Illustration Scamart

Hajarna flockas kring den som blöder

Hur jag blev en nyttig idiot I bedragarens plan

Text: Unni Drougge | Illustration: Scamart

Det var när jag höll på att lappa ihop mig själv efter en mardröms­relation som jag fick mejl från en man som påstod sig älska mina böcker. Han nämnde ett par av dem som betytt extra mycket. Men han stavade illa och grammatiken var så bristfällig att jag förvånades över att han kunnat tillgodogöra sig litteratur på svenska språket. Hans namn var franskklingande och han uppgav att han arbetade inom modebranschen med verksamheter i Stockholm, Bryssel och Paris.

Eftersom jag alltid besvarar läsarbrev mejlade jag tillbaka och tackade. Genast återkom han och undrade om vi kunde ses över en fika när han skulle besöka Stockholm veckan därpå. Jag avböjde vänligt med ursäkten att jag hade för mycket att göra. Han svarade artigt att han förstod och hoppades på ett tillfälle att ses längre fram. Till mejlet hade han bifogat en bild på sig själv, uppstyrd i kostym och slips. Jag googlade på hans namn och fann ett snarlikt, fast med annorlunda stavning, som undertecknat en knackig ansökan till en mindre svensk kommun om att starta kursverksamhet i afrikansk musik. Typisk lycksökare, tänkte jag, och återgick sen till mina betydligt allvarligare bekymmer. En kort tid därpå hade Herr Lycksökare snokat reda på mitt nummer och textade kärvänligt att han hade en present han ville ge mig när vi sågs, min favoritparfym som han inhandlat i Paris. Att han kände till den var inget konstigt, jag hade varit med i en DN-artikel om dofter och halvt på skämt sagt att jag brukade ta flyget till Paris enbart för att köpa en ny flaska av min älsklingsdoft, som tyvärr inte såldes i Sverige.

Frågan jag måste ställa mig är varför jag inte bad den efterhängsne karljäveln att bara dra åt helvete. När jag till sist ändå gjorde det hade hans uppvaktning pågått i nästan ett år. Men min självkänsla var så körd i botten att jag kanske lät mig smickras av hans envetna kontaktförsök och tyckte att det hela var harmlöst så länge jag hade honom på avstånd och aldrig gick med på att ses. Att det var exakt denna ömma punkt han utnyttjade tänkte jag inte på då, inte heller insåg jag hur farlig den här mannen var förrän en kvinna hörde av sig på Facebook nåt år senare och frågade om jag visste var han befann sig. Då hade jag helt glömt bort att han ens fanns. Men kvinnan som sökt upp mig var desperat. Hon hade nämligen haft en kärleksaffär med honom, som nu blivit hennes livs förlustaffär sen hon lånat ut sitt sparkapital för att hjälpa honom flytta sitt företag till Sverige. Därefter var både han och pengarna puts väck.

Min roll i dramat klarnade först när hon dragit hela historien. Jag hade använts som lockbete. Den här kvinnan råkade nämligen vara ett hängivet fan som älskade mina böcker, hon nämnde ett par av dem som betytt extra mycket (samma som i svindlarens första mejl). Mannen hade tutat i henne att han och jag hade en sexuell förbindelse och styrkt det hela med att visa mejl och sms från mig som skulle kunna tolkas som om vi sågs regelbundet och att jag bara meddelat uppkomna förhinder. Listigt hade han snärjt den andra kvinnan med falskt blaj om att hans känslor för henne tagit överhanden men att han måste vänta med att avsluta vår relation tills jag mådde bättre eftersom han lovat hjälpa mig att komma på fötter. Därför hade den lurade kvinnan också känt samvetskval då hon hela tiden trott att mannen hon blivit kär i bedrog mig när han var med henne. Jag var bara en bricka i hans spel. Men kvinnan på Facebook blev grundlurad, på både kärlek och pengar.

Hajarna flockas kring den som blöder.