Ideella sektorns roll i samhället – från input till output

Förutsättningarna för den ideella sektorn stramas åt. Kraven på kontroll, återrapportering och konkurrens har skärpts och gör det allt svårare för många ideella organisationer att öveleva. Så är det tänkt att det offentliga ska säkerställa kvaliteten i välfärdstjänsterna, undvika fusk med bidragspengar, samt – i vissa fall – säkra effektiviteten genom att helt ta över ansvaret för verksamheten.

Regeringen aviserar den ena förändringen efter den andra när det gäller den ideella sektorn och dess uppdrag. Utöver tillståndsprövning och upphandlingskrav på skyddade boenden, är också förslagen på att lägga ner Allmänna arvsfonden och att minska civilsamhällets roll i biståndsarbetet, typiska tecken i tiden.

Den pågende utvecklingen har intensifierats de senaste åren, men har pågått under en längre tid. En successiv förskjutning av sektorns uppdrag har pågått sedan 1980-talet, och har nu kombinerats med en ökad skepticism mot sektorns förmåga och uppsåt.

Traditionellt har den svenska ideella sektorn drivit sakfrågor och intressepolitik. Men under 1980- och 1990-talet blev det allt vanligare att man också började ägna sig åt produktion av välfärdstjänster. Man har gått från input till output.

Därmed skiftade också fokus från de ideella som organisering av röst och intresse till produktion av service och tjänster. Bidrag omformades till ersättningar och relationerna till den offentliga sektorn uttrycktes allt oftare genom kontrakt, avtal och entre­prenader. Pengarna öronmärktes och kommunernas kontroll och styrning stärktes.

Detta sammanföll med en ekonomisk kris som drabbade den offentliga sektorn hårt under 1990-talet. När de borgerliga partierna såg de ideella krafterna som en del av en ökad valfrihet, sågs de från vänsterhåll som ett lockande alternativ till marknads­krafterna. Influenser från EU bidrog också vid den här tiden till ett ökat intresse för ideella och idéburna organisationer som producenter av välfärdstjänster. Den så kallade »sociala ekonomin« fick fäste även i Sverige.

Ideella organisationer som det offentligas »förlängda arm« är dock inget nytt. Redan på 1700-talet fanns organisationer som, med statsmakternas goda minne, förvaltade viktiga samhällsfunktioner. De utgick ofta från skråväsendet och hade ett ganska långtgående självstyre.

På 1950-talet var den svenska korporativismens som starkast, och bland annat statsvetaren Gunnar Heckscher fokuseradet i »Staten och organisationerna« på hur de svenska organisationerna skulle kunna behålla sin autonomi och integritet gente­mot statsmakten. Han resonerar kring organisationernas och medlemmarnas kontroll:

»Det fria organisationsväsendet kan samarbeta med staten och statsmakterna utan att detta i och för sig behöver medföra några mera allvarliga olägenheter för någon av parterna. Men det [organisationsväsendet] måste gå in i samarbetet såsom en självständig maktfaktor, buret av egna ideal och av medlemmarnas egna strävanden«, skriver han bland annat och fortsätter:
»[…] frågan är givetvis, huru det omedelbara inflytande från medlemmarnas sida, vilket i främsta rummet motiverar uttrycket ‹folkrörelse‹, skall kunna bevaras, när de ökade uppgifter, den ökade makt och det ökade ansvar som statsmakterna fullt medvetet låtit vissa hithörande organisationer få, framtvinga allt starkare centralisering av organisationen.«

Under 1990-talet ändrades forskningens fokus från korporativismens negativa konsekvenser för den ideella sektorn, till konsekvenserna för stat och förvaltning. Den täta kontakten och remissförfarandet som institution gör då att forskare väcker frågor om vilka som är med och formar besluten i Sveriges Riksdag.

Det finns flera farhågor med en alltför nära relation mellan det offentliga och den ideella sektorn. I «Staten och organisationerna« skriver Gunnar Heckscher om utvecklingen av korporativismen i 1940- och 50-talets totalitära stater Ryssland, Italien och Tyskland:

»Innebörden av de korporativa system, vilka under denna tid skapades, var att korporationer upprättades såsom organ för statens verksamhet. I regel vore dessa helt nybildade eller åtminstone kraftigt ombildade upplagor av tidigare befintliga sammanslutningar. De hade att lösa väsentliga uppgifter, huvudsakligen på det ekonomiska området, och deras organisation var sådan, att statsmakten där kunde utöva en tämligen omedelbar ledning […].«

Det hotar själva tanken om att organisationerna i det civila samhället utgör ett slags frizooner som bygger på andra värderingar, synsätt och metoder än det som dominerar det övriga samhället.

Detta ställs i skarp kontrast till definitionen av den ideella sektorn som oberoende och frivillig. Det hotar själva tanken om att organisationerna i det civila samhället utgör ett slags frizooner som bygger på andra värderingar, synsätt och metoder än det som dominerar det övriga samhället. En garant för åsiktsfrihet och alternativa synsätt och det tredje benet i ett samhälle som formas av det offentliga, privata och det ideella.