Han är inte farlig, bara man är varlig

Rädslan som styr våra steg

Risken att utsättas för en mans våld är så pass stor att de flesta tjejer och kvinnor måste förhålla sig till den risken. I och med det blir rädslan en ständig följeslagare, vilket föder olika strategier för att undkomma tänkbara hot.

I förväg tänker man ut sätt att undvika våldet. Vanliga funderingar rör sig kring vad som kan hända om:

  • Jag tar den snabbaste vägen hem när det är mörkt?
  • Jag följer med en kille hem?
  • Jag kommer hem sent och pojkvännen blir svartsjuk?
  • Jag ställer bilen på en undanskymd parkering?
  • Jag ber en kille fara åt helvete?
  • Jag säger rakt ut vad jag tycker?

Kort sagt: Om jag beter mig som om män och kvinnor vore jämställda – vad skulle då hända?

Rädslan inskränker kvinnors handlingsfrihet, och undanman­övrerna blir efterhand integrerade i de dagliga vanorna tills de knappt längre går att urskilja. Men då har samtidigt rädslan segrat. Och de beteenden som anpassats efter denna rädsla kanske växer ihop med uppfattningen om vad som är specifikt kvinnligt. Det blir som att ge carte blanche åt mäns våld.

Därför behöver vi påminna oss om rädslan, vad den säger oss, vad den gör med oss och hur det känns när den viskar åt oss att vakta våra steg och vår tunga.

Text: Unni drougge | illustration: Garnet-Nihilia