Det slutna rummet

De flesta kan nog erkänna att de någon gång i livet känt sig utstötta. Men hur många vill erkänna att de också varit med om att stöta ut någon? Linda Skugge svettas inför samtalet med Ellen Jelinek. Hon skäms för att hon en gång i tiden uteslöt den numera uppburna Dramatenskådisen ur sitt kompisgäng. Men Ellen Jelinek börjar med att rannsaka sig själv. Även hon har varit med om att stänga ute en tjej under skoltiden, fast det fattade hon inte då. Idag fattar hon vad kvinnosolidaritet betyder.

Text: Linda Skugge | Foto: Severus Tenenbaum

Hade jag inte varit med och uteslutit Ellen Jelinek ur Kåta tjejmaffian någon gång under det sena åttiotalet under en av våra ack så medelklasspräktiga »mellanmålsmöten« då allt handlade om att »prata ut« och att tala sönder våra »relationer« skulle jag aldrig kunnat skriva den här texten.

Hade jag inte gått i Sollentunaskolan Turebergsskolan som i dag är riven för att på nytt byggas upp som ett hightech­-häkte bestående endast av glas och betong (och där man ibland kvällstid kan se flick­vänner till de intagna värstingmännen stå nedan­­för fönstren och skicka upp något som förmodligen är kärleksförklaringar men lika gärna kan vara kodspråk för vad som helst från langning till rymningsplaner).

Hade jag inte tyckt så förbannat synd om mig själv, trots att inget fanns att tycka synd om för att jag var proppmätt och bodde på rätt sida om Malmvägen, skulle jag aldrig ha blivit författare.

Hade jag varit det minsta lyhörd och insett att Ellen Jelinek var ensam på riktigt, och inte som jag, som bara kände mig ensam, och umgåtts med henne och vår gymnasieskolas »Cure-gäng« som jag förmodligen haft otroligt mycket gemen­samt med, skulle jag inte haft behov av att skriva en enda rad. Då hade jag aldrig behövt säga upp bekantskapen med mina »Carola-vänner«, klätt mig i den där Dinosaur Jr-tröjan och gått ensam på konserter för att »träffa dem som var som jag«.

De vänner jag älskar mest är de som verkligen utmanar mig, som säger emot och bråkar och stångas och gör det obekvämt. Som hon som alltid säger »skärp dig« när jag gnäller om mina lyxproblem. Som han som alltid tar ner mig på jorden och krossar alla mina argument och teser.

Jag älskar även dem som alltid utmanar genom sina vassa tankar och reflektioner. En sådan är Jelinek. Att hon dessutom så ofta när vi ses i större grupper brukar säga att hon och jag gick i samma klass sedan lågstadiet och att allt jag skrivit är sant, att hon är mitt vittne, är dessutom helt oemotståndligt. Men även lite otäckt. Med tanke på att jag var med och stötte bort Jelinek. Så jag vet att jag inte är värd hennes vänskap, och vet också att svetten som rinner ner längs ryggen när vi ses i Sollentuna centrum inte beror på den rekordvarma sommardagen. Utan på att jag skäms som en liten hund, och inte blir det bättre när hon genast börjar prata om vad som var sämst med att växa upp i Sollentuna. Hon sätter sig mitt emot mig intill akvariet på Balders café, som fanns redan på »vår« tid, och säger att det sämsta var att lärarna var så dåliga på att hantera alla barn som kom som flyktingar från krigsdrabbade länder och bara stoppades in i klassen och sedan var det bra med det. Som om integration var något som bara fick lösa sig bäst det ville.

– Det är något jag tänkt jättemycket på och bearbetat i samband med pjäser jag har gjort, fortsätter hon. En pjäs vi gjorde hette »Kriget har inget kvinnligt ansikte«. Då tänkte jag mycket på att man inte vet vem man går bredvid. Jag var gans­ka oempatisk som barn, och kunde inte förstå vad de här barnen hade genomgått eller hur deras hem såg ut. Så även om vi sågs, så hade det gagnat mig och min förmåga till empati och förståelse för världen om någon hade berättat vad som pågick i Libanon. Då hade jag förstått, där har jag ganska mycket skuld. Varför berättade ingen det här för mig?

Jag minns mycket väl vem hon syftar på, flickan som kom från Libanon och började i vår klass och jag var så sinnessjukt okunnig och kom från en sådan skyddad medelklassmiljö att jag bara tänkte att »hon luktar krydda, fy fan vad äckligt«.

Varför berättade ingen lärare något om det här, tror du? Var det tidsandan?
– Nej, jag tror att det är likadant i dag, men att barnen ändå är mer upplysta. Det finns ett jättehemskt exempel från när flickan från Libanon berättade en massa saker. Hon sa att hennes farbror hade maskar på sig när han låg ner, och vi sa bara att hon ljög. Men så fattade man senare att det var likmaskar. Jag begrep det inte då, hon hade handsvett och jag tyckte det var äckligt, men det var ju hennes trauma! Tänk om man bara hade pekat på en karta och berättat om Libanon. Men istället slängde man in alla i samma klass och tänkte att bara barn får en fotboll så går det ihop, men det är inte sant. De hade behövt upplysa oss.

