En ond man

Christina Herrström har inte bara skapat de oförglömliga teveserierna »Ebba och Didrik« och »Glappet«. Hon har också bidragit till ett feministiskt uppvaknande hos en generation unga tjejer genom den filmatiserade romanen »Tusen gånger starkare«. Men själv hade hon behövt vara mer än tusen gånger starkare när en extremt manipulativ man nästlade sig in i hennes liv och utövade ett psykologiskt och ekonomiskt våld som skulle lägga hela hennes tillvaro i ruiner. Att sedan överleva denna diaboliska nedbrytningsprocess kräver också en enorm styrka. Och att dessutom orka skildra sitt eget gastkramande helvete, som Christina Herrström gjort i höstens mest omtalade bok »Ödeläggaren«, det måste väl ändå bevisa att hon är jävligt stark. Hur kan det då komma sig att recensenterna såg henne som svag och lättledd? Här samtalar hon med Kajsa Ekis Ekman om det stora och eviga glappet.

Text: Kajsa Ekis Ekman | Foto: Severus Tenenbaum

Christina Herrströms »Ödeläggaren« är en av de mest fasansfulla böcker jag läst. På sjuhundra sidor berättas om en man som tar sig in i en kvinnas liv. Steg för steg tar han över allt hon har. Hennes lägenhet, som han flyttar in sig själv och snart sin älskarinna i. Hennes ekonomi, som han suger ut nära tre miljoner från. Hennes älskade piano, som han målar om till oigenkännlighet. Hennes fina växter, som han tar död på. Hennes sömn, som han ständigt avbryter genom att rusa in i hennes rum. Hennes kropp, som han invaderar genom att stoppa fingrar i hennes mun, välta henne på golvet, slå henne. Han försöker till och med förföra hennes dotter.

Döm om min förvåning när jag, uppfylld av bokens insikter, läste recensionerna och fann att få ens hade sett våldet. De skrev om sol-och-vårare, pajas, bedragare – men framför allt skyllde de på Herrström. Hon kallades dum och lättlurad, och en recensent anklagade henne till och med för att ha svikit sina läsare!

– Jag känner mig skuldbelagd av medierna, säger Christina. Recensenterna har spelat med i tystnadsförtrycket. Det intressanta är att man ofta säger att offer känner skuld och skam, det har blivit som ett mantra. Men jag kände absolut ingen skam förrän recensionerna kom. Kanske blir de provocerade av min bok för att de känner att jag är precis som de – jag var inte någon stackare innan. Och då måste man säga: Hon är dum som låter sig luras! Istället för att inse att ondska finns. Jag blev så förvirrad av angreppen. Borde jag skrivit boken annorlunda?

Nej! Det är ett magnifikt verk.
– Ja, det är min uppgift att beskriva detta. Men det blev skitjobbigt när recensionerna kom.

---

 

---

Ni träffades i kyrkan. Försökte han få dig att bli kär i honom först?
– Han ville ha min beundran. Han fick inte det, och märkte det. Det retade honom. Sedan när han fick veta att jag ägde en bostadsrätt, började han tjata om att vi skulle gifta oss. Jag ville inte ha någon tvåsamhet. Jag ville inte vara ihop. Jag stod emot – men när pappa dog, då var det bara för honom att köra på…

Jag hade en mardröm efter att jag läst ut din bok. Jag drömde att jag skulle rädda dig, och jag kom hem till dig, men så stod en dörr till ett annat rum på glänt och du sa: därinne bor Sam. Han bodde fortfarande kvar. Dörren gick inte att låsa.
– Usch! Precis detta med dörr på glänt, så var det hela tiden när han bodde hos mig. Var han därinne, var han inte därinne?

Forskare på psykopati säger att man ska lita på sitt förnuft. Men det var ju det jag gjorde! Mitt förnuft sa mig att man bör hjälpa andra.

