Professor Eva Lundgren och skribenten Kajsa Ekis Ekman

Det mest förbjudna

Vad var det som gjorde att Eva Lundgrens betydelsefulla forskargärning mynnade ut i en exempellöst brutal och varaktig häxjakt? Var det för att professorn talade om könsmakt?

Kajsa Ekis Ekman har träffat henne för att reda ut varför hon blev en folkfiende.

Text: Kajsa Ekis Ekman | Foto: Severus Tenenbaum

Professor Eva Lundgren. Foto Severus Tenenbaum
Eva Lundgrens forskning gjorde upp med myten om att män som slår och våldtar kvinnor bara finns bland avvikare.

Alla länder har sina egna patri­arkat, och en sak jag lagt märke till om det svenska är att det har lättare att acceptera kvinnors frihet än kvinnors framgång. Jag tror inte det är någon slump att vi aldrig haft en kvinnlig statsminister medan alla andra nordiska länder samt Tyskland, Liberia och Brasilien haft det. Det finns länder där det är helt otänkbart att en kvinna bor ensam, men där hon ändå kan bli känd och upphöjd inom sitt yrke. Bara hon är anständig! Här går det bra att leva sitt liv i fred utan att bli störd och att tala högt om sitt sexliv, men försöker du kunna mer än männen tar det stopp! Hindren man stöter på är inte väggar, utan tak. Jag säger bara Mona Sahlin, Anna Kinberg Batra, Anna Wahlgren, Ebba Witt-Brattström. Våra främsta politiker, barnexperter, litteratur­vetare – vilka krafter har inte försökt riva ner dem!

Och så Eva Lundgren. Inte bara professor utan dubbel professorskompetens i religionsvetenskap och sociologi. I Norge blev hon pionjär inom forskningen om kön och makt med religiösa förtecken, men när hon började utreda sexuella trakasserier inom akademin sa rektorn: Sök dig någon annanstans! Så hon kom till Sverige. Här blev hon pionjär inom våldsforskningen, med tonvikt på kvinnors erfarenhet av våld.

Nu står hon här, i sin mycket gröna och mycket smakfulla lägenhet vid Fridhemsplan i Stockholm och har precis skrivit under säljkontraktet. Efter 30 år i Sverige är det slut. Hon är på väg till Norge för gott och har fått ett stipendium för att skriva sina memoarer, som kommer att heta »Mitt liv som folkefiende«.

Känner du att du fått upprättelse i och med metoo?
− Det har jag fått många gånger under årens lopp, men det leder tyvärr inte till någon upprättelse för min forskning. Mina forskningsresultat bekräftas gärna femton år senare – men det är motståndet och den hatade personen, kvinnan, folk kommer i håg. När metoo kom blev jag kontaktad av SvD, som var överbegeistrade och menade att »det här har ju ni sagt hela tiden!« Det blev ett bra uppslag, sedan var det tyst.

− Ja, för precis detta som kommit fram nu, att det är så många som är utsatta och att förövarna kan vara kända, framgångsrika och trevliga män, det var ju precis det ni sa!
− Ja. När jag kom till Sverige i slutet på åttiotalet var det första jag gjorde att opponera på Bo Bergmans avhandling »Battered Wives, Why Are They Beaten and Why Do They Stay?« Han hade under­sökt 22 misshandlade kvinnor och delade upp dem i tre grupper. De provokativa, de otillräckliga och de högkompetenta.

Misshandeln skulle alltså förklaras med kvinnornas personlighet?
− Ja. Så såg det ut. Det var den första nordiska avhandlingen om kvinnomisshandel. Jag invände att det inte går att göra en personlighetsanalys på en misshandlad kvinna därför att hon kan ha levt med våld så länge att det sker något med henne, till exempel kan hon ta över mannens blick och verklighetsuppfattning. Kunde man förstå henne bättre med våldets normaliseringsprocess som redskap? frågade jag. Vi norska forskare insåg redan då att frågor om våld generellt hade ställts helt fel. Att det gällde att se det extrema i ljuset av det normala. Och fram tills »Slagen Dam« hade ingen gjort det i Sverige.

»Slagen dam« kom till när brottsoffermyndigheten fått i uppgift av regeringen att ta reda på omfattningen av mäns våld mot kvinnor i Sverige. Uppdraget gick till Eva Lundgren och en grupp andra Uppsalaforskare, däribland Roks nuvarande ordförande Jenny Westerstrand. Uppdraget var att ta reda på omfattningen av mäns våld mot kvinnor i Sverige.

− Vi bröt med den kriminologiska traditionen. Kriminologerna ville att vi i vanlig ordning skulle välja ut fyra riskgrupper: alkoholister, invandrare och så vidare. Vi valde istället att gå brett ut, efter­som vårt mandat var just att undersöka svenska kvinnors våldserfarenheter. Vi förstod direkt att det var en bra undersökning, i och med att svarsfrekvensen var så hög – över 70 procent. Vi gjorde en av våra pilotstudier på riksdagskvinnorna, där det kom fram att de hade ganska mycket våldserfarenheter. Men det fick vi inte publicera, för hon som talade i deras sak sa »de kan ju tro att vi är såna«.

