tonårstjejer. Tugce skällde ut killarna och jagade iväg dem. Men på en ödslig parkeringsplats ett stycke bort stod en av dem kvar och lurpassade. En timme senare låg Tugce medvetslös på marken av slaget från hans baseballträ. Hon hamnade i koma och förklarades hjärndöd efter bara nån vecka, tre dagar före sin födelsedag. Och den 28 november 2014, då hon skulle ha fyllt 23 år, valde föräldrarna att stänga av de livsuppehållande funktionerna.
Inför världen har Tugce Albayrak blivit känd som »Brave Tugce«, en ung kvinna som fick betala med sitt liv för att hon en vanlig dag ingrep mot den vanliga företeelsen mäns våld mot kvinnor.
Zaida Catalàn. Foto: FlickrZAIDA CATALÀN
Levde och dog för mänskliga rättigheter
Med ett tidigt engagemang för djurens rätt utbildade sig Zaida Catalàn till jurist och gav sig därpå in i politiken där hon också stred mot sexköp och övriga uttryck för mäns våld och exploatering av kvinnor. På kort tid hade hon fört upp sina hjärtefrågor på högsta nivå, från att vara språkrör för Miljöpartiet, till att bli rådgivare inom EU och så småningom FN-expert. Men hon var också mån om att stå i nära kontakt med de våldsutsattas verklighet, bland annat som styrelseledamot för Roks (2007–2009). Och när FN skulle utreda orsakerna bakom en blodig massaker i en av Kongo-Kinshasas oroshärdar, begav sig Catalàn ut på en mopedexpedition till det livsfarliga område där det omfattande brottet mot mänskliga rättigheter hade ägt rum. Några veckor senare hittades Zaida Catalàn och hennes kollega brutalt mördade på uppdrag från högre ort, i syfte att mörka omständigheterna kring människoslakten. Exakt varifrån avrättningsordern kom är ännu inte utrett.
Kathryn Bolkovac var en snut som tog sitt uppdrag på allvar och tyckte att förövarna skulle ställas till svars när oförrätter begåtts. Foto BolkovacKATHRYN BOLKOVAC
Visselblåsaren som blev världsberömd men fick leva som fördömd
Kathryn Bolkovac arbetade som polis i delstaten Nebraska och hade efter skilsmässan från sin man förlorat vårdnaden om sina tre barn i en vårdnadstvist, när hon 1999 erbjöds en tjänst inom FN:s fredsbevarande styrkor i det krigshärjade Bosnien. Jobbet var mycket välbetalt och skulle göra det lättare för henne att bo nära barnen, så hon tackade ja. Men knappt hade hon påbörjat uppdraget förrän hon upptäckte att många av hennes FN-utsända kollegor besökte traktens bordeller där de regelmässigt förgrep sig på östeuropeiska flickor i åldrarna 12–15 år. FN-militären deltog även aktivt i den organiserade människohandeln som höll flickorna fångna under hot och våld.
Jag råkade bara vara en snut som tog mitt uppdrag på allvar, och när oförrätter begås ska förövarna ställas till svars, det är allt.
Efter att ha slagit larm utan resultat mejlade Bolkovac en utförlig rapport till 50 högt uppsatta personer i FN. Fyra dagar senare fick hon sparken.
I över två år sökte hon andra jobb inom polisen, men överallt fick hon kalla handen. Utfattig lämnade hon USA och fick leva i exil i Nederländerna där hon tog jobb på en firma som sålde utrustning till byggföretag. Kvällarna ägnade hon åt lobbyarbete, för hon gav aldrig upp striden mot FN:s korrupta ledning som mörkade systematiska sexförbrytelser och handel med flickors kroppar – allt det som FN sa sig vilja bekämpa.
Kathryn Bolkovacs mod att som ensam kvinna stå upp mot ett av världens mäktigaste förbund var en stark berättelse, som även Hollywood fick upp ögonen för. Storfilmen »The Whistleblower« gick upp 2011, med megastjärnan Vanessa Gray på rollistan.
Men det lyckliga Hollywoodslutet där rättvisan segrar gällde inte för verklighetens Kathryn Bolkovac. När eftertexterna slutat rulla var hon ändå inte välkommen att utöva sitt yrke som polis. När hon korats som hjälte ville människorättsorganisationerna ändå inte ha med henne att göra.
När hon till sist fick rätt efter åratals processande mot DynCorp, det FN-kontrakterade bolaget som gett henne sparken och skyllt på lönefusk, hade minst två av männen som varit delaktiga i sexhandeln fått befordran till toppositioner inom verksamheten, som utåt skyltade med nolltolerans mot sexuell exploatering. Och när FN officiellt erkänt missförhållandena hon rapporterat om hade ändå inte de skyldiga blivit åtalade och fällda, och inte heller hade några radikala åtgärder genomförts för att skydda kvinnor och tjejer från att bli sexslavar åt FN-soldater, så kallade »war whores«.
På ett toppmöte i London 2014 om sexuellt våld i krig och konflikt, sammanfattade Kathryn Bolkovac de 15 år som gått sen hon blåste i visslan.
– Särskilt kul har det inte varit under de här åren, säger hon. Allt har varit ett kaos – mitt familjeliv, mitt känsloliv, mitt yrkesliv och min ekonomi, och jag har fortfarande svårt att hitta en plats där jag kan få utlopp för mitt engagemang.
Var det värt att ta upp striden?
– Förr brukade jag svara ja utan att blinka, men idag behöver jag verkligen fundera på det.
Känns det inte bra ändå att vara en hjälte, som vågade gå mot strömmen?
– Jag har aldrig varit ute efter ära och berömmelse, säger Bolkovac. Jag råkade bara vara en snut som tog mitt uppdrag på allvar, och när oförrätter begås ska förövarna ställas till svars, det är allt. Och det är inte jag som är en hjälte, lägger hon till. De verkliga hjältarna är alla de flickor och kvinnor som orkat överleva trots alla trauman som FN:s egna män utsatte dem för.