Flickorna i huset vid skogens slut – och vägen ut

Hon är en av de kvinnor och flickor som levde instängda i artisten R Kellys hus i skogen där de utsattes för omfattande sexuellt och fysiskt våld. De fick inte gå på toaletten utan lov, och om de sa emot kunde det gå dagar utan att de fick mat. Men även om de skulle kunnat fly hade de ändå inte gjort det. Vi var också mentalt förslavade, förklarar överlevaren Asante McGee. Kajsa Ekis Ekman har fått en exklusiv intervju med henne om världsartistens hjärntvätt och skräckvälde. Och om drevet och backlashen efteråt.

Text: Kajsa Ekis Ekman | Foto – porträtt: Freerangestock

Asante har precis släppt sin andra bok, »No Longer Trapped In the Closet – The Asante Mc Gee Story« när jag når henne på telefon i Atlanta, Georgia. Att det är skillnad på amerikanska och svenska överlevare för sexualbrott blir mycket uppen­bart när jag närmar mig henne för en intervju. I Sverige är det i regel oerhört svårt att få ett offer för sexualbrott att berätta, även anonymt, ifall förövaren är känd. Offret lever ofta ett undangömt liv, är rädd för förövaren, för att bli dömd för förtal om hon talar ut, för att folk ska få veta, och vill ofta glömma bort det hela. Inte i USA. Där heter de inte offer, utan överlevare – survivors. Överlevare ses som hjältar och blir kända, de har ofta hundratusentals följare, får priser och startar egna foundations. För att få kontakt med Asante måste jag gå genom hennes agent, som ber om mitt CV och noga tar reda på i vilket sammanhang Asante före­kommer. Agenten sköter bokkontrakt, ordnar pressbilder och skyddar kvinnan mot ondsint skvaller.

– Man måste ha en agent när man blir en offentlig person, annars vet man inte hur man ska fatta rätt beslut, berättar Asante. För den första boken fick jag så mycket backlash. Jag kände att jag behövde förklara min bakgrundshistoria. Jag skäms över den första boken – jag skrev den snabbt och jag ville att folk skulle förstå min resa. Problemet med det svarta communityt är att de skyddar kvinnomisshandlare. Man vill inte tro på det som hänt.

Länge var Asante själv en av dem.

– Jag var ett fan av R Kelly, och jag hade personligen aldrig sett den där sexfilmen där han urinerar på en 13-åring. Han blev ju friad i rätten, resonerade jag, så då måste han vara oskyldig. Ångrar jag idag att jag inte trodde på det? Ja. Efter all den smärta och sorg han tillfogade mig.

Han blev ju friad i rätten, resonerade jag, så då måste han vara oskyldig. Ångrar jag idag att jag inte trodde på det? Ja. Efter all den smärta och sorg han tillfogade mig.

Hon träffade R Kelly på en konsert, och var tillsammans med honom i två och ett halvt år när han talade om för henne att det var dags att hon flyttade in hos honom. Fram tills dess hade han aldrig höjt rösten mot henne.

– Jag såg visserligen varningstecken, men jag ignorerade dem… Jag trodde att han bara var överbeskyddande. Jag fick inte prata med någon annan. Om vi var backstage fick jag inte tala med någon man, inte ens männen i hans entourage. Men så fort jag flyttade in hos honom, det var då det värsta började. En »tränare« instruerade mig om hur jag skulle bete mig sexuellt. Det var en chock – vad är det för pojkvän som hyr en tränare för att lära sina flickvänner hur de ska ha sex? Och sedan insåg jag att i varje rum i det stora huset bodde en tjej. När han ropade skulle jag ha sex med honom och de andra tjejerna. Ibland glömde han att ge oss mat. Man fick absolut inte ta mat själv. Man fick messa eller stampa i golvet tills han gav tillåtelse att äta. Efter tre veckor lyckades jag ta mig därifrån. Då var alla de andra tjejerna fortfarande kvar.

