I dagens politiska debatt tycks arbete vara universalkuren som botar allt. Djupa sociala och ekonomiska klyftor skär djupt i samhällskroppen, men arbetstiden läker alla sår. Samma medicin ordineras mot kvinnors ojämställda arbetsvillkor – vi ska jobba oss jämställda om det så kostar oss livet.
Text: Ellinor Gotby Eriksson | Foto: Shutterstock
Utmattningssyndrom blev en egen diagnos år 2005. Sedan dess har antalet patienter med stressjukdomar ökat lavinartat. Då var det knappt 17 000 personer som remitterades till psykiatriska mottagningar till följd av stress, tolv år senare har siffran stigit till över 33 000, visar siffror från Socialstyrelsen.
Föga förvånande är två tredjedelar av alla drabbade kvinnor, de flesta i 30-årsåldern. Det är ju inte direkt en skräll att den grupp som har störst yttre och inre press på sig, både på arbetet och privat, till slut krakelerar. Samtidigt växer det karriäristiska idealet sig allt starkare och arbetslinjen skördar dödsoffer både på hemmaplan och internationellt. I Japan håller det på att normaliseras, 2 000 personer avlider årligen i så kallad karoshi (på svenska »plötslig vuxendöd«). Ett av de mer uppmärksammade fallen är journalisten Miwa Sado, vars hjärta stannade vid 31 års ålder efter att hon under en månad hade gjort 159 timmars övertid. Hennes rumskamrat hittade henne livlös med telefonen i handen. Sados öde låter som en skräckhistoria, men utmattningssyndrom är den vanligaste sjukskrivningen även i Sverige. Detta trots att flera arbetsforskare uppger att vi inte behöver arbeta så mycket som vi gör i nuläget.