Guillou och Rothstein i könskriget mot Eva Lundgren

De mest framträdande härförarna i det outtröttliga köns­­kriget mot Eva Lundgren har varit Bo Rothstein, pro­fessor i statvetenskap vid Göteborgs universitet, och den kände fabelberättaren Jan Guillou. Med lika lite på fötterna som sagans kejsare hade på kroppen har dessa män beretts obegränsat medieutrymme för sina personliga vendettor. Metoderna som dessa två krigsherrar använt för att skjuta Lundgrens trovärdighet i sank stämmer kusligt väl överens med de grava brister de påstått hennes forskning vara behäftad med.

Ett par exempel

1. Faktaresistens och förnekelse av faktiska förhållanden

Bo Rothstein
Bo Rothstein

Bo Rothstein förnekade blankt de ovedersägliga data som forskningsrapporten »Slagen dam« byggde på och jämförde Eva Lundgren med förintelseförnekaren David Irving i sin nit att få henne bort från universitetet.

Jan Guillou ironiserade över pedofilringen som den numera betrodda »Södertäljeflickan« beskrev och som fanns med bland vittnesmålen i Eva Lundgrens vanryktade bok »La de små barn komme til meg«.

Slutsats: Inga barn som smugglats hit genom organiserad människohandel har någonsin försvunnit eller dödats. Avslöjandena av Fritzl, Dutroux och de andra är bara spökhistorier. Pedofili, incest och människo­handel för sexuella ändamål, liksom bortträngda minnen av detsamma bör med andra ord betraktas som galna påhitt och hjärnspöken. Det man inte minns har inte hänt, och det man minns är inte sant!

2. Galna fantasier och ren inbillning

Jan Guillou
Jan Guillou

Bo Rothstein har länge jagats av den paranoida idén om att kvinnliga genusforskare planerar en utrensning av män från universiteten. Han har därför ägnat sig åt notorisk mejl­bombning mot doktorander och personer som befunnit sig runt de farliga genusforskarna, med krav på omedelbara svar. Likaså har han frenetiskt uppvaktat diverse tillsyns­enheter med krav på att rensa bort kvinnliga professurer.

I Jan Guillous värld lyser kvinnlig galenskap fram ur varje vrå, särskilt från kvinnor som vittnar om mäns övergrepp och från feministerna som tar vittnesmålen på allvar. Att våga sig på att kritisera Bo Rothstein är också enligt Guillou ett uppenbart tecken på att inte vara vid sina sunda vätskor. Villfarelsen om denna utbredda galenskap bland kvinnor borde dock snarare vara ett fall för psykiatrin än för journalistiken.

Det faktum att samma män som ägnat sig åt långvarig och sadistisk förföljelse av Eva Lundgren och saboterat hennes forskargärning under tiden har blivit invalda i prestigefyllda kommittéer och belönats med fina titlar och utmärkelser, kan ses som ett ypperligt och trovärdigt bevis på att könsmakt faktiskt existerar. /red./