Förnuft och känsla

Emma Frans är epidemiologen som blivit vald till årets folkbildare, vunnit stora journalistpriset, fått över 92000 följare på twitter och som under coronapandemin hamnat i allas blickfång. Hon är forskare och tvåbarnsmamma som inte tycker det är självklart att kalla sig feminist och som hanterar allt hat hon får genom att agera struts. Här möter hon Maria Sveland i ett spänstigt samtal som inte väjer för meningsskiljaktigheter.

Text: Maria Sveland | Foto: Severus Tenenbaum

Plötsligt slog ett okänt virus till mot världen och förutom det nya ordet samhälls­bärare kom epidemiolog att bli en ny, central titel i våra liv. Emma Frans var redan innan coronan efterfrågad föreläsare och populär folk­bildare, utsedd till såväl demokrati­ambassadör av regeringen och känd från de korta upplysande filmerna i SVT där hon enkelt och humoristiskt förklarar allt ifrån varför kyla bidrar till förkylning till hur lite kalorier du egentligen förbränner under ett samlag.

Men vem är hon bakom den vetenskapliga fasaden? Vad tänker hon egentligen om den feministiska rörelsen? Och stämmer det att hon förespråkar porr?

Emma Frans växte upp i Uppsala med två psykologföräldrar som snarare fyllde hemmet med böcker än pengar. När de dessutom skilde sig i samband med 1990-talets finanskris, blev de ekonomiska problemen ett faktum.

– Jag gick i en musikklass där de flesta av mina vänner hade föräldrar som var hög­utbildade och bodde i fina villaområden och det var inte så vanligt i de kretsarna med vare sig skilda föräldrar eller ekonomiska svårigheter, så jag skämdes en hel del. Inte blev det bättre av att min mamma inte kunde betala hyran så att vi blev vräkta från lägenheten.

Menar du att ni blev vräkta på riktigt, alltså bokstavligt?
– Ja, det var precis som i en film. De kom och bar ut alla möbler och bytte lås och så vidare. Men mamma hade lyckats fixa någon slags resurslägenhet genom socialen utanför stan dit vi fick flytta så det var inte så farligt.

Trots det beskriver sig Emma Frans som privilegierad, med stort kulturellt kapital och intellektuellt självförtroende som gjorde universitetsstudierna till ett självklart val. Att det blev just naturvetenskap och biomedicin beskriver hon som en medveten strategi; erfarenheterna från föräldrarnas ekonomiska problem gjorde att hon ville ha en utbildning där hon var konkurrenskraftig och som skulle leda till ett yrke.

 

 

Samtidigt som hon doktorerade födde hon sina två barn, Klara och Valter.

Förloss­ningen med Klara beskrev hon som extremt traumatisk när hon sommarpratade i P1 2019. Efter tre misslyckade försök att få ut barnet med sugklocka förlöstes hon med urakutsnitt. När hon återfick medvetandet låg hon i en mörk sal, ensam och orolig. Så småningom fick hon veta att barnet överlevt, en dotter som fick heta Klara just eftersom hon klarat sig. Men på grund av en stroke hade Klara fått en omfattande hjärninfarkt som drabbat vänster hjärnhalva och under många år levde Emma och hennes man i ovisshet om hur hjärnskadan påverkat Klaras utveckling. Om hon någonsin skulle kunna gå eller prata.

Men barns hjärnor är plastiska och Klara är idag tio år och har klarat sig från större skador och går i skolan precis som sin bror Valter som föddes två år senare.

När jag hör din berättelse om din traumatiska förlossning så relaterar jag starkt till den ensamhet du beskriver när du vaknar upp efter akutsnittet. Jag har fött tre barn under odramatiska förhållanden och trots fina partners som funnits med och stöttat har den starkaste känslan ändå alltid varit att jag är totalt ensam om upplevelsen. Att det inte funnits något de kan göra, eller att de ens kan förstå vad som faktiskt händer i min kropp, hur det känns. Att det är min helt igenom egna ensamhet.
– Ja, det förvånade mig med att jag kände mig så ensam, för jag trodde länge att när jag fick man och barn så skulle jag aldrig mer känna mig ensam. Men nu har jag ju förstått att ensamheten är en del av att vara människa.

Och sen detta absurda prestationsnarrativ som finns runt en förlossning. Att man ska vara duktig och föda utan smärtlindring och helst yogaandas ut sitt barn.
– Ja, bara att behöva göra ett akut snitt kändes som ett misslyckande.

Så sjukt att man ens tänker i de termerna, »lyckad« eller »misslyckad«, alltså vari­från kommer ens den där bilden om urkvinnan?
– I mitt fall tror jag tyvärr att det berodde på förväntningar om att det inte skulle vara så jobbigt som det faktiskt var. Barna­födandet känns så romantiserat, men min första förlossning var ett trauma. Nuförtiden kan jag skämta om att jag är dålig på att föda barn men det tog tid att bearbeta den händelsen.

Jag erkänner för Emma att jag aldrig varit så mycket biologist som under mina tre graviditeter och förlossningar, något som strider mycket mot min grundmurade feministiska analys som snarare tror att det är sociala faktorer som påverkar oss. Emma däremot har inga problem med att erkänna biologiska könsskillnader och dess påverkan. Det är härifrån som hennes reservation mot att helhjärtat kalla sig feminist kommer.
– Jag har nog alltid haft lite problem med vissa feministiska förklaringsmodeller som jag inte vill skriva under på. Till exempel den så kallade våldspyramiden. För mig är det flummigt och ovetenskapligt.

 

 

Den så kallade Våldspyramiden som Emma Frans refererar till är alltså den modell som beskriver hur en verbal, sexistisk jargong hänger ihop med grovt våld.