Såna, hur då såna? Är det en viss typ av människor som blir misshandlade?
− Den svenska förståelsen av mäns våld mot kvinnor har varit att våldsmännen finns bland de socialt utslagna och individuellt dysfunktionella. Maria Wendt Höjer har skrivit sin doktorsavhandling om detta politiska arv. Våldet ska handla om »de andra«, inte oss vanliga, våldet får inte vara för utbrett, därför att då måste man diskutera vanligheten.

Sedan publicerade ni studien, som visade att nästan varannan kvinna, 46 procent, hade utsatts för våld. Hur var reaktionerna?
− I början var det väldigt lugnt. Det kom viss kritik, framför allt från manliga kriminologer. Jerzy Sarnecki kallade studien »fullkomligt nonsens« men hade inte ens läst den. Hanne Kjöller och Maria Abrahamsson gick också ut hårt, med kommentarer av typen »ha ha, de har räknat med allt, till och med en knuff utanför korvkiosken«. Men vi kände att något låg i luften, att snart kommer det slå mot oss.

Och så kom tv-programmet Könskriget, var det 2003?
− 2005. Maj. Datumet står inskrivet i min kropp.

Eva tar sig mot halsen , som om det fanns en tatuering där.
− Det förändrade mitt liv. Jag hade fått ett samtal av producenten Evin Rubar som berättade att hon ville göra ett program om Roks historia, och det var så viktigt att det blev positivt så kunde jag vara med? Och jag var naiv, så jag tackade ja, men under intervjun som varade fyra timmar började jag känna att det var något konstigt. Hon inledde med att fråga om våld, om normalisering, men så gled det över till ritualer och annat som jag forskat om som religionsvetare femton år tidigare.

När programmet sedan sändes var det ett generalangrepp på tre av kvinnorörelsens centrala ben: kvinnojoursrörelsen, forskningen och de statliga insatserna mot våld och människohandel. Klipp från ett Svar Direkt-program med Siewert Öholm från 1992 där Eva Lundgren diskuterar temat satanism med satanistsympatisörer – vilket var inne i början på nittiotalet – varvas med klipp från Rubars intervju från 2005 där hon frågar om rituella övergrepp. Tittaren får uppfattningen att Lundgren menar att det finns hundratals satanister som drar ut foster ur gravida kvinnor för att offra dem rituellt.

− Jag fick aldrig frågan om satanister! Hon frågade hur många jag hade talat med om rituella övergrepp vilket är något annat, och jag svarar ett par hundra. Men det ser ut som att jag säger att hundra satanist­grupper drar ut barn ur deras mödrar.

Finns det någon som gör så?
− Jag har gjort intervjuer med satanist­sympatisörer som berättar om olika saker, och det jag kommenterar är symboliken i deras berättelser, jag lägger mig inte i sanningshalten.

Programmet blev fällt för att ha stridit mot kravet på opartiskhet, men drevet hann före. Expressen gjorde en artikelserie där Uppsala universitets rektor och vicerektor uttalade sig och menade att det var förfärligt och sanslöst och nu skulle Lundgrens forskning granskas.

– Jag frågade hela tiden: vad har det här med min forskning att göra? Vad är jag anklagad för? Men jag fick aldrig veta. Det fanns ingen anmälan men jag skulle likväl fuskgranskas. Jag skulle ha hittat på, diktat upp alla intervjuer med kvinnor, män, barn, ja även de 7 000 enkäterna i »Slagen dam« låg under misstankens lupp.

Forskarna Bo Rothstein och Anne-Marie Morhed stod bakom kravet. Allt Lundgren gjort skulle granskas: tidningsintervjuer, uppsatser från skoltiden! I norsk dagspress skrev Erling Sørli ilskna utfall mot hennes forskning som han kallade »sexistisk mot män«, och inte kunde knuffar räknas som våld! Vad tidningen glömde att berätta är att Sørli inte var vem som helst, utan Lundgrens exman och far till hennes tre barn. Uppsala Universitet friade till slut Lundgren från anklagelserna och uttalade att det hade full tillit till henne som forskare.

− Men vad hjälpte det mig? Att journalisterna fortsatte hålla på, det förstår jag, det är drevets dynamik. Men att forskare gör det? Fortfarande finns en våldsam kraft i motståndet och hatet mot mig, jag ska inte bli upprättad.

Fortfarande finns en våldsam kraft i motståndet och hatet mot mig, jag ska inte bli upprättad.

Lundgren stannade på Uppsala universitet fram tills 2011. Trots att hon var friad fick hon inte några nya medel till sina projekt. Hon fick inte undervisa om kön och våld. Hon fick inte handleda högre seminarium utan hänvisades till kurser på grundnivå som ingen annan ville ta. Ledningen sa »Vi vill helst att du går«. Och Eva Lundgrens namn började snart få eget liv. Hennes bild dök upp på omslaget till böcker om porr, som hon aldrig skrivit om. Hon pekades ut som en av arkitekterna bakom sexköpslagen, som hon heller aldrig haft att göra med.

