När Caroline Cederquist får reda på att hennes pappa är döende kommer alla minnen tillbaka till henne. All den skada som han och hennes mamma vållade henne. Hur han rörde henne på ett sätt en pappa inte ska röra ett barn. Såren rivs upp på nytt, och Carolines väg till upprättelse blir via romanen »Jag andas alltså finns jag«, som gavs ut tidigare i år.
Text: Ellinor Gotby Eriksson | Foto: Per Stübler
Hur klarade du av att skriva så transparent om något så svårt som incest?
– Det har såklart varit en lång och tung process. Jag hade nog inte klarat av att skriva om det här om jag inte hade gått i terapi i flera år, från att jag var 23 tills jag blev 28. Sen när jag beslutade mig för att skriva boken tog jag fram gamla dagböcker, lyssnade alltid på en specifik isländsk musiker för att komma i stämning. Självklart var det jättemycket tårar under skrivprocessen. Jag kände dels väldigt mycket stolthet över att jag klarade mig, men också sorg för vad jag utsattes för.
Hur var det innan du började i terapi?
– När jag var mellan 15 och 25 sökte jag bekräftelse från allt och alla. Även som barn faktiskt. Jag ville att alla skulle tycka synd om mig. Och det var ju visserligen synd om mig men jag fastnade i en offerroll, som att jag inte var något mer än utsatt. Det blev hela min person. Med åren har jag landat i mig själv. Jag har mina vänner, min dotter och mitt jobb som jag trivs mycket med. Jag är någon, och jag vet vad jag tycker och känner. Inte minst vågar jag prata öppet om tabun som övergrepp och att bryta med sin mamma.
Du har sagt att dina trauman gjorde dig osäker på hur du själv skulle klara av föräldraskapet. Att du funderade över hur man sätter rimliga gränser i och med att du hade så otroligt gränslösa föräldrar. Hur gör du för att hitta en balans där?
– Jag tänker ständigt på att verkligen andas och behålla lugnet med min dotter. Både min mamma och pappa blev så väldigt arga. Ibland ser jag hur jag är som de och jag mår alltid fruktansvärt dåligt av de situationerna. Som att jag kan bli arg när min dotter inte vill sova på kvällarna. Jag har då vräkt ur mig skuldbeläggande ord, men får dåligt samvete och ber om ursäkt direkt. Det viktigaste för mig är att vara vaksam och lyhörd, men också att leva upp till det jag lovar min dotter.
Jag tror inte på att mörka känslor är dåliga och att ett plastigt instagram-liv är eftersträvansvärt.
Du har ju sagt att boken är ett sätt att stå upp för det lilla rädda barnet inom dig. Hur fungerade skrivandet som upprättelse?
– Lilla Caroline fick inte stöd då, men jag vill stötta henne som vuxen. Jag kan fortfarande sörja att jag inte hade en vanlig barndom. Men jag är glad att jag numera accepterar alla känslor, det är okej att vara ledsen. Sorg är okej! De så kallade negativa känslorna, som många i dagens samhälle är så snabba med att avfärda som något farligt, de är i själva verket positiva. För de är en del av livet. Jag tror inte på att mörka känslor rakt av är dåligt eller att ett plastigt instagram-liv är det som är eftersträvansvärt.
Hur mår lilla Caroline idag, finns hon kvar i dig?
– Ja hon finns kvar. Jag trodde länge att jag inte var värd att älska, och jag tänkte jämt att jag bara fanns till för mina partners skull. Inte minst när det kom till sex. Själv tyckte jag ju inte ens om sex. Det tog flera år för mig att lära mig att sex kunde vara något fint. Samtidigt kan jag fortfarande fråga mig om jag verkligen är värd att älska. Att påminna sig om det är ett ständigt arbete. Det, och att våga släppa in människor.
Journalisten Caroline Cederquist har bland annat arbetat som redaktör på Svenska Dagbladet, nyhetschef på DN Sthlm, och som presschef hos moderaterna. Självbiografin »Jag andas alltså finns jag« är hennes romandebut. Efter ett nyblivet föräldraskap, år av terapi, och ett uppbrott med sin mamma, blev boken ett sätt att slutgiltigt göra upp med alla barndomstrauman. Först blev Caroline Cederquist förvånad över hur många förlag som visade intresse, men i efterhand har hon förstått hur ovanligt det är att skriva självutlämnande om dels incest, dels att göra slut med den »heliga« mamman.