Martina Montelius och Lena Andersson. Foto Severus Severus Tenenbaum

Ett rum med utsikt

Intervju med författaren Lena Andersson

Lena Andersson tröttnade på att kura ihop sig i en innerstadsetta och återvände till uppbrottsplatsen som hon skildrat i sin första roman. Nu är hon tillbaka i Tensta, där hon bor i en rymlig lägenhet med den vackraste utsikten över de gamla hoodsen. I sin senaste roman gör hon ett nytt nedslag i det svenska folkhemsbygget, den här gången med Vällingby som utgångspunkt. Där bor kollegan Martina Montelius. Både Lena och Martina har varit värdar för Allvarligt talat i P1, men här möts de i ett uppsluppet samtal som rör sig fritt mellan skottlossningar i Tensta och folkhemsdammiga Mariekex.

Text: Martina Montelius | Foto: Severus Tenenbaum

För några år sedan medverkade Lena Andersson och jag i samma litteraturarrangemang på ABF. Då kände vi inte varandra, men jag hade läst böckerna om Ester Nilsson många gånger, och var mycket spänd på att kanske få träffa henne. I så fall skulle jag inte säga något om Ester, tänkte jag, eftersom Lena kanske var trött på att prata om henne. »Folk trodde nog att jag var för sur för att skriva om kärlek«, sade Lena från scenen. Det tyckte jag var roligt. Sedan träffades vi mycket riktigt, och jag vågade inte säga något alls. Kanske skämtade jag lite ansträngt om något meningslöst. Den som fösöker skyla över sin blyghet med humor lyckas sällan särskilt väl. I dag känner Lena och jag varandra lite, och om någon frågade hurdan hon är skulle jag svara: »Rolig!«.

När vi möts på torget i Vällingby, den gamla ABC-staden nordväst om Stockholm där Lenas nya bok »Sveas son« tar avstamp, skrattar hon tillsammans med fotografen åt att hon har glömt sin plånbok hemma. Sedan blir det mer skratt när vi ska försöka se kulturelitistiskt allvarliga ut på bild. Omkring oss rör sig den vanliga blandningen av människor i dagens Vällingby – där jag för övrigt bor sedan närmare femton år. Pensionärer, varav vissa kanske bott här sedan invigningen 1954. Många mammor med småbarn och hästsvans, men också några i slöja. Samma antal lagom berusade personer i medelåldern som i de flesta stads- och förortsmiljöer. Några grabbar som säljer hasch, men de håller sig vid tunnelbanan. Och så vi. Till skillnad från Bagarmossen och Högdalen är Vällingby inte en förort där kulturarbetarna börjat köpa bostadsrätter. Tensta, där Lena bor, är det inte heller. Vällingby står för vanlighet, tänker jag mig, medan Tensta snarare betraktas som ett problemområde. I någras ögon rent av en no go-zon.

Jag har vuxit upp i Tensta, så jag känner varje sten. På kvällarna är man möjligen lite försiktig. Skjutningar hörs inte sällan. Men annars är det inga problem.

Författaren Lena Andersson. Foto: Severus Tenenbaum.När vi satt oss på Grekiska Kolgrills­baren, mycket nära konditori Pallas där »Sveas son« inleds, frågar jag Lena hur det är att bo i Tensta.

– För det första är det väldigt vackert där, säger hon. Mycket fult också, men vackert från mitt fönster. Det bor många barnfamiljer där, så det händer alltid något utanför fönstret, och utsikten över parken är väldigt fin. Jag har ju vuxit upp i Tensta, så jag känner varje sten. Förut bodde jag i en etta på Kungsholmen, och efter ett tag blir det påfrestande att äta, sova och arbeta i samma rum. Nu bor vi på 80 kvadrat, och lägenheten är fantastisk. På kvällarna är man möjligen lite försiktig. Skjutningar hörs inte sällan – mer än en gång om året i alla fall. Men annars är det inga problem. Vi trivs bra.

