Maxida Marak, foto Summit Music Management

Jag hämtar MOD ur min övertygelse

Maxida Märak är rappare, jojkare och skådespelare. Hon slog ner som en meteorit i artistbranschen och har inga planer på att lämna den. Men det som kanske väger tyngst av alla hennes epitet är rättvisekämpe.

Text: Ellinor Gotby Eriksson  | Foto: Summit music management

Skiljer sig det motstånd du har fått som feminist från det hat du har mött som urfolksaktivist?
– Ja, det är faktiskt lite olika grupper som upprörs av min människorättsaktivism. De som vill tysta min kamp för urinvånare är oftast rasister, men de som kritiserar min feministiska kamp kallar sig inte sällan själva feminister. Motståndarna har i och för sig en sak gemensamt: de är obildade och ignoranta.

– Min bransch är extremt mansdominerad och kvinnan är alltid den avvikande, precis som att urinvånaren alltid exotiseras. Det ska alltid skrivas ut att jag är samisk och kvinna medan mannen alltid är norm. Adam Tensta har nog aldrig presenterats som en »manlig svensk rappare« till exempel.

Hur har du samlat mod till att höja din röst?
– Jag har nog alltid haft modet inom mig. Det handlar till stor del om hur jag uppfostrades men också om att jag har kommit till insikt om att alla inte kommer att tycka om mig, och det är helt okej! Det är den där spärren som många människor sitter på – skräcken för att omgivningen inte ska godkänna dem. Men alla kommer inte att tycka att du är snygg och alla kommer inte att gilla din musik. Sen jag var liten har jag vetat att jag inte TÅL orättvisor, och min övertygelse har gett mig mod. Har man ingen övertygelse blir det svårt att gå emot ett förtryck.

Hur gör man om man inte besitter din grundstyrka?
– Som jag brukar säga till min syster om hon har det svårt: »Du kan bestämma mer över din känsloström än vad du tror!« Jag var med om en personlig tragedi före jul och efter att ha gråtit ett tag ville jag vidare. Folk frågade »hur kan du redan ha slutat sörja?« men jag kände att det fanns två alternativ – antingen ligga kvar och gråta med vetskapen om att det inte förändrar situationen eller ta mig upp ur gropen. Det är samma sak med förtryck. Jag vet att en elak kommentar sätter sig hårdare än hundra positiva men det gäller att skifta fokus, försöka ta kontroll över psyket.

Det känns som att vargdebatten vilar just nu och även debatten kring gruvan, hur ser ditt engagemang kring de frågorna ut nu?
– Hela Sverige pratar om hur USA har behandlat sina urinvånare, framförallt nu i och med South Dakota pipeline (regeringens planer på att lägga en oljeledning tvärsöver urinvånarnas kulturmarker, red anm.). Folk oroas så mycket över tragedin som native americans genomlever men ingen tänker på sina egna natives. De som sätter agendan flyttar hela tiden fokus till andra länder. För mig är det glasklart att det är samma sak som händer här i Sverige. Även här ger man sig på marken och vattnet som tillhör urbefolkningen trots att det kan vara slutet för dem som bor där. Men jag tänker fortsätta att lyfta frågan och skriva om det!

 

DETTA HAR HÄNT
Maxida och Mimie Marak, foto Henrik BlindFör två år sen sände SVT dokumentärserien »Sapmí sisters«, om hiphopduon som består av Maxida Märak och systern Mimie. Sommaren därpå berättade Maxida i sitt sommarprat om sitt brinnande engagemang för sin ursprungs­befolkning: »Våra förfäder hade inte något ord för krig på samiska. Min generation har det«. Sen dess har hon varit i hetluften åtskilliga gånger.

I fjol vägrade Maxida och Mimie ta emot ett hederspris eftersom såväl grundarna (Jan Myrdalsällskapet) som de män deras priser blivit uppkallade efter (Robespierre och Lenin) var »vita gamla cis-gubbar«. Ett annat skäl var Jan Myrdals inställning till homosexualitet.

Foto: Henrik Blind. Montage: Fredrik Ydhag | Sveriges Radio