Anna Suvanna Davidsson. Foto: Jenny Brandt Grönberg

Instagram blev ett inre rum som fylldes med kvinnopepp

Anna Suvanna Davidsson, mer känd som sitt internet-alias Apan satt i granen, är aktuell med sin debutroman »En apa i Rågsved«. Boken är enligt egen utsago fiktiv, men med självbiografiska inslag. »Det är klart man gräver där man står«, säger hon och den metoden lyser rätt igenom sidorna. Suvanna Davidssons separation ledde precis som för huvudpersonen Tess till en ny bostadsmiljö, och vad viktigare är: en ny självbild.

Text: Ellinor Gotby Eriksson | Foto: Jenny Brandt Grönberg

Anna Suvanna Davidsson. Foto: Jenny Brandt Grönberg

En stor del av din bok handlar om hemmet, i flera bemärkelser. Vad betydde hemmet för dig före ditt uppbrott jämfört med efteråt?
– Innan jag bröt upp var hemmet lite som en fängelsehåla. Jag laddade batterierna så fort jag var någon annanstans, för hemma kände jag mig instängd och kvävd. Om man befinner sig på ett ställe där man hålls tillbaka så vill man ju bara bort därifrån och vice versa, det säger sig självt. Idag tycker jag om mitt hem.

Varför tror du att hemmet är så förknippat med klassiskt kodad kvinnlighet? Är det ett sätt att bura in kvinnor?
– Ja, jag skulle säga att det är på grund av patriarkala strukturer. Det är en negativ tradition för alla inblandade egentligen, för oavsett kön behöver de flesta få boa in sig i sitt hem för att må bra och känna sig trygga. Många män, inte minst macho-snubbar, går miste om den tryggheten när de sätter en fjollstämpel på att pyssla i hemmet. Samtidigt är det inte helt svartvitt. Jag ser en före­bild i min mamma som är från Thailand och som till viss del har ett gammalt traditionellt könsrollstänk där kvinnan ska laga mat och passa upp. Men trots allt detta skilde hon sig från min pappa och blev ensamstående med tre barn i ett främmande land.

De flesta behöver få boa in sig i sitt hem för att må bra och känna sig trygga. Många män går miste om den tryggheten när de sätter en fjollstämpel på att pyssla i hemmet.

Vad skulle du vilja ge för råd till kvinnor som är fast i dåliga relationer på grund av sin boendesituation?
– Att överge en relation är något som kan ta tid, det är inte ett lättvindigt beslut, speciellt inte om man ha barn. Tvärtom är hemmet i många fall en kvinnofälla. Jag själv var student och hade inte råd att köpa ut barnens pappa från vår gemensamma bostadsrätt. Jag hade däremot stått i bostadskö tillräckligt länge för att få en lägenhet, men alla har inte gjort det och då är man mer insnärjd. Jag vill råda kvinnor att vara schysta mot sig själva och ställa sig i en bostadskö, för man kan inte förlita sig på någonting.

Finns det något naturligt sätt att lära sig att bry sig mindre om sin boendesituation och mer om sin frihet?
– Jag tycker mig se att allt fler kvinnor bryter sig ur sunkiga relationer där de inte bara har varit familjens projektledare utan också killens mamma. Det sker tack vare tidsandan vi lever i nu, med ett alltmer synligt systerskap, och genom sociala medier där vi inspirerar varandra att ta oss loss. När jag separerade delade jag med mig av min resa i olika kanaler och då var det många som hörde av sig och talade om för mig hur modig jag var. Det var fyra år sedan och nu kan jag känna igen de olika faser som andra separerande kvinnor går igenom. Apropå på hem så går det att likna vid ett rum; helt plötsligt lägger man upp snyggselfies, och det framgår att det är för en själv och för andra kvinnor snarare än det manliga ögat. Det blir som ett inre rum ämnat för pepp från andra kvinnor, som kan användas för att orka ta sig igenom uppbrottet.

DETTA HAR HÄNT
Anna Suvanna Davidsson driver instagramkontot Apan satt i granen med 30 000 följare, där hon med både humor och allvar ifrågasätter samhällets ideal och normer, och utmanar föreställningen om vilka som får ta plats i offentligheten. Till vardags arbetar hon som gymnasielärare men är även programledare i UR:s podcast »Alla mina förövare« som handlar om sexuella trakasserier, och riktar sig till just gymnasieungdomar. Debutromanen »En apa i Rågsved« handlar om Tess som bor med sin familj på Söder­malm. Utåt sett är allt som det ska, men Tess bryts långsamt ner av mannens härskartekniker. När hon slutligen bestämmer sig för att lämna barnens pappa återstår ett överhängande problem: Hur bygger man upp sig själv på nytt med två barn i en ny miljö, när beroendesituationen i sig har normaliserats så att man känner sig hemma i den?