Diskussionerna kan vara en ögonöppnare för vissa

KVINNOJOUREN FRIDEBORG

Feminismen är en grundläggande ingrediens i alla kvinnojourers arbete. Det är grunden de står på. I Mölndal och Härryda jobbar kvinnojouren Frideborg för att den ska bli ännu tydligare. Inför sitt stundande 40-årsjubileum satsar de på fler feministiska arenor för att öka medvetenheten om feminismen.

Text: Charlotta Janson Josephsson

Nästa år fyller kvinnojouren Frideborg i Mölndal/Härryda 40 år. Då har ordförande Camilla Andersson varit med i drygt tre år och jourkvinnan Andrea Helmersson i närmare ett. Tillsammans reflekterar de över det här med feminismen och dess roll på kvinnojouren.

– Hela verksamheten vilar ju på en feministisk grund där vi står bakom vår riksorganisation Roks om det kvinnoseparatistiska rummet. Genom vår feministiska grundsyn synliggör vi de patriarkala strukturerna som upprätthåller mäns våld mot kvinnor och barn, säger Camilla Andersson och tillägger att de givetvis diskuterar feminism på alla sina grundkurser.

– I synliggörandet av strukturerna, spänner sig feminismen  över så många frågor, stort som smått, så det kan ju handla om allt från aborträtt till gratis trosskydd.

Det finns med andra ord alltid något att diskutera. Andrea håller med. Själv vurmar hon för de studiecirklar som hålls i kvinnojourens regi. Det är ett utmärkt forum för kvinnor att träffas och prata feminism. För egen del är hon ganska teoretiskt lagd och älskar att diskutera.

– Det går ju att anlägga ett feministiskt perspektiv på princip alla frågor, konstaterar hon.

Hon tror att diskussionerna kan tjäna som ögon­öppnare för vissa – alla som är aktiva på jouren är inte alltid så insatta och drivs inte främst av feminism i sitt arbete för att stötta utsatta kvinnor. Även Camilla ser vikten av mötesplatser och arenor för att sprida kunskap om feminism, och vill gärna också se mer av det i kvinnojourens regi framöver. Hur det ska göras diskuteras som bäst nu inför jourens 40-årsjubileum.

– Vi behöver bli ännu tydligare i vårt feministiska uppdrag. Vi ska synas mer och lyfta dessa frågor oftare, säger hon.

Vi har varit social­tjänstens förlängda arm till­räckligt länge. Vi har blivit tagna för givet och nu värde­sätts inte kvinnojourernas kunskap och erfaren­het längre.

Camilla Andersson hoppas också att den feministiska rörelsen kommer att få ett uppsving i samband med att kommunerna tar över ansvaret för skyddade boenden.
– Vi har varit socialtjänstens förlängda arm till­räckligt länge. Vi har blivit tagna för givet och nu värde­sätts inte kvinnojourernas kunskap och erfaren­het längre. Den nya reformen tvingar oss att se över vår verksamhet, och då känns det självklart att hitta tillbaka till vårt ursprung i rörelsen och feminismen, menar hon.

Båda två är genusvetare och kan både förstå och förhålla sig till de olika inriktningar som ryms inom feminsimen. Andrea lägger allt oftare ett intersektionellt perspektiv på den radikalfeminism som hon bekänner sig till. Samtidigt välkomnar hon andra perspektiv:

– Vi har ju alla olika bakgrund och erfarenheter, så det är inte så konstigt att vi tolkar feminismen på lite olika sätt, menar hon.

– Det är ju först i mötet med andra som vi blir medvetna om det vi inte själva varit med om. Och det är inte förrän vi delar historier som det blir tydligt att det handlar om strukturer och inte enskilda händelser, tillägger hon.

Det är ju först i mötet med andra som vi blir medvetna om det vi inte själva varit med om. Och det är inte förrän vi delar historier som det blir tydligt att det handlar om strukturer och inte enskilda händelser.

Men även om tolkningarna och inriktningarna är många, understryker de båda att det främsta målet är detsamma: att förändra den rådande ordningen, där mannen är överordnad samt – givetvis – att eliminera mäns våld mot kvinnor och barn. Och här tycker de nog att rörelsen kan vara tydligare med det gemensamma målet.
Samtidigt är de båda överens om att radikalfeminismen behövs om vi verkligen ska nå en förändring.

– Ytterligheter behövs om vi ska sticka ut och göra avtryck. Saker måste dras till sin spets för att de ska bli tillräckligt tydliga och för att synliggöra att kvinnor blir förtryckta på grund av sitt kön, säger Camilla.

Här är kollektivet också en förutsättning, enligt de båda. Det är tufft att stå ensam på barrikaderna för att få till en förändring.

– Det är därför systerskapet är så viktigt, konstaterar Camilla Andersson. Här finns den givna respekten för varandra och viljan att hjälpas åt. En kvinna som hjälper en annan kvinna. Det är det det handlar om.