Sällan visar sig hemmets konfliktytor så tydligt som en lördag på Ikea. Männen segdrar mot utgången och vill bara komma därifrån. Kvinnorna dröjer kvar och funderar över olika kombinationer och lösningar som skulle passa i den gemensamma bostaden. I takt med att de närmar sig kassan, närmar de sig också Ikeabesökets beryktade final – ett präktigt skilsmässogräl.
UNNI DROUGGERedaktör för Kvinnotryck
Det är i synen på hemmet som de gamla könsrollerna tar sig upp till ytan. Kvinnor lägger som regel ner betydligt mer tid och möda på att dagligen hålla efter skiten och de kringströdda resterna från fredagsmys och avkoppling, och då räknas inte den tid som slukas av det mentala engagemanget i allt som rör hemmets skötsel och trivsel. Frågan har stötts, nötts och blötts i jämställdhetsdebatten, men så vips dyker det upp nån gubbe som börjar dilla om att strävan efter jämställdhet är att göra våld på naturen, det är ju bara att kolla hur chimpanser, möss och humrar beter sig, så fattar man genast varför kvinnor står för hemmets obetalda markservice.
Men ett hem är inget av naturen givet, det är en kulturskapelse som uppstod ur en vilja att just slippa vara i naturens våld. Och det var framförallt kvinnor som drev på den utvecklingen genom att nyfiket studera naturlagarna för att sedan överlista dem. Att människorna kunde uppföra sina första boplatser berodde till stor del på kvinnors mod, framåtanda och logiska tänkande – inte på de »naturligt« kvinnliga egenskaper som lyfts fram för att motivera könsorättvisor.
Och varje lördag på Ikea når orättvisan sin kokpunkt av alla män som tjurigt drar mot utgången för att få komma hem till soffan utan en tanke på vad det är som tillåter dem att ligga hemma och löka. Det är då många kvinnor slås av en annan tanke. Ett helt nytt hem. Ett hem att dela, med någon som också vill dela.