Kan radikalfeminister, liberalfeminister, ekofeminster och alla andra feminister samsas under samma paraply? Eller bäddar det för splittring och motverkar de gemensamma målen – att främja jämställdhet och kämpa mot diskriminering och kvinnors underordning? Genusforskarna Anneli Häyrén och Marie Eriksson välkomnar debatt, men menar att det ibland kan vara värt att fokusera på det som förenar istället för att leta olikheter.
Text: Colette Van Luik | Foto: Linnéuniversitetet
Att feminister med olika åskådning då och då ryker ihop är ingen nyhet. Tycker man olika lockas man ofta av debatten. Men frågan är om det bidrar till att feminismen uppfattas som förvirrad och att feminister inte kan hålla ihop? Vad betyder det i så fall för den feministiska kampen? Försvagas dent? Eller rent av stärks den?
Anneli Häyrén är genusforskare vid Uppsala universitet och menar att frågor och konflikter om olika feminismer kan uppfattas som »giftiga« av vissa.
– Det finns varblåsor som kan bli giftiga och som kan uppfattas som svårlösta. Det är komplicerat hur vi förhåller oss till olika brytpunkter.
Hon syftar bland annat på diskussionen om hur vi ska förhålla oss till ickebinära, transpersoner och transkvinnor.
– Vilka ska bli insläppta i de feministiska rummen och på vilka villkor? I feministiska sammanhang dyker det ibland upp »förbjudna« ställningstaganden och uppfattningar om hur man får positionera sig, säger hon.
Vi blir oeniga om saker, sedan snackar vi och reder ut. Och förhoppningsvis kommer vi ur det hela med fortsatt respekt för varandra och tar några steg framåt.
Marie Eriksson är historiker och genusforskare vid Linnéuniversitetet och säger att hon personligen inte är rädd för konflikt.
– Konflikter driver historisk utveckling och bidrar ofta till förändring. Vi blir oeniga om saker, sedan snackar vi och reder ut. Och förhoppningsvis kommer vi ur det hela med fortsatt respekt för varandra och tar några steg framåt.
Hon berättar att hon brukar dra en »minidefinition« av feminism för sina studenter. Den bygger på två principer, skapade av socialantropologen och genusforskaren Lena Gemzöe som skrivit boken »Feminismer«:
– Den första principen är att kvinnor är strukturellt underordnade män och den andra är att detta förhållande bör förändras. Det är väl inte så kontroversiellt? Den grunddefinitionen tycker jag att vi måste ta fasta på. Sedan kan vi tycka olika om hur förändringen ska gå till.
Är då feminismens olika riktningar ett hot eller en styrka?
Anneli Häyrén, som kallar sig »strukturfeminst« och »jämställdhetsaktivist«, menar att så länge som de olika feministerna ifrågasätter den orättvisa maktordningen, är det en styrka.
– Mångfacettering är självklart. Att bara få vara feminist på ett enda sätt, vinner vi inget på. Det är viktigt att det finns de som för de här diskussionerna.
– Men, med det sagt finns det ju »feminism« som inte ifrågasätter den patriarkala maktordningen, tillägger hon. Jag tycker det är grundläggande att bråka och ifrågasätta, inte säga att det är okej att kvinnor underordnar sig.
Även Marie Eriksson trycker på det naturliga i att det vuxit fram olika feminismer.
– Från början fanns ju inte mångfalden. När rösträttsfrågan för kvinnor var aktuell var det en liberal feminism och en ganska homogen grupp av vita kvinnor ur borgarklassen som låg bakom.
– Men när vissa segrar var vunna och demokratiseringsprocessen spridit sig, kunde fler kvinnor, ur andra samhällsklasser, göra anspråk på sina specifika områden. Arbetarklasskvinnorna kände inte igen sig i de vita borgarklasskvinnornas erfarenheter, vilket resulterade i en marxistisk och socialistisk feminism.
Splittrar eller stärker debatten?
