Jag har fått många systrar i branschen

Anna Takanen, teaterchef på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, har sedan sin examen från teaterhögskolan 1994 byggt upp ett imponerande cv. Hon har också uppmärksammats och prisats för sitt jämställdhetsarbete inom teatervärlden. Nu är hon aktuell med »Bang«, där hon spelar sin stora förebild Barbro »Bang« Alving.

Text: Ellinor Gotby Eriksson  | Foto: Petra Hellberg

Anna Takanen, foto Petra HellbergDu har ju varit verksam i teaterbranschen i 25 år nu, hur uppbringar man systerskap i en klassiskt mansdominerad bransch?
– Teatervärlden har varit mansdominerad, det stämmer, men den har i modern tid också uppburits av kvinnor. Ända sedan 1900-talet har det skrivits stora roller för kvinnor. Chefer och regissörer har visserligen klassiskt sett varit män – fram till 1970-talet då bland annat Suzanne Osten och Margareta Garpe kom in i bilden och möjliggjorde för fler kvinnor att ta plats.

Så det finns inte längre den typen av problem på teatrarna?
– Teatervärlden är väl egentligen som övriga samhället, alltså patriarkal. Inte minst sett till löner och vilka som traditionellt sett har fått ledande roller. Men nu är vi i ett skede där vi får allt fler kvinnliga teaterchefer, vilket också leder till en bättre representation på teatrarna i stort. Det här är en konkurrens­inriktad bransch och det skulle kunna leda till svagare systerskap, men konkurrensen förtas till stor del av att kulturarbetares arbetsliv och privatliv är så tätt sammankopplade. Man är intresserad av vad andra gör, man går och tittar på varandra, kommer nära varandra, och blir vänner. Jag har fått många systrar under min tid i branschen. Jag är också mentor till flera yngre kvinnliga regissörer – vi söker upp varandra.

Barbro Alving ville förändra genom att förklara och argumentera snarare än att tycka. Tyckandet är en grund pöl där vi tappar bort idén om att dö för varandras rätt till oliktänkande.

Vad är det viktigaste du vill framföra med din gestaltning av Barbro »Bang« Alving?
– Det är hur hon fick ihop ett kämpigt arbetsliv och privatliv med ett brinnande patos. Barbro Alving var normbrytande innan ordet ens var uppfunnet. Hon var ensamstående mamma och levde öppet med en kvinna. Hon var också en stilist av guds nåde och använde språket för att beskriva sin samtid. Samtidigt kämpade hon i en journalistbransch helt och hållet styrd av manliga redaktörer. Jag kan relatera till det här med att skapa ifrån ett rum som är kraftigt präglat av en dragig samtid. I vår samtid pratar man om människor som ett arbetsmiljöproblem och det finns ett snålare utrymme för imperfektion. Barbro Alving ville förändra genom att förklara och argumentera snarare än att tycka. Idag blir det mer och mer tyckande, inte minst gällande andras skavanker. Tyckandet är en grund pöl där vi tappar bort idén om att dö för varandras rätt till oliktänkande.

Hur ser du på kvinnoseparatism som fenomen?
– Man behöver separatism då och då för att definiera sin särart och för att slippa kompromissa bort det som är viktigt för en. Jag ser på separatism som ett verktyg, precis som kvotering. När partier började införa »varannan damernas« på sina listor var de flesta emot det men idag pratas det inte längre om det. Jag tänker också att separatism kan ge perspektiv när det gäller framtiden. Barbro Alvings förebild Elin Wägner sa: »Vad som borde göras är inte att sno omkring och kommentera karldestruktiva ting, utan gå på fruntimmerslinjen och göra om allting från början med respekt för livet«.

DETTA HAR HÄNT
Anna Takanen blev teaterchef på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 2015. Innan dess hade hon samma tjänst på Göteborgs Stadsteater i nio års tid, där hon precis som på sin nuvarande arbetsplats även skådespelade och regisserade. Under sin tid i Göteborg var hennes målsättning att göra Stadsteatern till Sveriges mest jämställda teater. I fjol tilldelades hon utmärkelsen »Årets kvinna« av Sverigefinska yrkes- och affärskvinnors förening, för sitt ihärdiga jämställdhetsarbete i kulturbranschen.

Fler kvinnliga regissörer, huvudrollsinnehavare och pjäsförfattare har varit Takanens uttalade mål i Göteborg, en strävan hon också tog med sig till Kulturhuset.

»Jag är chef för en av Sveriges största kulturinstitutioner. Det innebär att jag har resurser att fördela till andra konstnärer. Och då är det väldigt viktigt vilka jag väljer, för att kunna arbeta strukturellt med att förändra maktordningen« sa hon till SVT Uutiset i samband med utmärkelsen.