Vad hade han för ögon?
– Han hade grunda ögon. Han kunde uttrycka mycket med ord, rösten, ansiktets mimik, men ögonen sa inget. Det fanns inget där. Många i kören tyckte han såg så gullig ut. De älskade honom, och prästerna fick sola sig i hans coolhet, han gick runt och dunkade dem i ryggen och sa I love you, bro! Jag blev inte bedårad. Jag kände att jag inte hade något annat val när han stod utanför min dörr med sin lille son och sa att de inte hade någonstans att bo. Hur skulle jag kunna kasta ut ett barn? Det visade sig sedan att han inte alls var hemlös. Men det kunde jag inte veta. Sedan blev jag som författare nyfiken på honom. Forskare på psykopati säger att man ska lita på sitt förnuft. Men det var ju det jag gjorde! Mitt förnuft sa mig att man bör hjälpa andra. Jag har en sund anknytningsförmåga och är uppvuxen med att människor är hederliga. När jag råkade ut för detta var det som att stå vid ett övergångsställe, se en bil sakta in och stanna, börja gå över gatan – och bilen gasar och kör på! Överenskommelsen gällde inte. Då blir man desorienterad, och logiken sätts ur spel.

Jag var stöddig, ställde mig rakt framför honom och talade honom i ansiktet. Han bjöd på det. Han bjöd på att jag gjorde lite motstånd för att jag skulle känna att jag hade kontroll.

Du gör motstånd genom hela boken, du säger emot honom, du sätter gränser, du vägrar att öppna dig och du visar att du inte är imponerad. Ändå förlorar du. Det får mig att tänka på det här Eva Lundgren säger, att motstånd också gör att kvinnor stannar längre i misshandelsförhållanden för att det ger dem en känsla av ansvar och makt.
– Han bjöd på det. Han bjöd på att jag gjorde lite motstånd för att jag skulle känna att jag hade kontroll. Jag var stöddig, ställde mig rakt framför honom och talade honom i ansiktet. Det hjälpte inte. Efteråt hittade jag en lapp där han skrivit en fråga, och så olika svar på den frågan. På varje svar fanns en pil till vad han skulle kunna svara. Han hade alltså förberett samtalen långt innan och förekommit alla eventuella invändningar.

Psykopater går inte alls till den som hänger med huvudet. De ger sig på uthålliga människor. De får ut mer av dem.

Din bok gör upp med en av de vanliga myterna. Att offer är svaga, har en hemsk bakgrund och liksom »dras« till män som skadar dem.
– Författaren Thomas Eriksson har helt fel! Psykopater går inte alls till den som hänger med huvudet. De ger sig på uthålliga människor. De får ut mer av dem. Jag får ju 4–5 mejl om dagen från människor som har förstått precis vad boken handlar om, men alla de som inte har förstått – de är recensenter!

Angående de här mejlen, så såg jag att du skrev på din blogg att många är från män som menar sig ha varit utsatta för kvinnliga psykopater. Jag vill bara säga: Var försiktig med de här! Forskning visar ju att de flesta män som hävdar sig ha varit utsatta egentligen är kvinnomisshandlare själva, precis som Sam i din bok. De brukar fiska runt på forum för överlevare för att vinna sympati och hitta nya offer.
– Jag vet. De män som skrev till mig och skröt om att de har räddat massa kvinnor från att hamna i det här, de blockade jag direkt. De flesta som skriver vill faktiskt inte ha kontakt. Jag är överhuvudtaget tveksam till att bonda genom sår. Det var det som Sam försökte göra hela tiden. Han försökte komma åt mina sår, bolla kring det där, att jag skulle varit utsatt. Men jag ville inte ha någon sådan connection. Tills min pappa dog. Jag var i akut sorg, och det var då jag gjorde den första överföringen av pengar till Sam.

 

 

 

Jag tycker att det du beskriver är klassisk kvinnomisshandel.
– Jo, men det är ju inte bara kvinnor som blir utsatta för sånt här.

Kvinnorollen krattar på många sätt manegen för såna här typer av misshandel. Att ta ansvar för någon annan, nedprioritera sina egna behov, ta hand om barn… Man tycker också mer synd om en stor stark man som är i knipa.

