Feministaktivisternas okrönta drottning

Hon är en av Sveriges mest kända och mest envisa feminister som trots bakslagen gång på gång rest sig och fortsatt kämpa för en bättre, rättvisare värld. Hennes energi och uthållighet är omtalad, men trots att hon fyllt 75 har hon inga planer på att gå i pension. Istället vill hon fortsätta resa runt och prata politik med folk.

– Det är det enda vi kan, det vi måste och det vi vill! Åtminstone är det det jag vill!

Text: Maria Sveland | Foto: Pål Sommelius

Jag ska genast säga att jag inte minns något, mina medarbetare brukade alltid säga att jag har så små backspeglar. Och det är sant, jag tittar bara framåt.

Gudrun Schyman skrattar, men det hon just deklarerat har intygats av många. Hon gillar inte att älta jobbiga saker och förmodligen är det en bidragande orsak till hennes imponerande vitalitet. Viss förträngning kanske inte alltid är av ondo, oavsett vad psykologerna säger. Hon har trots allt genomlevt och överlevt motgångar som skulle kunnat tillintetgöra en något skörare person.

Hon har nyligen fyllt 75, en ålder då många välförtjänt lutar sig tillbaka efter ett långt arbetsliv. Men inte Gudrun Schyman, hon jobbar fortfarande på. Det där med ålder har aldrig riktigt varit hennes grej.

– Jag har alltid gått efter min mentala ålder som har känts som runt 40. Men nu när folk omkring mig börjar fylla 50, till och med mina barn, så kan jag ju inte fortsätta vara 40, så jag försöker flytta fram min mentala ålder och har väl kommit till 50 ungefär… men det är svårt.

Hon tror att det kan hänga ihop med att hon fortfarande gör samma saker som hon gjort de senaste 20 åren – det som hon själv beskriver som att »åka runt och prata med folk och starta projekt«.

Sedan hon slutade i riksdagen 2006 har hon varit med och startat två nya partier, Feministiskt Initiativ 2005 och Klimatalliansen 2022.
Om det första har det skrivits både avhandlingar, böcker och oräkneliga artiklar. För även om Fi inte kom in i riksdagen innebar bildandet att historia skrevs, aldrig förr hade världen skådat ett renodlat feministiskt parti.

Åren dessförinnan hade Gudrun Schyman profilerat sig som den politiker som mest och oftast satte de feministiska frågorna på den offentliga dagordningen, något som bidrog till Vänsterpartiets rekordhöga valresultat 1998 då de fick tolv procent i riksdagsvalet. De sista fyra åren som partiledare för Vänsterpartiet lyckades hon provocera många politiska kommentatorer och andra proffstyckare med sina utspel.

 

 

Hösten 2001 proklamerade hon »Död åt familjen« och lyfte förtrycket inom familjen, såväl det fysiska våldet som den orättvisa fördelningen av hushållsarbete och lönediskrimineringen. I januari året därpå höll hon det omdiskuterade »Talibantalet*« på Vänsterpartiets kongress:
»Men just nu tänker jag uppehålla mig en stund vid det krav på förändring som växer ur det mest universella förtrycket av dem alla. Det förtryck som går djupare in i kropp och identitet än något annat; det som är äldre än klassamhället och som bestått över klassamhällenas konvulsioner, det förtryck som format och präglat varje klassamhälle och anpassat det till sina villkor: Kvinnoförtrycket.
Det tar sig många uttryck. Diskrimi­neringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.«

Men att jämföra de patriarkala strukturerna i Afghanistan med de svenska, föll inte i god jord hos alla. Det fick bland annat SVTs kommentatorer Erik Fichtelius och KG Bergström att högröda avkräva Gudrun svar: menade hon att det inte var någon skillnad på svenska män och talibanerna i Afghanistan?
Gudrun skrattar åt minnet.

– Ja jag minns dem som tokiga, de hörde verkligen inte vad jag sa. Förmågan för män att se sig själva som del av ett kollektiv tror jag möjligen har blivit bättre idag än vad den var då, säger Gudrun som svar på frågan om hon tror att talet hade väckt samma upprördhet idag som då.

Å andra sidan har antalet män som upprörs över feministiska utspel knappast minskat de senaste 20 åren. Högröda Fichteliusar och Bergströmare har bytts ut och heter numera Ivar Arpi, Jörgen Huitfeldt, David Eberhardt med flera.

När feminismen inte fick det gehör hon hoppats på inom Vänsterpartiet valde hon till slut att avgå för att istället bli politisk vilde i riksdagen.

– Jag tyckte vi skulle ha parollen »Vi ser världen med kvinnors ögon« i valet 2004 och när det inte gick igenom avgick jag. Så har jag alltid gjort, jag har aldrig varit särskilt lojal mot något parti eller organisation, det viktiga för mig är att få något uträttat och om det inte funkar så går jag vidare. Det var samma sak nu med Fi och miljön, när det inte funkade att förklara klimat­krisen som den viktigaste frågan så gick jag vidare och bildade Klimatalliansen.