Jag är alldeles för individualistisk för att vilja delta i den feministiska rörelsen eller någon annan politisk rörelse för den delen.

Varför har du svårt för den?
– Jag håller inte med om att sexistiska skämt hänger samman med sexuellt våld, och att man kan motverka våldtäkter genom att inte acceptera sexistiska skämt. Den här förklaringsmodellen vilar inte på vetenskaplig grund och jag tror att det är kontraproduktivt att angripa viktiga problem från fel håll. Men att jag aldrig organiserat mig feministiskt har nog också att göra med att jag är alldeles för individualistisk för att vilja delta i den feministiska rörelsen eller någon annan politisk rörelse för den delen.

Svaret blir följaktligen nej på frågan om hon har någon relation till Roks. Inte heller känner hon till Könskriget från 2005, SVT:s famösa framställning av Roks som en organisation bestående av paranoida, manshatande dårar.

Det blir problematiskt om man oroar sig för att torskarna får en uppfuckad sexualitet istället för att se att de som framförallt far illa är de som prostituerar sig.

I en debattartikel från 2016 som hon skrev tillsammans med Per Köhler, dok­torand i neurofysiologi, med rubriken »Möjligen omoraliskt, men porr skadar inte« framfördes kritik mot dem som påstår att det finns ett samband mellan porrkonsumtion och våldsbrott. Eller att porrkonsumtion skulle vara beroendeframkallande.

– Usch, jag borde aldrig skrivit den. Efter det ringde de från alla tänkbara debatt­program och ville att jag skulle komma och försvara porren. Men det var aldrig riktigt min poäng. Jag kritiserade bara att det inte fanns några riktigt vetenskapliga bevis på att porr är beroendeframkallande eller att det leder till sexualbrott. Och så menade jag att debatten blev snedvriden, att man snarare borde oroa sig för dem som medverkar. Det är samma sak med prostitution, det blir problematiskt om man oroar sig för att torskarna får en uppfuckad sexualitet istället för att se att de som framförallt far illa är de som prostituerar sig.

Du säger att det inte finns något vetenskapligt stöd för sambanden mellan porrkonsumtion och sexualbrott, men precis som det går att hitta studier som visar att porr är ofarligt och toppenbra går det att hitta rapporter och studier som visar att det är skadligt på en rad olika sätt. Håller du inte med om att all vetenskap är ideologisk?
– Nej, det håller jag inte med om. Den kvantitativa forskningen som jag ägnar mig åt handlar ju om att följa ett recept som ska vara oberoende och som gör att alla bör komma fram till samma resultat om de använder samma forskningsmetoder, men det är klart att den sortens forskning går kanske inte att tillämpa här. Självklart kan studier vara vägledande och intressanta och säga något men man bör inte alltid kalla dem för vetenskap.

Metoo tyckte Emma var befriande och på det stora hela bra, även om hon poängterar att allt som skrevs i metoos namn inte var okej.

– Jag tror att de flesta kvinnor som anklagar någon för sexuella övergrepp talar sanning men det finns ju säkert undantag och det måste vara fruktansvärt att bli oskyldigt anklagad. Jag har själv upplevt att personer skriver saker om mig som inte stämmer så jag kan förstå båda perspektiven. Det är väldigt svåra frågor och svårt att komma med generella svar.

Det verkar som om en hel del därute stör sig på mig och har ett behov av att framföra sina åsikter om mitt utseende, hur jag pratar eller om jag är en god människa eller inte.

Får du personligen mycket hot och hat?
– Ja, nu under coronan har det blivit en del. Det verkar som att det finns en hel del därute som stör sig på mig och som har ett behov av att framföra sina åsikter om mitt utseende, hur jag pratar eller om jag är en god människa eller inte. Sen finns det andra som helt enkelt vill underminera min trovärdighet och är förbannade på att jag försvarar Folkhälsomyndigheten, vilket jag inte riktigt tycker att jag gör.

Vad har du för strategi för att orka fortsätta trots hat och hot?
– Min strategi har nog mest varit att mutea (att använda mute-funktionen på digitala platt­formar, reds anm) och blocka många människor. Det kanske låter konstigt men att sticka huvudet i sanden och låtsas som att de inte finns funkar faktiskt för mig.

Jag skrev en bok 2013 som hette »Hatet – en bok om antifeminism« som handlade om det hat som många feminister och offentliga kvinnor får utstå, och det jag bland annat såg var att hatet skar igenom hela det politiska spektrat. Det spelade inte så stor roll om du var vänsterfeminist eller om du var nyhetsuppläsare på SVT, det gemensamma för att bli hatad var att du var kvinna och tog plats och betedde dig som att det var självklart att du fick ta plats.
– Ja, det tror jag stämmer. Mina manliga kollegor får knappast lika mycket hot och hat som jag, förutom möjligen Anders Tegnell. Men just de här personliga påhoppen tror jag inte män får i samma utsträckning. Men det känns som att coronan triggar folks sämsta sidor. Många är rädda och använder mig som projiceringsyta.

Inte minst kvinnor blir extra utsatta nu under coronan. FN:s generalsekreterare Antonio Guterres gick ut i april och larmade om den fruktansvärda globala ökningen av våld i hemmen som man fått rapporter om från hela världen. Bara i Frankrike uppges att antalet rappor­terade fall om våld i hemmen ökat med 36 procent.

– Det är därför jag blir så provocerad av människor som försvarat karantänen och klagat på Sveriges strategi. De stirrar sig blinda på grafer över antal döda av covid-19 men glömmer alla de kvinnor och barn som far illa och rentav dör om vi stänger in människor på obestämd framtid.

 

---