Nej men du är en kvinna.
– Jag var mycket medveten om att han var man. Hade han varit en kvinna hade jag inte varit lika spänd. Jag hade kunnat sova även om hon rörde sig i lägenheten. Han kunde komma in närsomhelst och knåda mig på örat när jag sov. Man tycker också mer synd om en stor stark man som är i knipa. Kvinnorollen krattar på många sätt manegen för såna här typer av misshandel. Att ta ansvar för någon annan, nedprioritera sina egna behov, ta hand om barn… Att det var ett barn inblandat, var ett väldigt dominerande tema. Kvinnor tror sig ha hur mycket kraft som helst. Inte minst tålamod, att lyssna på dessa litanior som aldrig tar slut…

Du beskriver i din bok hur du går till en astrolog som förklarar att du måste satsa på Sam, att han är det bästa som hänt dig, att han är 100 procent hjärna och du är 100 procent känsla, hon arrangerar till och med en middag för att övertyga dig om att satsa på honom. Samma kväll förklarar Sam att han är »100 procent hjärna och du är 100 känsla«. Det måste väl ha varit Sam som hyrt astrologen?
– Nej jag vet inte. Jag är inte säker. De kände inte varandra sedan innan. Men vem vet? Det var en hemsk middag. Hela middagen gick ut på att tjata om det här, att jag måste sälja min lägenhet och satsa på Sam. Jättemycket runt honom var så synkroniserat. Allt var på hans sida. Alla dörrar stängdes plötsligt överallt. Varför? De brukade inte stängas.

Jag tänkte mycket på Macchiarini när jag läste din bok, och den film som Benita Alexander gjorde om hur hon blev lurad av honom. Han lurades både professionellt och känslomässigt. En annan sak som ofta förekommer hos den här typen av män – jag vet inte vad man ska kalla dem, kvinnomisshandlare, narcissister…
– Psykopater!

Ja, jag är inte psykolog och kan inte sätta diagnos på någon.
– Det kan ju ta sig olika uttryck, men de har ingen empati. Däremot kan de härma empati. Det som hände kring Macchiarini är symptomatiskt, där lurades hela Karolin­skas ledning. Det är samma mekanismer, man står inte ut med sanningen. Att inse sanningen är döden. Bödelns ord blir tröst.

Ja, och i alla fall så tänkte jag på att de har gemensamma drag. De flyttar ofta runt, och byter land och boende. Så kan de komma undan dåligt rykte. De berättar så osannolika historier från sina liv, Jean-Claude Arnault till exempel, som sade att han hade varit ledande i maj­revolten, gått på elituniversitet, suttit i fängelse. Det är grandiost alltihop!
– Ja fast liv kan vara osannolika. Mitt liv är det! Sams historia var inte så mycket märkvärdigare än min. Vissa människor har en typ av kraft som gör att det händer grejer i deras liv.

Men vissa historier går inte ihop.
– Man ska vara noga med detaljer! I början lade jag märke till att många saker han sa inte gick ihop. När förlorade du din oskuld egentligen? Sa du inte att du blev våldtagen av en kvinna? Men jag tänkte att det inte spelade någon roll för han skulle ändå inte vara en del av mitt liv.

Du hade ett dokument som hette Min inneboendes konstigheter. Men sen raderade du det?
– Av rädsla. För att han skulle hitta det, men jag var också rädd för att jag skulle förstå. Han var ju där intill mig.

Till slut gick du till polisen. Hur var det?
– Det tog två veckor att skriva anmälan. Det som hade hänt kom inte upp i hjärnan. Det pluppade upp efterhand. Polisen tog mig på allvar direkt, men det handlade bara om de ekonomiska bedrägerierna. Att han slagit mig så jag fick blåmärken, det hörde inte dit sa de fast jag lämnade in bilder. Han kom in mitt rum och kastade en laddare på mig när jag låg och sov. Sen blev han äntligen dömd till fängelse, men han överklagade och flydde landet innan domen hunnit vinna laga kraft. Är inte det konstigt? Varför häktades han inte? Den här mannen fortsätter skövla. Man har inte skyddat någon från honom.