Från metoo till misogyni

Med jämna mellanrum tänds ett hopp om att den yngre generationen killar banar väg för en ny sorts manlighet, fri från alla behov av att dominera och spänna muskler. Istället hyllas de för att vara lyhörda, mjuka och respektfulla mot tjejer. Nu har detta sagts om så många kullar unga killar att kvinnoförtrycket borde ha dött ut vid det här laget. För alla snälla pojkar som aldrig sa hora – vart har de tagit vägen, och varifrån kommer alla sviniga snubbar som passerat 30-strecket?

Unni Drougge, redaktör för Kvinnotryck.
UNNI DROUGGE
Redaktör för Kvinnotryck

Vi vill så gärna tro på det där plötsliga trendbrottet som vi kämpat för så länge, att belöningen för allt vi satsat äntligen ska kicka in. Som när en våldsam man lovar bot och bättring och partnern tänker att den här gången menar han allvar, nu har han insett hur illa han gjort mig, nu blir han den omtänksamme man jag en gång förälskade mig i, den han innerst inne är. Jag brukar kalla detta önsketänkande för »malign optimism«.

När metoo-vågen nådde sin kulmen fick den maligna optimismen ett kollektivt genomslag. Den virala hash­taggens avskräckande effekt på sexismen var som att hålla upp ett krucifix mot en vampyr. Vik hädan! Men snart kunde vi höra skitstöveltrampet från patriarkatets stormtrupper komma allt närmare. Varje gång sexismen utmanas träder nämligen misogynin i kraft så att de olydiga hondjävlarna återgår till sin »rätta plats«.

Sexism är patriarkatets ideologi. Misogyni är själva verktyget som tas i bruk när ideologin inte håller. Därför är den misogyna aktiviteten hög just nu, ur varje springa kryper misogynerna fram och spinner sitt klibbiga nät. Att inte vänta sig denna motoffensiv är ett utslag av malign optimism. Men att urskilja den patriarkala vävens fina trådar för att slippa fastna i dem – det är däremot inget önsketänkande. Det är en förbannad nödvändighet.

Foto: Jini Sofia