Det var kvinnor som skapade hemmet som en fristad för mänsklig samvaro. Men det var män som förvandlade det till ett kvinnofängelse. Hur kunde det som varit civilisationens livsnerv förtvina och stelna till ett stängt förvaringsskåp? Svaret finns i männens ekonomiska maktövertagande, som gick via slaveri, privategendom och våld.
Text: Unni Drougge | Foto-intro: Kitchen Stool Plans
För mycket, mycket längesen började kvinnor bygga de första stabila hyddorna. Antropologiska studier visar också att det var kvinnor som upptäckte att elden kunde bli människans tjänare, att grässtråets frön gick att äta och att de som föll ner på marken började gro. I och med det blev människan bofast, kunde odla jorden och hålla liv i elden. Hemmet blev en mittpunkt, både som försörjningskälla och social gemenskap och som skydd mot vilda djur och vädrets makter. Den mänskliga civilisationen började där, och under en mycket lång period av självhushållning var det kvinnan som organiserade arbetet, men resultatet fördelades lika. Att arbeta för egen vinning var en främmande tanke.
Först när handel och hantverk började få inflytande över samhällsekonomin smög sig också vinstbegreppet in i leken. Jordbruket kunde göras mer lönsamt om slavar piskades ut på fälten, och därmed sjönk kvinnans placering i näringskedjan. Tidigare var det hon som sett till att fylla ladorna med nödvändiga jordbruksprodukter, men nu skötte slavarna det jobbet medan männen ägnade sig åt verksamheter som värderades högre, eftersom vinsten i förhållande till arbetsinsatsen var större.
När samhällslivet började organiseras efter det privata ägandet föll den kollektiva sammanhållningen sönder i separata familjehushåll, där den gifta kvinnans arbetsuppgifter begränsades till enkla inomhussysslor. Mitt under den grekiska antikens blomstring, då vårt mest hyllade kulturarv skapades, hölls äktenskapets kvinnliga hälft fjättrad vid hemmet, utan tillträde till det spirituella tankeutbyte som männen excellerade i på stadens torg. Där kunde husets herrar idka kroppsligt och intellektuellt umgänge med de fria kvinnorna – hetärerna – som hade funnit en utväg från att tyna bort i den gifta kvinnans andliga fattigdom genom att prostituera sig som älskarinnor. De gifta männen förlustade sig även med slavar och unga gossar. För när hustruns enda uppgift var att föra mannens gener vidare, tappade han intresset för henne.
Privategendomens stora samhällspåverkan medförde en tilltagande brutalisering som i sin tur bildade grogrunden till medeltidens feodalvälde, där storgodsägarna skickade ut sina rövarband
på blodiga plundringsturnéer och skapade stor förödelse och lidande bland oskyldiga. Men eftersom feodalherrarna så ofta var ute på plundringståg fick fruarna ansvara och föra räkenskaper för godsets omfattande verksamheter, från sjukstuga och gästhärbärge till ölbryggning och skomakeri. För det åtnjöt hon stor respekt bland sina underlydande, inte minst för sitt kloka huvud.
Men inför familjens överhuvud gick hon darrande ner på knä. Hon var bara en ägodel som han hade rätt att håna, tortera, förvisa och testamentera bort ihop med en häst eller en sabel. Begick hon något snedsteg fick han döda henne. Ända fram till 1200-talet stod det inskrivet i engelsk lag att feodalherren hade lov att sälja sin hustru. Den grekiska och romerska antikens kvinnoförtryck var rena västanfläkten jämfört med det tyranniska våld som medeltidens furstar utövade mot sin familj.
Men hur kompetent och duglig godsägarfrun än var kunde hennes insatser aldrig mäta sig med vapenmaktens effekt på den ekonomiska tillväxten. Och efterhand reducerades hon till den loja och förflackade högreståndsdam som vi så ofta möter i historiens kvinnoporträtt.
Det manliga våldet mot kvinnor höll sig dock konstant genom samhällsförändringarna, även i de fattiga befolkningsskikten, där man och hustru visserligen var jämställda i sitt dagliga slit för brödfödan, men där mannen ändå hade rätt att ta till knytnävarna för att i hemmet utöva den enda makt han hade – makten av att vara född med snopp. Och den lilla manliga bonusen är ju ståndaktig än idag.