Idén om att starta världens första renodlade feministiska parti uppstod redan 2003, då Gudrun presenterade ett förslag om en feministisk folkbildningskampanj för dåvarande vice statsminister Margareta Winberg. Tanken var att Gudrun skulle resa runt i hela landet och föreläsa och diskutera bristen på rättvisa mellan könen. Förslaget stoppades i sista stund, men Gudrun valde som så ofta förr att jobba vidare istället för att deppa ihop. Organiseringen av det som så småningom kom att bli Feministiskt initiativ inleddes och 2005 meddelade de att de tänkte ställa upp i valet 2006.

Att bilda ett feministiskt parti låter sig dock inte göras ostraffat, inte ens i världens mest jämställda land, och priset för de inblandade i Fi innebar inte bara ett ofattbart hårt och oavlönat arbete utan även hot och hat.

Medias tydliga aversion fick snabbt effekt i opinionen som svängde från 16 procent potentiella väljare till 0,68 procent i valet ett år senare.

I antologin »Den nationella väven: feministiska analyser« skriver statsvetarna Maud Eduards och Maria Wendt om press­bevakningen av Fi. En genomgående röd tråd var förlöjligandet och sexualiseringen av talespersonerna. Genom att beskriva deras utseenden och rena anspelningar på sex (»Hellre pengar än sex!« eller »Illavarslande sexfixering« som några rubriker lydde apropå Fis förslag om sex timmars arbetsdag) nedmonterades politisk auktoritet och legitimitet.

Det hånfulla tonfallet återfanns inte bara i texterna. Vid ett tillfälle publicerade Aftonbladet en klippdocka med rubriken »Prova livet som radikalfeminist« där den nakna dockan kunde förses med hängbröst, en järv i underbyxorna, hår under armarna och på benen.

Ovanpå det mediala föraktet och skrive­rierna pågick även interna strider och makt­kamper som media snabbt förstorade upp och exploaterade.

Medias vulgära och tydligt negativa »bevakning«av det nystartade partiet skulle lätt kunna fylla resten av den här texten. Många av dem som engagerat sig for väldigt illa och gick tilltygade vidare till andra uppdrag. Men Gudrun stod än en gång kvar, upprätt och redo för nya tag.

– När jag ser tillbaka på vad vi gjorde och vad Fi betydde så blir jag oerhört stolt, säger Gudrun när jag uppmanar henne att trots allt använda en av de där små backspeglarna hon så ogärna tittar i.

– Vi lyckades få en bred allmänhet att förstå att den patriarkala maktordningen inte handlar om enskilda kvinnor som råkar illa ut vid enskilda tillfällen, utan att det finns en struktur som behöver bemötas med strukturella förändringar. Det steget var otroligt viktigt för feminismens utveckling.

Vi lyckades få en bred allmänhet att förstå att den patriarkala maktordningen inte handlar om enskilda kvinnor som råkar illa ut vid enskilda tillfällen.

Även om det inte ligger för Gudrun Schyman att deppa ihop så tycker hon att det är en ovanligt mörk tid just nu. Gängvåld, klimatkris och internationella konflikter i både Ukraina-Ryssland och Israel-Palestina tynger.

– Det svåra är att jag så ofta skäms över politiken, säger hon.

– Jag skäms när jag genomlider en parti­ledardebatt. Jag tänker ofta att de är dumma i huvudet, men så tänker jag att det kan de ju inte vara. Men detta enorma motstånd mot fakta och forskning är skrämmande!

Hon tar explosionen av gängvåld som exempel, och framhåller att alla som har någon som helst kunskap om detta, vet att lösningen heter förebyggande.

– Ös på från BB in i förskolorna och skolorna – det är enda botemedlet, konstaterar hon och upprörs över politikernas ensidiga prat om barnfängelser och repressioner.

– Det är på tvärs mot allt bättre vetande och det sker i skuggan av en accelererande klimatkris som kommer ställa oss på jag vet inte vilken backe som finns kvar–med enorma mängder människor som måste flytta. Och då tänker jag att vi måste väl ändå se hur allt detta hänger ihop?
Och då är hon tillbaka till den patriarkala maktordningen med – som hon uttrycker det – sitt föreskrivna våld och militarism.

– Att varenda konflikt ska beväpnas på ett eller annat sätt! Vare sig det är mellan länder eller mellan gäng eller hemma, så är det våldet som är kärnan i den patriarkala maktordningen. Att ta kontroll med våld och hot om våld går igen i varenda relation, från det mest intima till internationella slagfält. Det är samma tankesätt och det är feminismens uppgift att synlig­göra detta och visa på sambanden och sammanhangen.

