Under pandemins påtvingade sociala isolering fick de sociala medierna fylla bristen på mänskliga kontaktytor. Men istället för att överbrygga avstånden tycktes den ökade närvaron på digitala plattformar snarare åstadkomma flera och skarpare avståndstaganden. Polariseringen mellan aktivistiska nätverk förstärktes, tonläget skruvades upp och klyftorna djupnade. Det talades om ett kulturkrig, där yttrandefriheten användes som tillhygge. Begrepp som tidigare bara diskuterats på kultur- och ledarsidor kom på allas läppar. Idag finns det väl knappast någon som aldrig hört talas om deplattformering, cancelkultur, triggervarningar och mikroaggressioner.
Domen mot R. Kelly och uthängningen av Harvey Weinstein är lyckade exempel på sociala mediers makt att straffa ut svin som tillåtits härja fritt. Likaså har beslutet att stänga ner Donald Trumps twitterkonto gjort att andelen konspirationsteorier och falska fakta har minskat i twitterflödet. Men det har också rest frågor om vem som ska ansvara för begränsningar av yttrandefriheten och om det är försvarligt att överlåta så pass viktiga beslut åt privata aktörer som inte är demokratiskt valda.
Likaså finns det exempel på deplattformeringsprocesser som blivit omtvistade för att de skjutit över målet eller gett motsatt effekt.
Kvinnotryck försöker på följande sidor ge en bild av maktförskjutningar i det offentliga samtalet som en följd av de digitala plattformarnas möjlighet att styra agendan. Har det lett till en äkta demokratisering eller har det banat väg för en ny elit? Har »naming«, »shaming« och »blaming« på sociala medier fått avsedda effekter?