Hitta hem i främmande land – Sadaf Haidari

Går det att känna sig hemma i ett främmande land där nästan ingenting liknar det hemland man kände och älskade men tvingades lämna? Kvinno­tryck har träffat två kvinnor som kom hit från Afghanistan respektive Sudan men som idag betraktar Sverige som sitt hem. Här berättar de om både svårigheter och fördelar i sin relation till det nya hemlandet.

»När jag flyttar hemifrån ska jag ha skandinavisk minimalistisk stil. Men ändå med några mattor, och så lite västasiatisk konst på väggarna.«

I Vallkärra strax utanför Lund blev uppmärksamheten stor när det ryktades att en afghansk familj skulle flytta in. Till den grad att lokaltidningen kände sig manad att skriva en artikel om nyheten. Alla var inte positiva till att en utländsk familj med så många barn skulle bosätta sig där, men det fick familjen som tur var inte reda på förrän senare. Istället hade de höga förhoppningar: På landet skulle barnen kunna lära sig svenska och skaffa kompisar. Sadafs mamma lagade vid ankomsten ett rejält mål traditionell mat, varpå Sadafs bror fick uppdraget att knacka på hos grannarna och bjuda på maten som en vänlighetsgest. En gest som möttes med, ja… förvirring.
– Idag skämtar vi syskon fortfarande med brorsan vid stora middagar och undrar om han inte ska gå och knacka på hos grannarna och fråga om de vill ha lite mat. Efter den händelsen lärde vi ju oss att så gör man inte i Sverige, man knackar inte på hos grannen utan att ha bestämt möte först.

Även inredningen och möblemanget hemma hos Sadaf skiljer sig från vad som är typiskt i Sverige.
– Det är mattor överallt, ända upp på väggarna! Och så har vi väldigt mycket växter, på så sätt liknar det Afghanistan där vi hade fullt med vinrankor. I vardagsrummet har vi vanliga soffor och fåtöljer men även afghanska madrasser som traditionellt ligger på golvet med mattor över. Vi ungdomar använder oftast sofforna, men har vi afghanskt besök sätter de sig direkt på madrasserna på golvet. Så hos oss kan alla känna sig bekväma, det gillar jag. När jag flyttar hemifrån ska jag ha skandinavisk minimalistisk stil. Men ändå med några mattor, och så lite västasiatisk konst på väggarna.

Sadaf var tio år när familjen flyttade till Sverige efter fyra år på flykt i Pakistan. Sedan dess har hon besökt Afghanistan två gånger.
– Mest känner jag sorg när jag är i Kabul. Vi kände en kvinnlig läkare som alltid var så vackert sminkad, hade fina klänningar och fixat hår när vi träffade henne. Åh, vad jag ville vara som hon! Efter att talibanerna tog över satte hon på sig burka och förändrades helt. Vårt hus med den gröna dörren och vattenpumpen finns kvar. Men grannarna är borta och jag känner inte längre igen någon på gatan. Det är för osäkert att bo där.

Idag har Sadafen magister i ekonomi och snart en kandidat i statsvetenskap. Till­sammans med Yusra Imsheiel driver hon Kompassen, ett hem för ensamkommande asylsökande ungdomar i Lund.
– Jag vill vara den där hjälpen som jag känner att jag inte hade när jag kom till Sverige i början av 2000-talet, någon som förstår vad som är viktigt, som maten, men som också visar var man träffar svenskar och lär sig språket och sociala regler.

Så vilka erfarenheter kan Roks kvinno- och tjejjourer ta med sig från Sadafs historia?
– Ni driver ett så viktigt arbete och det är jag ödmjuk inför. Det jag kan säga är: Se till att bekräfta tjejerna och bekräfta att deras liv inte är skamliga. Som ung afghansk kvinna har skammen varit en central känsla, men det är viktigt att lära sig att man inte måste känna så. För min storasyster var det nog värre som kände sig tvungen att snabbt gifta sig med mannen hon var kär i för att få sin frihet och slippa kontrollen från våra bröder. Det har nog varit enklare för mig som är yngre i familjen att orka ta fighten. Jag har stått upp gentemot mina bröder och nu har de accepterat mina val och vem jag är! Idag bryr de sig inte längre om vad jag gör. Jag är min egen.