Frånvarande män och fria kvinnor

Oavsett vilken relation kvinnor har till män, tycks i alla fall en sak stå klar. Kvinnors förmåga att leva ett gott liv är inte beroende av manlig närvaro. Snarare tvärtom. Kvinnotryck har gjort nedslag i tre samhällen från olika världsdelar där kvinnor valt eller vant sig vid att leva utan män.

Text: Unni Drougge

Amar Basti, Sydasien:

Där männen försvann

Amar Basti, foto Abby Seif
För 20 år sedan var kvinnorna så blyga att de inte ens vågade säga vad de hette. Idag är den lilla byn Amar Basti i östra Nepal helt kvinnodominerad. Allt det som tidigare varit männens ansvarsområden och som kvinnorna förbjudits att delta i är det nu kvinnor som sköter. Det är de som fattar avgörande beslut om jordbruk, ekonomi och barnens utbildning, och de leder även religiösa ritualer.

Från att ha tagit sig fram på åsnestigar och bott i hus byggda av halm och lera har invånarna nu byggt stabila bostäder med elektricitet och har tillgång till motorcyklar och mobiltelefoner. Det enda det är ont om är vuxna män.
Majoriteten män lever och arbetar nämligen i andra länder, framförallt i Gulfstaterna. Nepals BNP består till 32 procent av pengaöverföringar från medborgare med jobb utomlands. Och i ett samhälle som Amar Basti kan män knappast räkna med att gifta sig och bilda familj förrän de skaffat sig inkomster som gästarbetare långt hemifrån.

Denna nödvändiga frånvaro av män har emellertid visat sig vara till stor fördel för kvinnornas frihet, och med stor sannolikhet även för de lokala hemförhållandena. När kvinnorna själva får hushålla med pengar som deras män tjänar gör de sunda och långsiktiga investeringar, de bosätter sig ofta i egna hus istället för att underkasta sig makens släktingar och de satsar på att ge barnen goda utbildningar.

Den välskötta lilla byn Amar Basti visar mer än väl att kvinnor inte bara kan ta över manliga roller och sysslor – de kan också utföra dem bättre.
Foto: Abby Seif

Umoja, Östafrika:

Där männen är portförbjudna

Umoja, foto Watch Blossom
I norra Kenya ligger byn Umoja, omgärdad av ett högt törnestängsel som stänger ute vilda djur. Men vad invånarna främst söker skydd mot är urgamla patriarkala seder där flickor könsstympas och gifts bort till gamla gubbar för några kor och getter och där våld mot kvinnor är var mans rätt. Denna rätt har också brittiska soldater tagit sig, som under lång tid har utsatt traktens kvinnor och flickor för brutala gruppvåldtäkter.

Straffet för våldtäkt är grov misshandel och utstötning – för dem som utsatts, vill säga. I Umoja bor därför bara kvinnor och barn. Män är portförbjudna.

Idén om en fristad för kvinnor och barn växte fram inom Rebecca Lolosoli då hon vårdades på sjukhus, svårt misshandlad för att hon sagt till sina medsystrar att män inte hade rätt att våldta. Hon bildade en grupp på 15 kvinnor som alla våldtagits av brittiska soldater, och tillsammans förverkligade de hennes vision.

Idag har den kvinnoseparatistiska byn Umoja funnits i nästan 30 år, och befolkas av ett 50-tal kvinnor och 200 barn. Varje ny invånare får en egen get och hjälper till att göra färggranna pärlsmycken som säljs till turister. Byn har också förvärvat ett stycke mark i närheten där de erbjuder camping för safariresenärer. Med hjälp av dessa intäkter har Umoja byggt en egen skola, öppen även för barn som bor utanför området.

Men utan män – hur kan så många barn ha fötts i Umoja?

Med ett brett leende förklarar kvinnorna att det finns gott om män som står till tjänst med en viss detalj. Och barn vill ingen av dem leva utan. Däremot vill ingen kvinna i Umoja leva med en man. På frågan om de vill gifta sig nån gång utbrister alla samma sak med en övertygad huvudskakning: »Nej, aldrig! Här har jag ju allt jag behöver.«

Det låter som en saga, men historien om Umoja saknar inte svarta kanter. Varje invånare, förutom barnen, bär på smärtsamma minnen av tidigare övergrepp. Varningar om blodiga massakrer för att utplåna byn har funnits med sedan starten. Rebecca Lolosoli bemöter dessa manliga hot med upphöjt lugn.

»Jaha, är det den historien ni vill upprepa, så varsågoda«, säger hon.

Risken lär dock vara minimal så länge denna unika lilla motståndscell har en hel världs förundrade blickar på sig.

Foto: Watch Blossom

Vestøy, Nordnorge:

Där männen blev aliens

Vestøy, foto Aker BP
På den norska Nordsjökusten ligger Vestøy, ett ösamhälle med moderna villor och hus. De flesta av bygdens män arbetar off shore, på oljeriggar långt ute till havs. Deras arbets­perioder varar vanligtvis i flera månader,
ibland upp till ett halvår. Under den tiden tar kvinnorna själva hand om alla dagliga sysslor. Men när deras män återvänder uppger de att de ändå får mer att göra.

I boken »Den öppna kroppen« förklarar socialantropologen Jorun Solheim denna paradox med att männen blivit överflödiga som personer. Därför måste deras hustrur anstränga sig extra hårt för att bereda dem en skenbar plats i familjelivet och få dem att känna sig betydelsefulla. Det innebär att fruarna inte kan röra sig lika fritt som när männen är ute på havet, utan mest måste hålla sig hemma runt huset.

Mannens bidrag till familjen inskränker sig egentligen bara till det som finns i hans lönekuvert, och i och med hans långa frånvaroperioder blir dessa hushållsinkomster så fjärmade från hans fysiska person att pengarna nästan lika gärna hade kunnat komma från månen. Kvinnornas uppgift när deras män är hemma blir alltså att dölja sitt fullständiga oberoende av en man i alla övriga avseenden.
Foto: Aker BP