Hur kom du fram till beslutet att delta i dokumentären »Vi överlevde R Kelly«?
– Jag var den första överlevaren som gick med på att tala ut. Jim deRogatis på Chicago Sun Times som hade avslöjat R Kelly för länge sedan, hade intervjuat många överlevare men ingen vågade tala ut offentligt. Jag sa: ok! Jag kan bli de tystades röst! Men Lifetime, som gjorde dokumentären, har inte stöttat oss efteråt. De visste ju att alla vi som var med drabbades av ett ofantligt drev efteråt, men inte en enda gång har de ringt och frågat hur jag mår. De slösade alla pengarna på gigantiska billboards och sa att de inte hade råd med terapi för oss. Så det slutade med att alla vi överlevare började kriga mot varandra istället. När vi borde ha gått samman.

Du kallar dig idag för överlevare, kan du berätta om innebörden av ordet, och hur resan ser ut från offer till överlevare?
– För mig har det varit en livslång resa, eftersom jag utsattes för våld som liten av min mamma. Det fortsatte sedan med våld inom äktenskapet från min exmake. Rob (R Kelly) visste det här och använde det emot mig. Han lovade mig att han aldrig skulle behandla mig som de andra gjort. Men det var så han fick mig dit han ville, det var då jag sänkte garden och flyttade in hos honom.

Hur är läget nu, R Kelly sitter häktad sedan ett år tillbaka – när blir det rättegång?
– Jag vet inte. Jag är inte inblandad i rättsprocessen. Om de ringer mig och behöver min hjälp på något sätt med att vittna, då ställer jag upp, men jag följer inte nyheterna. Jag vill inte veta något om honom. När jag hör hans musik fryser jag till inombords och försöker ta mig därifrån. Jag klarar inte av att höra hans röst.

Jag följer inte nyheterna. Jag vill inte veta något om honom. När jag hör hans musik fryser jag till inombords och försöker ta mig därifrån. Jag klarar inte av att höra hans röst

Spelas han fortfarande alltså?
– Jag är lika förvånad som du! Sist när jag var i Vegas, då spelade de hans musik på en klubb. Min kompis gick fram till DJ:n och sa »Det finns en överlevare här i lokalen, skulle du vilja vara vänlig att byta låt?« Men DJ:n sa bara nej.

Polisanmälde du inte R Kelly?
– Jo, men faktiskt gjorde jag det en gång. Långt före dokumentären gick jag till polis­stationen i John’s Creek i Georgia och berättade vad som hänt. Jag vet inte vad som hände med min anmälan faktiskt. Jag hörde aldrig av dem igen. Lustigt, för på nätet säger folk ofta: »Varför anmälde du inte då?« Vad vet de? Jag tror de flesta offer försöker berätta för någon: polis, socialtjänst, myndigheter eller bara någon de litar på. Men det är sällan de får någon reaktion. I det här fallet gick det ju åratal innan någon reagerade.

Det är ju en tjej som är kvar i R Kellys bostad, Joycelyn Savage, vad vet du om henne?
– Jag ber för henne varje dag. Hon är så hjärntvättad. Hon ser inte vad han har gjort mot henne. Hon behöver terapi. Grejen är att de talar på telefon hela tiden, från fängelset, och han har lyckats få henne att tro att hon är den enda lojala och lägger skulden på alla oss andra. Han har en tycka synd om sig-fest därinne.

Du har startat en organisation för att hjälpa andra kvinnor?
– Ja, den heter GAS – Fuel Behind the Fire. Efter att dokumentären sändes fick jag meddelanden från Europa och från Afrika, från kvinnor som upplevt olika typer av våld. Så vad jag vill göra är att skapa resurser för att kvinnor som lämnar ska kunna ha någonstans att bo. Tanken är inte att skapa ett skyddat boende, utan att vi ska betala för hotellrum, där kvinnan kan bo utan restriktioner, eftersom många boenden här är villkorade för en viss ålder, för dem som är folkbokförda i en viss kommun, eller så tillåter de inte barn att följa med. Vi har inte riktigt kunnat komma igång med finansieringen än på grund av pandemin. Men jag skulle gärna vilja komma till Sverige och föreläsa när det är möjligt.

Fotnot: Den uppmärksammade dokumen­tären »Vi överlevde R Kelly« (2018) kan ses på Netflix.