Jenny Nordberg är en mångfaldigt prisbelönad journalist med skribentuppdrag i både svensk och internationell press, bland annat Svenska Dagbladet och New York Times. Hon har länge varit engagerad i frågor som rör kvinnors frigörelse från manlig dominans, inte minst inom medievärlden. Kvinnotryck bad henne kommentera debattläget.
– Min egen åsikt är att svenska medier har blivit farligt rädda att publicera namn på misstänkta eller dömda förövare, säger Jenny Nordberg. Några få högljudda försvarare av exempelvis misstänkta våldtäktsmän har fått det att framstå som om det vore ett brott att publicera deras namn. Det är helt fel. Det finns något som är betydligt farligare och mer destruktivt för ett samhälle än att en enskild persons namn publiceras i tidningen – och det är att människor blir tysta, inte vågar vittna eller berätta vad de har varit med om. Därför kan det tvärtom vara farligt att inte namnpublicera.
– Yttrandefriheten har gått bakåt i Sverige de senaste åren, fortsätter Jenny Nordberg, och det är verkligen en livsfarlig utveckling. I USA talar man ibland om en chilling effect för yttrandefriheten, som en konsekvens av att människor blir överdrivet försiktiga och en farlig – och onödig – tystnad sprider sig.
Sverige har en av världens starkaste yttrandefrihetsgrundlagar, och det brukade vara upp till publicister att ständigt pröva och tänja på gränserna för den. Det är inget som ska avgöras av rättsväsendet heller – pressen lyder inte under åsikter från exempelvis Sveriges Advokatsamfund, utan det är precis vad det låter som: enbart åsikter. Men nu finns det inte så många modiga publicister kvar.
Det är betydligt farligare och mer destruktivt för ett samhälle att människor blir tysta än att en enskild persons namn publiceras i tidningen.
– Jag tror, avslutar Jenny Nordberg, att både traditionella medier och det svenska självreglerande pressetiska systemet står inför en smärtsam omvälvning, där förtroendet för pressen kommer att sjunka ännu djupare om man väljer att fortsätta låtsas som om man existerade i ett eget universum som är mer restriktivt än för bara några år sedan – och betydligt mer begränsat än vad som sker i nya medier, både sådant som kan räknas som journalistik och sådant som publiceras av privatpersoner i sociala medier.