Under 1600-talets häxprocesser offrades ett oräkneligt antal kvinnor. Många har försökt kartlägga om det fanns en särskild grupp som gav utslag på häxametern, men det tycks ha räckt att de tillhörde fel kön. Vilken kvinna som helst kunde alltså pekas ut som häxa. Häxprocesserna skilde sig däremot sällan åt från fall till fall och från land till land. Och receptet funkar lika bra idag.
Den perfekta basen för häxtillagning är en ökad rädsla i samhället som lätt uppstår i tider av politisk instabilitet, brist på resurser och … voilà – en pandemi. Rädslan föder i sin tur en misstänksamhet mot normavvikelser. Tjejer och kvinnor ligger i och för sig alltid risigt till, men tar de sig ton är risken stor att de hamnar i farozonen. Därefter behövs bara en extra pinne i brasan för att grytan ska koka över. Vanligtvis sker det när samhällsekonomiska nedskärningar och strukturomvandlingar drabbar även män.
Då är det dags att utse en syndabock. Men det får inte vara någon som kan utöva verklig makt. Därför måste faran suggereras fram med hjälp av rykten och konspirationsteorier. Drevet kan börja. (Tack, Internet!)
Häxan läggs så i kitteln där hon får sjuda ihop med de primitiva karaktärsdrag som gruppen dränkt in henne i för att slippa se dem hos sig själva. När det blinda hatets ångor fått reta aptiten tages häxan ur grytan och grillas över öppen eld tills hon är genomstekt.
Varning: Helstekt häxa kan framkalla kräkningar och diarréer. En trolig orsak är de giftiga tillsatserna av koncentrerat kvinnohat.