Feministen som kom ut i kylan

Den som ifrågasätter normer och idéer inom den egna gemenskapen tar stora risker. Vänner kan bli fiender, försörjningsmöjligheter dras in och floder av hat och hot väller fram. Man har blivit en dissident och en fara för kollektivet. Flera av de kvinnor och tjejer som Kvinnotryck intervjuat har fått betala ett högt pris för att gå mot strömmen, däribland Maria Ramnehill, Marianne Lindberg De Geer, Amineh Kakabaveh och Cissi Wallin. Här möts Kajsa Ekis Ekman och Meghan Murphy, två internationellt kända kvinnokämpar i ett hudnära samtal om saker som gör ont.

Text: Kajsa Ekis Ekman | Foto: Severus Tenenbaum

Hon är 38 år och driver helt ensam den största feministiska sajten på hela den amerikanska kontinenten. Den har en halv miljon unika läsare i månaden och finansieras helt av läsarnas donationer. Under hela metoo-kampanjen har det varit här man kunnat hitta ingående analyser, här debatten förts om porr och hotet mot fri abort, och sidan har också en »feministisk terapeut« som svarar på läsarnas frågor. Men priset har varit högt – Meghan Murphy går inte ut ensam av rädsla för att bli attackerad. Vid hennes besök i Stockholm talar vi om ilska, sorg och livet som intellektuell feminist idag.

Hur kom du på att du skulle starta Feminist Current?
− Jag tyckte att det behövdes en radikalare feministisk analys. Det här var 2012 och det fanns ingen radikal feministisk plattform i hela Nordamerika, alla var så mesiga. Särskilt i prostitutionsfrågan. Jag har länge kämpat för en sexköpslag i Kanada, men det gick inte att få in artiklar någonstans, inte ens i vänstertidningar – här tror de alla på idén om »sexarbete«. Men sen började kvinnor från England och Australien också hitta hit och idag har vi läsare från hela världen.

Det har varit helt ostraffbart att mörda kvinnor från ursprungsbefolkningen. Nära 4 000 av dem har mördats eller försvunnit sedan sjuttiotalet och de har kämpat så länge för att någon ska bry sig.

Vilka är de tre största feministiska frågorna i Kanada?
− Först är det morden på kvinnor ur ursprungs­befolkningen. Nära 4 000 kvinnor har mördats eller försvunnit sedan sjuttio­talet och de har kämpat så länge för att någon ska bry sig. Det har varit helt ostraffbart att mörda ursprungskvinnor. För tio år sedan började polisen slutligen följa upp tips de nonchalerat i åratal och så häktades grisfarmaren Robert Pickton, som bekände mord på 49 ursprungskvinnor. På hans gård hittades avhuggna huvuden med fötter inuti, käkben som låg och skräpade i grishuset, likdelar i plastpåsar. Han hade haft stora fester med Hells Angels och prostituerade kvinnor och de flesta han mördade var också prostituerade. Det här leder oss till prostitutionsfrågan, en annan viktig kvinnofråga. De flesta kvinnor i prostitution i Kanada kommer från ursprungsbefolkningen. Vad som hittills gjorts för dem är bara »skade­minimering« vilket betyder att erbjuda kondomer, rena nålar och härbärgen som är skitäckliga. Nu har vi äntligen fått en lag som liknar den svenska. Avkriminalisering av prostituerade och böter för sexköp.

Hur lyckades ni få igenom den?
− Det har varit mycket motstånd! De konservativa, de som stod för nära skolor och kyrkor, ville kriminalisera vissa kvinnor, vilket som tur var inte gick igenom. Vancouvers polisdepartement vägrade först anhålla sexköpare. Och pengar för stöd och hjälp till prostituerade fick vi inte.

− Och sist men inte minst, kvinnors fattigdom, fortsätter Meghan. Behovet av barnomsorg, bostäder, hjälp till kvinnor att lämna våldsamma relationer…

Du har på senare tid tagit upp frågan om könsidentitet. Varför då?
− Det var för ett år sedan, när lagförslaget vid namn Bill C16 gick igenom här i Kanada utan att ha gått på remiss alls. Detta betyder att könsidentitet introduceras i diskrimineringslagen och brottsbalken. Det finns fortfarande ingen definition av könsidentitet så det är supervagt, men det kvinnorörelsen såg var att det hamnar i konflikt med diskriminering på grund av kön. Enligt C16 kan män kräva att förflyttas till kvinnofängelser enbart på grund av en känsla. Alla gym, simhallar och omklädningsrum måste nu låta folk välja det rum de upplever passar dem. Kvinnojourerna pushades också att bli transinkluderande, alla förutom Vancouver Rape Relief som svartlistades av donatorer och fackföreningar och bojkottades. Ingen fackförening får idag donera pengar till dem, då de bara tar emot kvinnor.

Ser du en konflikt mellan kvinno- och transrörelsen?
− Kolla här, problemet är inte transpersoner. Problemet är män. Jag säger inte att män förstör allt, men faktum är att kvinnor är en förtryckt klass i samhället och vi har rätt att organisera oss separat. Om män inte våldtog kvinnor kunde vi ju ha könsneutrala omklädningsrum. Men plötsligt har alla kvinnoseparatistiska rum blivit måltavlor.