Hur ser dina dagar ut?
– Jag äter en frukost, ordentlig frukost, och sedan sätter jag mig i mitt lilla arbetsrum bredvid köket och skriver. Det är förmiddagarna som är min arbetstid.

Inspiration är alltså inget att hänga upp sig på?
– Nej, så fungerar det ju inte. Det gäller att sitta kvar vid skrivbordet och skriva något. Det måste inte bli bra. Men något ska bli gjort under dagen. Vad man använder det till, om det går att använda, visar sig senare.

Via hemmet kommer vi in på folkhemmet, som är ett genomgående tema i »Sveas son«. Romanen spänner över hela 1900-­talet, och huvudpersonen Ragnar är jämnårig med just folkhemmet – född 1932, samma år som Per Albin Hansson bildade sin socialdemokratiska regering och började bygga ett splitternytt, jämlikt Sverige. Jag är djupt fascinerad av Ragnar, som håller arkitekterna (uttalas med k-ljud!) högst av alla yrkesgrupper, och som fnyser åt dem som protesterar mot rivningen av Klarakvarteren i Stockholm under 50- och 60-talen. Fisförnäma bohemer som har råd att tycka att det sneda, vinda och dragiga är romantiskt.

Enligt romanens Ragnar ska en bostad vara funktionell och bekväm – helt i enlig­het med miljonprogrammets idé om hög standard för alla. Han är begåvad möbelsnickare, men väljer att bli träslöjdslärare, ovillig att spänna bågen för högt. Varför?

– Han har en ideologisk vanlighet, säger Lena. Men det är nog också att han inte vågar sig ut på konkurrensmarknaden. Dels av skräck för avgrunden, eftersom rännstenen hela tiden var nära vid den här tiden. Det var en realitet. Men jag föreställer mig också att han är lika rädd för att lyckas som för att misslyckas. Om man lyckas känner man kanske inte igen sig själv sedan. I värsta fall förlorar man sin kärna. Ragnar är kluven på så sätt att han är modernist, han vill förändring – men han vill stanna förändringen när det är som bäst. När han ska välja yrke är folkhemmet ännu inte etablerat.

Tycker du att folkhemmet är dött?
– Ja, jag skulle säga att det är dött. Vi lever i resterna av tänkandet, bitvis, men sedan har det tillförts idéer om individuella rättigheter, som förenas med tanken att staten ska stå för allt, och det blir en explosiv kombination. Staten blir en serviceinrättning, och då blir det kaos. Ragnar har ju ett resonemang om det där, som egentligen är ganska rationellt, även om det låter hemskt, apropå Berlinmuren. Att det väl inte kan vara så att alla får ta det de har fått och bara sticka. Han tänker rätt, men det blir fel när det kommer ut. Man är ju egentligen skyldig något om man har fått något. När staten tog på sig ansvaret för folks liv blev de ju folks föräldrar, det vill säga man får bestämma i viss utsträckning. Medan individrättigheter medför ett mycket större ansvar. Ju mer jag får skräddarsy mitt liv, desto större eget ansvar får jag. Det är ett köp­slående som vi inte har orkat förstå och se, eftersom det är så jobbigt att inse att man har ansvar. Det här blev mer accentuerat när alliansregeringen kom till makten 2006. Idén var inte bara att alla måste jobba, en moralistisk inställning – det fanns ett outsagt led i resonemanget om arbetslinjen, som handlade om hur landet är uppbyggt. Man får saker av det allmänna, men det bygger på att man måste jobba.

Folkhemmet är dött. Men det finns rester kvar i vårt tänkande, som att staten ska stå för allt. Och när dessa tankar kombineras med idéer om individuella rättigheter, blir det explosivt.

Språket i »Sveas son« är mycket vackert, med närmast poetiska formuleringar insprängda här och där, men alltid utan åthävor, som diskret intarsia i en välbyggd möbel.

