Glatt meddelade jag förlaget att jag börjat skriva på en ny bok, men möttes av en ängslig blick från den pr-ansvariga. »Den ska inte handla om incest, väl?« slapp det ur henne. Det här var i slutet på 1990-talet, då incestdebatten tagit en ny vändning. De chockerande siffror som gjort incest till en het potatis på 1980-talets dagordning, hade hamnat i komposthinken. »Ja, det är ju så uttjatat«, slätade pr-kvinnan över när hon fått mitt lugnande svar.
Och nu står jag här i en annan tid och ser ut över ett minfält. Jag står med kvinnojourernas erfarenheter av pappor som ges rätt till vårdnad och umgänge med barn de förgripit sig på. Jag står med färska rapporter från tjejjourer om att de kontaktas av ett oroväckande stort antal tjejer som traumatiserats av tidiga sexuella övergrepp. Jag står med statistik över den vanvettiga utbredningen av sexuellt våld mot barn i hela världen. Jag står med nystan av motstridiga forskningsresultat, fulla av hårda knutar runt rivaliserande intressen och lösa tåtar som fladdrar i vinddraget av olika konspirationsteorier. Jag står framför det krigshärjade område där striderna om tolkningsföreträdet utkämpats och jag ser den svårt sargade sanningen som ännu ligger kvar på marken och inte orkat resa sig. I horisonten avtecknar sig en urgammal fästning. På närmare håll ser den fallfärdig ut på sina ställen, men än sitter förövarna säkert därinne i skydd av sina roller som föräldrar, släktingar, lärare, präster, tränare och andra som står barnen nära. Att berätta om deras brott är att rucka på de trygga samhällsfundamenten de representerar. Därför måste de huka bakom muren av förnekelse för att dölja det som gör det möjligt för män att förgripa sig på barn.
Var det inte könsmakt det kallades en gång? Innan det också blev »uttjatat«.