Vad har du fått för konsekvenser av att tala om frågan?
− Jag kan aldrig få ett jobb igen. Jag har blivit av med de jobb jag har haft inom tid­nings­branschen. Jag arbetade som reda­ktör på rabble.ca, en progressiv tidning, men efter att ha skrivit en kritik av att ordet »menstruatörer« skulle ersätta kvinnor, togs mina artiklar bort, jag kallades för »transfob« och blev tvungen att sluta. Mitt namn har dragits i smutsen. Tid­ningar pub­li­cerar inte mina texter, delvis för frågan om könsidentitet och delvis för att jag stödjer införandet av en sexköpslag i Kanada.

Jag kan aldrig få ett jobb igen. Mitt namn har dragits i smutsen. Jag har fått tusentals hot, där de säger att jag ska dö. Jag har förlorat vänner och vågar inte gå ut längre om jag inte har min kille med mig.

Men alltså, det är klart du kan få något jobb, kanske på en förskola eller en bar där de inte vet vem du är?
− Ja, om de inte googlar. Jag undrar om någon har manipulerat sökresultaten, för alla länkar där jag svartmålas kommer högt upp. Det fanns en namninsamling för att få mig sparkad, och den kommer upp på första sidan, trots att en annan namninsamling för att ha mig kvar fick dubbelt så många underskrifter, men den kommer inte förrän efter 20 sidor och vem kollar där? (Se separat ruta, reds anm.)

Vad har du mer fått för konsekvenser?
− Tusentals hot. De säger att jag ska dö, att jag är en TERF (transexkluderande radikalfeminist) och SWERF (sexarbetarexkluderande radikalfeminist). Hoten är offentliga, ofta på twitter. Jag har också fått hundratals stödmail av typen »jag kan inte säga något utåt men jag stödjer dig«. Jag har förlorat vänner. Kanske var de inte bra vänner från början, men de kände press att inte ha med mig att göra. En redaktör på Rabble slutade tala med mig helt och hållet.

Hur har du mått under det här?
− När namninsamlingen mot mig drog igång var det extremt traumatiskt och stressigt. Jag kände mig ledsen och övergiven. Det gör ont att feltolkas, att ingen försöker förstå vad jag menar. Jag har tänkt på det här i åratal, och anledningen till att jag talar ut är att jag ser kvinnors rättigheter hotas. Jag skulle aldrig säga något bara för att provocera.

Fick du stöd av din kille under tiden?
− Jag behövde så mycket stöd, men jag fick inte det. Min kille visste inte hur han skulle hantera den typen av extrem stress. Han fattade inte hur ont det gjorde inuti och sa bara »Äh, det är bara folk på nätet«. Jag bara: fattar du inte att jag attackeras varje dag av en flod av lögner?

Har du ändrat ditt sätt att leva? Går du ut som vanligt, till samma platser?
− Jag kan inte gå någonstans i »progressiva« kretsar. Jag brukade ha ett aktivt socialt liv, jag känner nästan alla i utelivet i vår stadsdel i Vancouver. Nu går jag inte ut utan min kille. Jag är inte så berömd att folk stannar mig på gatan, visst, men jag är ändå rädd att någon kommer fram och slår mig i ansiktet. Jag är rädd att någon bryter sig in i mitt hus. Sen kan det vara så att folk är trevliga när de ser mig men när jag kommer hem ser jag att de har spridit skit om mig på nätet. Det skapar också en paranoia. Jag har försökt kontakta några av mina motståndare och träffa dem för att prata. Då är de trevliga men sen skriver de något helt annat på nätet.

Vilken känsla dominerar hos dig? Ilska, sorg…?
– Jag har kommit över min sorg. I ett år var jag ilsken och sorgsen om vartannat. Jag kunde vara sorgsen över att ses som en maktinstitution och inte som en förkämpe för kvinnors rättigheter, medan de som utövar våld och förtryck går fria. Jag kunde vara arg över att ha blivit förrådd av vänner. Jag kan också känna mig frustrerad, van­mäktig över att så många har låtit sig duperas av det här och vägrar debattera. Jag har varit deprimerad i perioder. I slutändan blir man cynisk. Nu har jag kommit över de starkaste känslorna.

Kan ilska vara produktivt?
− Jag har tur. Jag kan kanalisera min ilska i skrift.

Säg att du vaknar en dag och någon har skrivit ett dödshot eller du har fått massa skit på nätet. Vad gör du?
− Jag tar en promenad med hunden. Ser till att komma bort från nätet. Yoga kan också hjälpa, bara man får bort uppmärksamheten. Jag har avsiktligt skapat två separata liv, och allt det offentliga med hatet och hoten får inte komma in i mitt vanliga liv. Jag dejtar alltid killar som inte har någon aning om politik. Jag talar inte om mitt jobb med dem eller med vänner och familj. Jag tittar på dumma dokusåpor istället.

Kan du känna skam och skuld?
− Varför då?

Jag kan känna det ibland, typ »vad har jag ställt till med nu, varför är alla arga, jag borde varit tyst«.
− Nej, det känner jag inte igen. Men jag sörjer att jag har blivit mindre öppen. Jag har stängt ner, jag talar inte längre om mina personliga känslor. Jag kan inte visa sårbarhet eller rädsla. Jag har skapat en vägg, och det gör att det fungerar, men de flesta skulle aldrig klara av mitt jobb.

Vet du att du pratar precis som kvinnor som varit utsatta för våld eller prostitution. Eller surrogatmödrar, de säger också alltid »ingen annan skulle klara av det« och talar om behovet att separera och om att bli hårda inuti. Har du tänkt på det? Att de som hatar dig, deras aktivism blir ju din personlighet?
− Jag måste bli tuff. Jag måste sätta upp väggar. Jag kan inte lita på folk som jag brukade. Det finns inget annat sätt att överleva.