Hur har du hittat din egen stil?
– Redigeringen är det roligaste. I de senare stadierna kan jag tänka: här borde jag lägga in den här beståndsdelen – och så hittar jag den några rader längre ned. Den är redan där. Då är det snart klart. Så det hänger inte på att man har tur och lyckas skriva vid rätt tillfälle, när man kunde ha fått en snilleblixt. Det som ska finnas i texten kommer att finnas där. Texten måste se ut som man själv. Jag tror inte att man kan skriva på hur många sätt som helst, även om man teoretiskt kan det. Man har vissa spår i sig, litterärt och tankemässigt. Man känner ju igen sig själv från när man var 14. Man kommer inte loss från sig själv.

Man har vissa spår i sig från när man var 14. Man kommer inte loss från sig själv.

I boken flyttar Ragnar med sin familj till ett miljonprogramsområde – fantastiskt enligt Ragnar, förstås. De får en liten jord­­plätt där de får bygga ett hus enligt en nogsam ritning.

Miljonprogramssatsningen får mig att tänka på samlingslokaler där man kan ha kalas med trekantig festis och Mariekex – men att luften gick ur kalaset någonstans på vägen…

Lena går igång på Mariekexen:
– De var som damm i munnen, inte värda kalorierna, som min värmländska kompis skulle säga.
Och det slår mig nu att Lena är en av den moderna litteraturens främsta skildrare av bakverk. Forskaren som möter Ragnar i början av »Sveas son« vet inte ens vilken sorts bulle hon har valt. Hon har ingen relation till det folkhemska fikandet.

Vad är det som är så speciellt med att fika?
– Jag är uppväxt med fika. Vi fikade varje dag på bestämda tider. Jag har skrivit mycket om kakor, delvis för att det är så fruktansvärt gott.

Fikar du än i dag?
– Nej, just av det skälet att det är så gott fikar jag inte så mycket längre.

Du är nykter fikare?
– Ja, det kan man säga. Jag försöker begränsa det till efterrätt. Men om det inte hade några konsekvenser skulle jag lätt kunna äta bara kakor. Hela dagsbehovet av kalorier. Ni tror att Ester-böckerna är självbiografiska, men det är »Duck City«, som handlar om sockerberoende, som är min självbiografi. Men det förstår ingen, för den handlar om ankor. Så grunt är vårt samtal om litteratur. Det är helt fruktansvärt.


Författare Lena Andersson. Foto: Severus Tenenbaum

LENA ANDERSSON

FÖDD 1970
GÖR Skriver, läser, tittar, lyssnar och tänker.
BOR Tensta, Stockholm.
VILL Att min onda höft ska läka.
FEMINISTISK FÖREBILD Mary Wollstonecraft, som på 1700-talet argumenterade för att kvinnans och mannens kapacitet till förnuft och rationellt tänkande var likvärdigt och av samma slag.
MOTTO »I morgon börjar mitt nya liv.«

 

Om skribenten

Martina Montelius har sedan 2011 varit konstnärlig ledare för den legendariska Teater Brunnsgatan Fyra, skapad av Allan Edwall och Kristina Lugn. Med Linda Skugge som producent blev teatern också en populär mötespunkt för scensamtal och debattaftnar med heta diskussionsämnen.

År 2013 fick Martina Montelius sitt breda genombrott med den lovordade romandebuten »Främlingsleguanen« som sammanföll med hennes medverkan i På Spåret. Sedan dess har hon kommit ut med ytterligare tre romaner. Bakom sig har hon också ett flertal pjäser som satts upp både på den egna teatern och på landets största scener.

Med sin specialslipade penna och ett absolut gehör för språkliga tonlägen har Martina Montelius fått en särställning inom svensk litteratur och dramatik. Men hon har också gjort sig känd som debattör, då hon visar upp en osviklig solidaritet med samhällets mest utsatta.

Hon är fast medarbetare på Expressen Kultur och driver tillsammans med Gunilla Brodrej podden »Lunch med Montelius«. Utöver det har hon i år varit värd för det populära programmet Allvarligt talat i Sveriges Radio P1.

Martina Montelius belönades med Ibsenpriset 2010 och Medea­priset 2017.