Feminismens stora problem

En synpunkt som ofta förs fram nuförtiden är att feminism inte längre har nån relevans i rika västländer. Segern är vunnen, jämställdhet råder, män har fått backa, så nu är det bara att tacka.

Unni Drougge, redaktör för Kvinnotryck.
UNNI DROUGGE
Redaktör för Kvinnotryck

Ibland hör jag liknande åsikter från kvinnor som växt upp i delar av världen där kvinnoförtrycket är öppet, brutalt och drastiskt. Eller från kvinnor som hållits instängda i en hederskontext, där normkritik inte är ett buzzword i ett policydokument utan ett stenhårt tabu som hålls i schack med grovt våld. Kvinnor med sådana erfarenheter kan såklart tänka: Vad gnäller ni om, ni fria kvinnor? Ni får statssubventionerad utbildning, ni har rätt till abort, assisterad befruktning, föräldrapenning, barnomsorg, och om en man på jobbet skulle klappa er på baken är det bara att rapportera, så får han det hett om röven. Ni har inget att slåss för längre, det ni kallar feminism är ett lyxproblem.

Och visst, jag kan också bli trött när företeelser som Kim Kardashians kirurgiska våld mot sin egen kropp och kvinnors lust att få BDSM-pisk diskuteras i termer av empowerment.

Men bakom den vackra jämställdhetsfasaden pågår samtidigt ett rivningsarbete av de rättigheter som kvinnor stridit hårt för. Skulle vi luta oss tillbaka nu och ge feminismen ledigt efter lång och trogen kamp, då hade det inte dröjt länge förrän resultaten av denna långa och trogna kamp blivit en historisk parentes.

Feminismen ÄR inte ett problem. Feminismen HAR ett problem. Och det är att den ska behöva finnas. Även när vi är så »jämställda« att vi kan pinkwasha Kim Kardashians tuktade rumpa.

Foto: Jini Sofia