Enligt Anneli Häyrén är debatt i princip alltid stärkande. Det gör att man måste ifrågasätta sig själv och sina ställningstaganden och vässa argumenten.
– En debatt leder till att jag måste fråga mig själv var jag befinner mig, hur jag argumenterar och ifrågasätta varför just det är så viktigt?
Hon tycker debatten är bra så länge alla feminismer ifrågasätter patriarkatet, men menar att det annars kan motverka syftet att baka ihop alla feminismer.
Marie Eriksson menar att det beror på vilken debatt som avses.
– Det finns ju en medielogik som feminismen kan bli ett offer för. Minsta lilla schism inom systerskapet blir polariserat i händerna på media, där man letar skarpa vinklar. Då blir debatten något dåligt och kan splittra och förgöra.
– Man ska minnas att det politiska spelet är en del av patriarkatet, tillägger hon. Trycker man till rörelsen kan man återupprätta hierarkier och det tar tid att hämta sig ifrån.
Även Marie Eriksson tror att olika feminister kan motverka varandra. Hon menar att för mycket fokus på respektive särintressen och olikheter kan bidra till det.
– Vi skapar ju ett vi och ett dem när vi positionerar oss för att markera vilken som är just vår nisch, våra frågor och vad som utmärker oss i förhållande till de andra.
Hon tillägger att denna markering ibland kan krävas för att förstå och se sig själv, men menar att man måste kunna hålla två bollar i luften samtidigt.
En annan fråga som oroar många, inte minst inom Roks, är var aktivismen tagit vägen. Är den död eller slumrar den bara?
– Jag tänker att aktivismen i olika frågor kanske är sovande i vissa delar och över tid. Den kan behöva väckas, menar Anneli Häyrén och fortsätter:
– En viktig fråga som jag hoppas kan väcka en aktivistisk ådra är nedmonteringen av kvinnojourerna. Den är riktigt allvarlig! Ska myndigheter styra över vart våldsutsatta kvinnor och barn ska ta vägen, är vi i ett farligt läge.
Marie Eriksson menar att aktivismen nog finns, men att den tar sig andra uttryck idag.
– Vi står inte på barrikaderna längre, barrikaderna har flyttat till sociala medier. Den tilltagande individualiseringen i samhället gör att fler och fler för sin kamp på individuell basis. Man är med i olika forum på sociala medier och skriver inlägg istället för att organisera sig. Man tenderar att individualisera problemen istället för att se strukturella samhällsproblem, som sexism och rasism.
Kan man då se på »instagramfeminismen« som riktig feminism?
Det är lätt att fnysa åt den, men Marie Eriksson påminner om att hela Metoo-rörelsen började genom att en kvinna delade ett inlägg.
– Och det stannade inte där utan spred sig över hela världen och ledde till att man började agera för att ingen kvinna skulle behöva bli utsatt för våld på sitt jobb, säger hon och fortsätter:
– Det är lätt att tycka att klickfeministerna är sämre feminister och hävda att de som stått på barrikaderna är de riktiga. Istället borde vi försöka övertala dem att ansluta sig till oss. Det finns något viktigt och bra i att försöka övertyga istället för att avfärda.
Jag är hardcorefeminist och kommer att vara det livet ut. Har man väl sett och förstått hur det ligger till kan man inte backa.
Anneli Häyrén menar att det naturligtvis finns aktivism och feminism även på nätet, men tror också att en del influencers har långt till feminism.
– De är ju där för att påverka av andra anledningar. De kan vara starka i sig själva, utan att det nödvändigtvis är som feminister.
– Men att vara vara kvinna och inte feminist är som »att skita sig själv i munnen«, citerar hon Linda Skugge.
– Jag är hardcorefeminist och kommer att vara det livet ut. Har man väl sett och förstått hur det ligger till kan man inte backa. Men min utgångspunkt är att kvinnors kraft är stark, den kan vara som en tsunami när det behövs.