– Något annat som vad dåligt med Sollentuna var den sociala hierarkin som var baserad på pengar och inte på kulturellt kapital. Det fanns bara pengar och en empatilöshet som jag inte drabbades av utan blev en del av. Jag tyckte inte alls om att vara ung i Sollentuna, jag borde ha dragit tidigare. Det är spännande med folk som säger att de inte ångrar något i sitt liv, det är så fascinerande för jag ångrar jättemycket. Som jag hade kunnat göra annorlunda och som hade gjort att jag utvecklats och mognat snabbare.

Det är spännande med folk som säger att de inte ångrar något i sitt liv, det är så fascinerande för jag ångrar jättemycket.

 

Vad ångrar du?
– Jag borde ha gått gymnasiet inne i stan. Jag sökte faktiskt till Södra latins teaterlinje och det här har jag aldrig berättat för någon men jag visste ju ingenting och hade tittat på en film med James Dean och jag tyckte han var så cool och skrev av hans repliker på ett papper och så spelade jag James Dean i min pappas röda jacka som intagningsprov på Södra latin.

Haha! Det borde du ha kommit in på.
– Jag var för osäker och jag sa inte till någon att jag skulle söka. Jag vågade inte riktigt men jag ville. Och ibland undrar jag hur mitt liv sett ut om jag hade gått Södra latin. Jag tror att jag varit väldigt annorlunda och sluppit mycket besvär och osäkerhet. Jag ångrar även att jag inte lyssnade mer på äldre människor. Det är också en rädsla, att ha ett extremt självförakt blandat med hybris.

– Att tro att man ska klara allt själv, det är ett otroligt dåligt livsrecept. Det är en grej jag jobbar med fortfarande. Det är en Sollentunagrej för mig, att inte våga berätta när man känner sig ledsen och svag. Jag har bara hållit det inom mig, och det gör jag tyvärr fortfarande. Att våga släppa in folk vill jag bli bättre på.

Släpper du in folk i ditt jobb?
– Jag är som bäst när jag jobbar, när jag har en uppgift, när jag har fått skrivna repliker, när jag vet vad jag gör på jobbet. Då är jag i mitt esse, då kan jag vara både sårbar och öppen, fråga saker. Men privat kan jag vara ytlig och stängd. Ingen skulle beskriva mig så, utan det är mina egna hårda ord. På scenen kan jag vara vidöppen för då kan jag alltid skylla på att det är någon annans ord. Då är jag inte rädd.

Vad blev bättre efter metoo?
– Det förändrade mycket, monumentalt. Det är fantastiskt och en revolution, men det som har hänt inom mitt yrke är att den kvinnliga solidariteten har slagit i taket på ett sätt som är enastående. Nu har man förstått och identifierat de mönster, jag säger inte att de är borta, jag säger inte att du inte hela tiden måste prata om det, men jag känner helt plötsligt att jag förstår många av de kvinnliga beteenden som jag förut förkastat.

Som till exempel?
– Smöra för män, makten, göra sig till och kokettera för att få förmåner. Helt plötsligt har jag fått ett förstående och ett förlåtande öga för det. De kvinnorna navigerade i de vatten som de hade.
Sedan har jag själv alltid simmat mot strömmen. Och det säger jag med stolthet och idioti.

Jag har alltid ställt mig utanför och det finns något bra med det, men det finns också en avsaknad av gemenskap. Varför kan inte jag bara lalla med någon jävla gång?

 
Menar du rent karriärmässigt?
– Nej, inte bara i karriären, det är också en Sollentunagrej. Jag har aldrig kunnat vara med i en grupp, jag har aldrig gått i demonstrationståg. Jag har alltid ställt mig utanför och det finns något bra med det, men det finns också en avsaknad av gemenskap. Varför kan inte jag bara lalla med någon jävla gång?

Ja, men så där är jag också. Livet blir ju lättare om man följer med strömmen, då lugnar sig golvet. Jag menar inte karriärmässigt egentligen, men det måste vara lättare.
– Vi kvinnor har alltid haft väldigt vässade armbågar inom teater och film, och nu ser jag plötsligt det med en solidarisk känsla. Solidariteten som uppstått är så inspirerande, jag känner själv hur det förändras. Vad som är viktigt nu är bara att vi inte skapar en ny tystnadskultur, nu har vi tittat på mäns beteende, nu kanske vi ska titta på vårt samklangsbeteende. Det tycker jag är jätteviktigt.

Vad menar du med det?
– Vilka strukturer upprätthåller vi kvinnor? Visst vill vi vara jämlika men vi vill också ha upphöjda män med pengar och status. Det är en sexuell sak kanske, men då måste vi erkänna det, eller är det statusmässigt i ett samhälle att vi vill ha starka män?
 