Våldet är kärnan i den patriarkala makt­ordningen. Att ta kontroll med våld och hot om våld går igen i varenda relation, från det mest intima till internationella slagfält.

Hur behåller du hoppet?
– Genom att handla och agera, det finns ingen annan väg. Hopp föds ur handling.

Som exempel nämner hon en resa till Örebro som krävde att hon startade tidigt från Skåne för att hinna fram till ett ödsligt torg mitt på dagen. Gudrun gjorde det hon alltid gör, gick runt och pratade med dem som ville, delade ut material om klimatalliansen och deras budskap.

– Sen fick jag ta tåget till Stockholm för att kunna ta nattåget hem till Skåne. Det var försenat, för så är det ju också nu förtiden att ingenting funkar längre. Alltså kom jag hem på fredag förmiddag och tänkte, jaha, här håller jag på, för att vara där på torget en timme och prata med 20 personer i Örebro.

– Men på så sätt får jag känna den gemen­skap och det hopp som blir följden av att några trots allt skrev upp sig på listan. Och för mig är det värt det, det finns inga dåliga möten för även om det bara är tre personer så kanske det är just de tre personerna som blir avgörande.

Det är en annan sorts aktivism, sprungen ur en tid då demonstrationer var en självklar och vanlig strategi för att göra sin röst hörd. Den yngre generationens feminister har till stor del förflyttat sin debatt och aktivism till sociala medier och när jag frågar Gudrun vad hon vill skicka med till en 20-åring som känner hopplöshet idag, så handlar svaret om just detta:

– Jag skulle säga till henne att vi inte förändrar något genom att trycka på like-knappen.

– Det kan ge tillfällig lindring, men vi för­ändrar inte samhället genom att trycka på likeknappen, vi måste ses! Att se varandra i ögonen är den bästa kommunikation vi har!

– Så min uppmaning till en ung generation idag skulle lyda: Lyft blicken från mobilen och titta en annan människa i ögonen istället!

´

Lyft blicken från mobilen och titta en annan människa i ögonen istället!

De små filterbubblorna som uppstår på sociala medier är förödande menar Gudrun.

Jag påminner henne om metoo som trots allt var en bred gräsrotsrörelse som uppstod och till stor del bedrevs på sociala medier. Hon håller med:

– Det var en befrielse med alla berättelser som kom fram överallt. Men det förvånade mig hur snabbt det blåste förbi, som om det inte hade funnits. Att det inte satte sig i de fortsatta diskussionerna om välfärden eller lönerörelsen, eller utbildning.

Hon menar att feminismen idag befinner sig i en dalsänka, liksom många andra progressiva rörelser. En följd av att den nationalistiska högervågen är så stark i stora delar av världen just nu.

– Om du tittar på den feministiska debatten så innehåller den väldigt lite lön­e­arbete och för mig är lönefrågan och mäns våld mot kvinnor de viktigaste feministiska frågorna. Det var dem vi startade Fi med och de är fortfarande olösta.

Du känner aldrig att du vill pensionera dig och ta det lugnt?
– Nej, nej, nej… tvärtom! Jag längtar efter att åka ut och prata. Det är det min längtan handlar om.

Men var hittar du återhämtning?
– Här hemma. Du vet, jag bor ju på landet och det i sig är en vila. Jag brukar koppla av genom att packa ryggan med kaffe och macka och gå ut och vandra.

– Jag har ju ett väldigt bra liv här med min livskamrat Jacques sedan 20 år. Det enda jag saknar nu är höns. Jag hade det tidigare när jag jobbade som socialarbetare i Ystad när barnen var små. Så om jag någon gång i framtiden slutar att resa så mycket så vill jag skaffa det igen. Det är väldigt trevligt när man kommer hem och de kommer fram och pickar och hälsar.

Det handlar om att göra sin plikt som medborgare menar Gudrun och hon säger att hon vill uppmana alla att hålla på, inte tystna.

– Det är det enda vi kan, det vi måste och det vi vill! Åtminstone är det det jag vill!

Jag säger att vi är många som är tacksamma för att hon fortfarande orkar och vill hålla på.

– Ja, ibland kommer det fram folk på gatan och tackar för allt jag gjort, och då tänker jag vad fan jag är ju inte död än, skrattar hon, men medger att den sortens tillrop gör henne glad och varm om hjärtat.

– Min mamma blev 94 år och eftersom min mentala ålder är någonstans runt 50 betyder ju det att jag har kvar ungefär 45 år. Det hinner man ju mycket på!

* Talibantalet var skrivet till Vänsterpartiets kongress med parollen »Uppdrag orättvisa«, och handlade främst om fattigdomen i världen, terrorattentatet 9 september 2001 och USAs bombningar i Afghanistan.