Hur har du påverkats av allt detta?
− Kan vi ta den frågan sist? Jag blir så sorgsen när jag talar om det.

Men sedan skrev du en bok om Helge Fossmo, Knutbypastorn som sitter inne på livstid för anstiftan till två mord. Varför det?
− Det är ingen bok om Helge Fossmo, det är en bok om Knutbyförsamlingens kultur och gudstro. Jag hade mycket energi och det här ämnet kan jag som religionsvetare, det är precis sådant jag forskat om i Norge: demoner, fysiska och sexuella övergrepp i Guds namn. Den typen av miljöer där man tror på demoner, Guds röst. I Knutby hette det att för den rene är allt rent och mord omtalas som att Gud »tar hem« någon. Jag kan tala Fossmos och församlingens språk. Jag menar att jag knäckte Knutbykoden.

Vissa tyckte att du försvarade honom?
− Ja, de sa att jag var Helge Fossmos mikro­­fonstativ. Men läser man boken ser man en hel del annat. Jag var glad och chockerad över att Helge inte korrigerade något i manus, trots att det står att hans första fru dödades på ett konstigt sätt och mycket annat kritiskt. Jag har alltid hävdat att Helge och Åsa Waldau Kristi Brud har ett stort ansvar men också att Sara Svensson, barnflickan, hade en betydligt större roll och det förstår man om man kan de reli­giösa koderna.

Religion och religion, han ville väl bara bli av med sin fru?
− Ja, jo, men det var ju en önskan som kom till och iscensattes inom ramen för deras religiösa tro. När han åkte in fortsatte allt som förut i Knutby. Inga mord, men sexuella övergrepp och förtryck.
Kan det inte vara så att du själv, genom att arbeta så mycket med våld, på ett sätt har normaliserat det?

− Nej. För att förstå måste man gå in i människors logik. Bara då kan man analysera, vilket är forskarens uppgift. Folk tror att våld är blint. Våldet är inte blint, det är styrt och det betyder något.

Nu frågar jag igen då: hur har du påverkats som människa av allt som hänt dig?
− Du förstår att min identitet har varit forskarens – som den första akademikern i min släkt. Jag är inte praktiskt lagd. Jag har haft bra betyg hela livet, har arbetat nätterna igenom med tre barn – jag vet att jag är en bra forskare som har gjort viktiga studier av folks liv och erfarenheter. Och så är allt det borta! Mitt livsverk är nedsmutsat! Krossat. Folk ville under lång tid inte ha med mig att göra, kolleger vände sig bort, vänner försvann, jag kunde räkna dem på en hand. Så kom några tillbaka när orkanen lagt sig och allt tillsynes var lagat. Men jag blir aldrig lagad.

Kolleger vände sig bort, vänner försvann, jag kunde räkna dem på en hand. Så kom några tillbaka när orkanen lagt sig och allt tillsynes var lagat. Men jag blir aldrig lagad.

Känner du revanschlystnad?
− Jag tror inte på revansch. Dock krälar jag inte i stoftet längre, jag har blivit glad igen, en fin liten kvinna, ha ha. Och jag skriver, skriver, vilket är det bästa jag vet. Snart hem till »Norge, kjempers fødeland«. Tro inte att feministstrumpan har bleknat! Det fält jag har valt ger ju ständig anledning att analysera omvärlden. Och arbetslampan, den lyser fortsatt starkt.


EVA LUNDGREN

ÅR 71,5
GÖR Professor och skribent: 15 böcker på norska, några på svenska och engelska, en på turkiska.
BOR Kungsholmen Stockholm, på väg mot Oslo.
VILL Skriva och leva efter lust­principen, det vill säga utan akademisk disciplinering.
FEMINISTISK FÖREBILD Marilyn French, amerikansk författare.
MOTTO »Kämpa för allt som du håller kärt, dö om det så gäller!«.


Om skribenten

Författaren och journalisten Kajsa Ekis Ekman är en av Sveriges mest framstående vänsterdebattörer.

Med sin orädda kritiska blick inför samtidens mest brännande frågor har hon fått en unik ställning i offen­tligheten. Hon har även blivit internationellt känd, inte minst för sin granskning av drivkrafterna bakom den världs­omspännande handeln med kvinnors kroppar. Hennes bok »Varat och varan: prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan« är en milstolpe inom feministisk litteratur och har översatts till ett flertal språk.

Som talare har hon gästat prestigeburna arenor och bland annat hållit ett TED-talk i Aten. Men hon har också suttit fängslad i Tel Aviv som aktivist i Ship to Gaza-projektet.

Kajsa Ekis Ekman publicerar sig såväl i mindre vänsterpublikationer (ETC, Flamman) som i breda rikstäckande dagstidningar (Dagens Nyheter, Metro, Aftonbladet).

För sin modiga aktivism och sin folkbildargärning belönades hon 2016 med Sara Lidman-priset.