Det bortträngda brottet – att förgripa sig på barn

Sexuella övergrepp mot barn är ett brott som lämnar efter sig en giftig varböld hos den utsatta. Många strategier måste till för att hindra det förlamande giftet från att läcka ut.

På samma vis fungerar det patriarkala försvaret när den verkliga giftläckan avslöjas. Djupt bortträngd nere i patriarkatets mörkaste inre ligger nämligen en förvriden lust att besudla människosläktets allra yngsta och försvarslösa individer med det sexuella våldets förgörande effekter. Varje försök att avtäcka denna böld i samhällskroppen måste därför slås ner med våldsam kraft.

Ja, det låter som en ond saga. Så låt oss dyka ner i denna saga. Om bölder som brister, om barn som berättar och vuxna som minns efteråt, om forskning och beprövad kunskap kring skador och följder. Och om det största tabut – att berätta hela sagan om incest och sexbrott mot barn.

Text: Unni Drougge | Illustration: Lisa Medin

En sann saga om nutida häxor, incestförnekare, pedofilkramare och andra tomtar och troll vid lägerelden där barn offras och vittnen tystas.

Kapitel 1 Incestbomben briserar

Incest och övergrepp mot barn är en uråldrig företeelse, men inget som ansågs värt att göra väsen av förrän på 1970-talet, då en rad amerikanska feminister tog upp det som en könspolitisk fråga. I Sverige öppnades allmänhetens ögon först när teveprogrammet »En skam utan like« sändes i TV 1 (2/3 1982). Det blev tändgnistan till en incestdebatt som skulle pågå i över 15 år. Rädda Barnen, som satte stark prägel på debatten, gjorde 1983 en mycket uppmärksammad Sifo-undersökning där det framkom att var tionde kvinna varit utsatt för incest. Begreppet incest vidgades samtidigt till att gälla alla sorters kränkningar av barns sexuella integritet, utöver penetrering, vilket skapade samma arga reaktioner bland män som vi senast kunde följa i metoo-debatten: »Ska en far inte längre våga krama sin dotter utan att anklagas för incest?«
Den seglivade teorin om att barns berättelser om incest vanligtvis är fantasifoster, som härrör ur deras hemliga önsketänkande om att ha sex med föräldern av motsatt kön, den uppfattningen skrotades. Istället slogs det fast att barn måste bli trodda, och att man därför måste gå till botten med varje misstanke om övergrepp. Följdriktigt ökade antalet incestanmälningar markant under återstoden av 1980-talet och bäddade för en kraftig polarisering mellan de incestanklagade männens rättssäkerhet och barnens skyddsrätt. Incestförnekarna stod redo i kulisserna för att senare inta rollen som de verkliga offren för en uppiskad »incesthysteri«.
Foto: Wikipedia Commons

Kapitel 2 Kvinnan som slutade blunda

Jennifer Freyd var en välrenommerad psykolog och forskare när hon i december 1990 upplevde så stark ångest inför föräldrarnas kommande julbesök att hon började gå i terapi. Redan vid andra tillfället hade terapeuten rättframt frågat den 33-åriga Jennifer om hon utsatts för sexövergrepp som barn. Samma dag blev hennes minnen tydliga. Jennifer försökte först prata med föräldrarna om pappans incest, men de ville bara tala om hennes egen sexualitet.
Tio månader senare föds begreppet »False Memory Syndrome« i en artikel som Jennifers mamma publicerar i den obskyra tidskriften »Issues in Child Abuse Accusations« vars utgivare är den dubiöse Ralph Underwager. Artikeln är skriven under pseudonymen Jane Doe och går ut på att en terapeut lockat fram falska minnen hos hennes vuxna dotter som lett till att pappan blivit oskyldigt anklagad för incest. Dottern, som ska föreställa Jennifer, beskrivs som problemfylld och sexuellt frustrerad med perioder av promiskuitet. I samband med universitetets planer på att utnämna Jennifer till professor mejlar mamman artikeln till hennes äldre kollegor och röjer därmed både sin och dotterns anonymitet. Både Jennifers syster och farmor trodde på hennes minnen, och farbrodern gick även ut och bekräftade att hon talade sanning.
Men föräldrarna Pamela och Peter Freyd svarade på sin dotters incestminnen med att samma år som hon erhöll sin professur vid universitetet i Oregon, 1992, grunda den ideella föreningen »False Memory Syndrome Foundation«.
Jennifer Freyds akademiska insatser har belönats med flera utmärkelser och hon räknas som en av världens främsta experter inom trauma- och minnesforskning med sin speciella kunskap om både det första stora sveket – att förgripa sig på ett barn – och sveket i att sedan inte bli trodd.

