När vi frågade kvinnor om deras erfarenheter av mäns våld i studien »Slagen dam« svarade 46 procent att de någon gång sedan 15-årsdagen hade blivit utsatta för våld av en man. En grupp som stod ut som särskilt våldsutsatt var de unga kvinnorna. Mer än var femte kvinna i åldern 18–24 år hade utsatts för våld under det senaste året. Särskilt utbrett var det sexuella våldet.
När Roks och Örebro universitet gjorde en liknande studie tjugo år senare var bilden densamma. Fast värre. Rapporteringen om våldsutsatthet hos de unga kvinnorna hade blivit ännu högre och nivåerna av sexuellt våld chockerande höga.
Att formas till kvinna i dagens Sverige är att formas i våldets absoluta närhet. För även om du inte själv blivit utsatt är det nästan omöjligt att tänka sig att ingen av dem du känner har blivit det.
Forskaren Fiona Vera-Grey har skrivit om det arbete som kvinnor gör för att härbärgera insikten om våldets konstanta närhet. I sin avhandling »The right amount of panic« resonerar hon om den balansakt som kvinnor måste göra. Varken för lite rädd, då får man skylla sig själv om nåt händer, men inte heller för rädd, då överdriver man och är hysterisk.
I det här balanserandet går det åt mycket energi, säger Vera-Grey, och det föds skuld och självförebråelser hos kvinnorna för hur de gör sina avvägningar. För samtidigt som insikten om det hotande våldet lever ska kvinnor befolka världen som om den var »normal«. Det vill säga, som om våldet inte fanns i den otroliga omfattning som många studier nu har visat.
Roks tjejjourer möter tjejer som på olika sätt söker stöd för att klara av den här världen. De berättar om en vardag av konstanta ansträngningar för att hantera våld från killar och män i sin omgivning.
Roks tjejjourer möter tjejer som på olika sätt söker stöd för att klara av den här världen. De berättar om en vardag av konstanta ansträngningar för att hantera våld från killar och män i sin omgivning. Det kan vara killar i skolan, pojkvännen, killar på fester, lärare, tränare, pappor, okända män på gatan eller på nätet. De berättar om strategier som de har, och om känslor av skuld och undran över om de gör rätt. Överdriver de? Är det våld det som hänt? Varför sa de inte ifrån? Hur kunde hon inte förstå? Och så vidare.
Det är en skam att så mycket kraft hos tjejer måste användas till att tänka på våldets närvaro – samtidigt som samhället omkring dem gör dessa tankar till deras privata problem. En fråga för dem att navigera i, med konstant undran över hur bra deras bedömningar är och har varit.
Tänk om vi kunde lyfta detta ok från tjejernas axlar. Tänk om vi kunde erkänna och giltiggöra våldets omfattning. Bygga en värld där våldet var synliggjort, som ett första steg mot att få det att upphöra.
Fast hjälp. Hur skulle en sådan värld se ut? Tanken svindlar.
Så länge bär tjejerna vidare på det som känns omöjligt för samhället att axla: vetskapen om våldets allestädes närvaro.
JENNY WESTERSTRAND
Ordförande i Roks