 

Så är det nog, tyvärr. Men temat för det här numret handlar om mäns rätt och kvinnors fel. Som att män får stöd av staten när de blir uthängda för våld och övergrepp och stöd via statliga medel när de spöat kvinnor (finns massa satsningar för just våldsamma män) – samtidigt som kvinnor jagas över hela internet av män som skriker att allt är deras fel och att de är fulla av fel (fula, feta, gamla, äckliga, korkade etcetera). Vad tycker du om det?
– Kvinnor måste i dagsläget gå utanför lagens ramar och praktisera viss civil olydnad. Det är och har länge varit uppenbart att dagens lagar är otillräckliga och i vissa fall rent kvinnofientliga. Lagarna behöver tänjas, belysas och ändras för att riktiga förändringar ska komma till stånd. Skydda, lyssna på och respektera kvinnor nu! Ord som används om kvinnor på nätet är oacceptabla och ett ständigt hot och påminnelse om det våldskapital som många män innehar.

Skydda, lyssna på och respektera kvinnor nu! Ord som används om kvinnor på nätet är oacceptabla och ett ständigt hot och påminnelse om det våldskapital som många män innehar.

Du har beskrivit tiden på scenskolan som hemsk. Vad var det som hände?
– Jag tyckte att scenskolan var jättesvår, jag var obearbetad, inte så medveten. Och helt plötsligt börjar någon dra i dina inre känslor och du ska säga det högt. Jag hade behövt en psykolog vid sidan av scenskolan för jag var inte redo för alla känslor och jag kunde inte hantera de människorna. Jag trivdes inte men det gick ändå bra. På scenskolan andra året så föll polletten ner. Då spelade vi Tjechov och då kände jag för första gången att det här var riktigt häftigt. Jag fick en aha-upplevelse på scenen där jag kände att jag nog hade något. Sedan blev jag med barn och vågade inte berätta det. I samma veva började jag käfta emot och ifrågasätta mycket gällande hur de rollbesatte och annat. Kort efter det blev jag uppkallad till rektorn där han bara sa att du ska sluta.

Men så får man ju inte göra!
– Nej, så får man inte göra. Det var en kamp som hette duga och den har präglat mig mycket. Jag ångrar lite att jag inte skrivit ner allting. Det var faktiskt fruktansvärt jobbigt. De sa till mig då, som jag sa i sommarpratet, det är dags för dig att gå hem nu. Ingen i din klass tycker om dig. Du ska skylla på ditt barn. Jag visste också i och med att jag var med barn att det här var min chans. Jag kan inte bara lägga av nu och sluta med skådespeleriet. Så jag tog själv reda på mina rättigheter och upptäckte snabbt att så får man verkligen inte göra. På grund av att ingen ville gå med mig fick jag göra mitt eget schema. Jag fick ringa upp alla lärare och fråga »hej kan du tänka dig att ha scenframställning med mig«?
 

 

Här börjar jag om möjligt svettas ännu mer, med tanke på att hennes berättelse slår an något inne i mig, djupt … och obearbetat. Som handlar om att uteslutas. Upprepningen av en uteslutning från gruppen. Men jag klarar inte av att gå så nära brännpunkten, så jag frågar bara hur hon stod ut.
– Det var faktiskt väldigt nedbrytande, svarar Ellen. Jag mötte mina klasskompisar i matsalen och ingen tittade på mig trots att jag grät, och så var jag med barn. Det är inte så att jag tycker synd om mig själv idag över det här, men att skolan tillät det. Om rektorn hade agerat så i dag, hade han fått avgå. Han gjorde likadant med en tjej i klassen under mig och hon tog livet av sig. Det var faktiskt en hemsk tid på scenskolan och Dramaten blev min räddning. De tog emot mig, och jag upptäckte att alla inte är perfekta. Alla är inte elaka som håller på med teater. Det finns ganska många människor med defekter, tillkortakommanden, jag var så glad för det. Och den lojaliteten sitter i. Det är mycket mer än en anställning för mig.

Du blev anställd på Dramaten ganska omgående, va?
– Ja, de var där och tog mig innan min examen.

Det måste ha varit underbart.
– Det var helt fantastiskt. Jag tror att de hade fått nys om mig via Björn Granath som jag fick gå själv hos och få undervisning av. Han jobbade på Dramaten och jag tror att det var han som sa åt dem att kolla på mig för att jag var bra.

Hur mycket tänker du på ödet? Att du på grund av allt det dåliga fick det bra?
– Absolut gör jag det. Det är häftigt när man tänker på det. Scenskolan var asjobbig men jag tog mig igenom den i alla fall. Och det har präglat mig.

Efter att ha kört omkring i våra gamla Sollentuna-hoods för fotograferingen försöker jag lugna ner mig genom en sista tanke, ett slags magiskt tänkande, eller tröst, eller förklaring, trots att jag aldrig kommer att förlika mig eller förlåta mig själv för att jag var med och frös ut Jelinek ur vårt kompisgäng. Men så här tänker jag: hade jag inte varit med och uteslutit Jelinek ur Kåta tjejmaffian någon gång under det sena åttiotalet under en av våra »mellanmålsmöten« så hade hon kanske inte blivit skådis och då hade vi inte kunnat njuta av hennes så fantastiska fingertoppskänsla för de riktigt starka känslorna. De som tangerar skratt och gråt och ensamhet och den nattsvarta övergivenheten.