FORSKARENS FARLIGA MINNEN

Jennifer Freyd, professor i minnes- och traumaforskning, hamnade i orkanens öga när hon mindes vad hennes pappa gjort mot henne.
Foto: University of Oregon

Kapitel 3. Minnenas krig

»Ända fram tills nyligen var sexuella övergrepp mot barn det perfekta brottet. /—/ Idag har kvinnor – och män – börjat gå till domstol så att gärningsmännen för första gången får
stå till svars. Vad vi ser nu är deras försök att slå tillbaka.« Uttalandet gjordes 1993 på en kongress med det amerikanska psykiatriförbundet – den största auktoriteten inom området, som även står bakom den allmänt vedertagna diagnosmanualen (DSM).
Yttrandet var främst riktat mot det nybildade »False Memory Syndrome Foundation«, som redan fått stor medieuppmärksamhet men samtidigt hård kritik för sin brist på vetenskapligt underlag. Föreningens rykte hade också blivit nedsolkat av en viss Ralph Underwager som satt i »expertpanelen«. Underwager hade 1991 intervjuats för den holländska pedofiltidningen »Paidika«, där han påstått att pedofiler utförde Guds vilja. En av medarbetarna i hans egen tidskrift »Issues in Child Abuse Accusations« var för övrigt den beryktade Richard Gardner, mannen som uppfann PAS (Parental Alienation Syndrome) och som också uttalat sig positivt om pedofili.
Huvudfienden i den nya föreningen var de forskare som påvisade minnesstörningar efter svåra traumatiska händelser, fenomen som studerats hos exempelvis Vietnamsoldater. Inga av dessa forskare bestrider att minnen kan vara felaktiga, inte heller professor Freyd, dottern till det par som grundade föreningen mot falska minnen. Hennes tes går endast ut på att sanningshalten i ett minne inte har att göra med om det varit blockerat eller funnits där hela tiden. Denna tes är också underbyggd av en mängd oberoende seriösa studier.
Ändå lyckades organisationen mot falska minnen erövra agendan med hjälp av intensiv medieuppvaktning, grova överdrifter, konspirationsteorier och faktaresistens. Liknande sammanslutningar bildades i andra länder, även i Sverige, med den indirekta uppmaningen till alla som utsatts för pedofila övergrepp: Glöm det! För det du minns har ändå inte hänt.
Foto: Shutterstock

Kapitel 4. Incestdebattörer utan gränser

Det brinnande engagemanget i den så kallade incestpanikens påstådda risker samlade både högheter och paria runt samma lägereld. Således kunde Jan Guillou luta sig mot pedofilkramaren Richard Gardners »fackkunskaper« i sitt försvarstal för incestanklagade män som han utnämnt till vår tids häxor. Andra vanryktade »experter« deltog också i gänget, exempelvis Max Scharnberg, som hävdat att 80 procent av alla incestdömda är oskyldiga och vars bok om Södertäljefallet fick makuleras då han falskeligen uppgav Uppsala universitet som utgivare (vilket han senare skyllde på en feministisk komplott). Att även den ökända Ingrid Carlquist hittat en plats i sällskapet tycktes inte störa vare sig Leif GW Persson eller Dan Josefsson, som i sin tur gärna samsades med Elisabeth Loftus och lät hennes starkt ifrågasatta forskning utgöra faktaunderlag i sin bok om Thomas Quick. För det blev han hyllad och prisbelönad. Det fanns mycket att vinna på att göra män till försvarslösa offer för (framförallt kvinnlig) masshysteri om att pedofiler lurade i varje buske. Inte bara prestige, uppmärksamhet och pengar, utan även den enkla glädjen i att utse feminismen som syndabock.
De tysta förlorarna blev de utsatta barnen och de vuxna överlevarna som än en gång kördes över av bagatelliseranden och förnekanden av mäns sexuella våld.

Kapitel 5. Klimatfarliga åsiktsutsläpp

Med ett opinionsläge som marginaliserar incest och sexbrott mot barn tycks det ha blivit fritt fram för åsikter som förr fick hålla sig till marginalen. Inför kongressvalet 2018 kunde exempelvis den kandiderande Nathan D. Larson ogenerat meddela att han ville legalisera incest, pedofili, barnporr och månggifte inklusive hustrumisshandel. På hans meritlista finns bland annat ett avtjänat fängelsestraff för mordhot mot USA:s president och ett utfärdat kontaktförbud med kvinnan han varit gift med, som senare begick självmord.
Och i somras kläckte den amerikanska republikanske politikern Steve King ur sig, att utan våldtäkt och incest skulle den mänskliga befolkningen förmodligen ha dött ut.Helt säkert är dock, att utan incest och våldtäkt skulle sådana yttranden vara utdöda.