Jämställdhetsministern: ”Vi ska vara könsneutrala – inte könsblinda”

Hon vill påverka och göra skillnad och drivs fortfarande av den objektivitetsplikt som präglar arbetet som åklagare – jakten på sanningen. Större inflytande än hon har nu är svårt att få, men vilken sanning är det som ska ligga till grund för jämställdhetsminister Paulina Brandbergs politiska gärning?

Text: Charlotta Janson Josephsson | Foto: Severus Tenenbaum

Visst är det skillnad på att vara åklagare och politiker. Det håller hon med om, vår nya jämställdhetsminister. Efter drygt tio månader på posten har hon lärt sig att inte alltid säga allt hon tycker, vilket kan vara svårt för en som tidigare varit fri debattör. Hon har varit öppen i sin kritik mot Sverigedemokraterna, men tycker att deras gemensamma Tidö-avtal innehåller en hel del bra åtgärder just inom hennes område.

Hennes område, ja. Som jämställdhets­minister och biträdande arbetsmarknads­minister faller bland annat frågorna om mäns våld mot kvinnor på hennes bord. Det är en materia hon känner sedan länge. I jobbet som åklagare var det i första hand den typen av brottmål hon hanterade vid sidan av dem som hade med gängkrimina­litet att göra.

– Jag blev tidigt på det klara med att det var målen som hade en målsägare som var mest intressanta. Efter bara ett år som åklagare specialiserade jag mig på mål som hade ett brottsoffer, säger hon.

Här kunde hon göra konkret skillnad för människor. Det kändes meningsfullt och väckte hennes engagemang. Att ta del av förutsättningarna som utsatta kvinnor lever under, väckte hennes ilska. Hon såg omfattningen, samhällets bristande stöd och rättssystemets oförmåga och klev in i debatten. Som fri debattör, bland annat på Expressens ledarsida, utsågs hon 2021 av tidningen Fokus till årets svensk för att hon vågade uttala sig offentligt: »När en framträdande jurist tydligt beskriver problemen, skissar lösningar och själv engagerar sig direkt i politiken, stärker det förtroendet för rättssystemet«, löd motiveringen.

Sedan 2014 är hon engagerad i kommun­politiken i Sollentuna där hon bor och 2022 kandiderade hon till riksdagen. Att hon ett år senare skulle sitta på en minister­post var inte en del av planen, men omöjligt att tacka nej till när hon väl fick frågan..

– Här kan jag ju verkligen göra skillnad på riktigt, konstaterar hon.

Utredningarna och reformerna avlöser varandra. Hon radar upp ett antal åtgärder som redan är på gång och framhåller den här regeringens kanske viktigaste fokus: att skifta perspektivet från gärningspersonerna till brottsoffren.

– Det var det som fick mig att gå in i politiken från början. Vi har haft ett alldeles för starkt förövarperspektiv. Vi måste också fråga oss vad som händer med brottsoffret om vi INTE vidtar åtgärder, säger hon.

– Tidigare insatser har ju inte lett till några resultat, trots att våldet inte är något nytt samhällsproblem, tillägger Paulina Brandberg.

 

 
Ändå står hon helt bakom den reform som initierades av den förra regeringen, den som framöver kommer ställa stora kvalitetskrav på den som driver skyddade boenden. Tillståndsplikten blir väldigt kostsam för ideella organisationer utan resurser. De kan ha svårt att möta de upp­ställda kraven och Roks varnar för att jourernas viktiga verksamhet kan urholkas.

Här menar jämställdhetsministern att nyttan ändå överväger risken, och hoppas att den långa utredninsgstiden bidragit till jourernas möjlighet att anpassa sin verksamhet efter de nya kraven.

– Vi har ju jobbat väldigt länge med den här utredningen, längre än planerat, vilket förhoppningsvis också har underlättat för aktörerna att ställa om, menar hon och tillägger:

– Roks har en otroligt viktig verksamhet som syftar till skydd och ökad trygghet för den här gruppen, men vi behöver säkerställa att det också fungerar. I dag kan ju vem som helst driva ett skyddat boende, och det är ju ingen bra lösning.

Att en individuell prövning av barnens skyddsbehov skulle hindra mammorna från att söka hjälp, tror hon inte. Oron för att kvinnorna skulle tappa inflytande och bli av med sina barn i samband med att de söker skydd, är obefogad, menar Paulina Brandberg.

– Syftet är ju inte alls att barnen ska lämna sin mamma, utan att stärka skyddet för barnen. I dag är det ju snarare så att mammorna väljer att vara kvar i en destruktiv relation av oro för att utsätta sina barn för fara om de lämnar.

Det som ger mest effekt är inte alltid det som ger mest rubriker.

Karriären är spikrak – och snabb. Det är inte mer än 15 år sedan hon avslutade sina juridikstudier i Lund. Det blev juridik och inte journalistik, som hon övervägde ett tag, och inriktningen mot åklagare blev också ganska snabbt tydlig.

– Jag är nyfiken och tycker om att gräva fram sanningen, det var väl det som lockade med journalistiken också. Även åklagar­arbetet är ju något av ett detektivarbete.

Hon hävdar att det fortfarade är hennes ledstjärna – att ta reda på sanningen, att lyssna in experterna och väga olika argument mot varandra för att komma så nära som möjligt. Att det skulle vara svårare i en politisk kontext avfärdar hon med ett »jag kan inte jobba på något annat sätt.«

– Däremot är det inte alltid som de mest effektiva åtgärderna ger störst rubriker, och det kan vara ett problem. Men då får jag ta på mig det pedagogiska uppdraget att hantera det, konstaterar hon.

Hon kallar sig feminist och medger att det i huvudsak är män som slår kvinnor. Ändå föredrar hon begreppet könsrelaterat våld framför mäns våld mot kvinnor.

Mäns våld mot kvinnor är inte ett kvinnoproblem – det är ett samhällsproblem

Men går det verkligen att komma tillrätta med det manliga våldet mot kvinnor när man håller sig könsneutral? Finns det inte en inbyggd motsättning i jämställdhetspolitikens ambition att utrota könsskillnaderna och att utrota mäns våld mot kvinnor?
– Ska vi jobba med dessa frågor, måste vi se bakomliggande strukturer. Varför har vi det här våldet, vad är det som gör att det fortsätter?

– Men det är också viktigt, oavsett samhällsproblem, att inte ställa grupper mot varandra. Det här är inte ett kvinno­problem, det är ett samhällsproblem och alla som vill vara del av lösningen ska kunna få delta.

Själv är hon bekymrad över den retorik som kollektivt skuldbelägger män, och tror inte det är vägen framåt.

– Vi måste kunna prata om de bakom­liggande strukturerna och orsakerna, utan att för den skull ställa könen emot varandra. Vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt, menar hon.

 

 

Men ivern att könsneutralisera kan få väldigt konkreta konsekvenser. Enligt dagens skolplan ska man till exempel inte dela upp undervisningen efter kön, vilket bland annat försvårar arbetet för tjejjourerna. De får inte prata enskilt med tjejer och kan därför ha svårt att få till en ordentlig dialog. Killarnas medverkan påverkar ofta samtalet negativt.
– Ska vi nå jämställdhet på allvar måste vi absolut jobba olika med kvinnor/tjejer och män/killar. Vi får inte vara rädda för att prata med dem var för sig. Det skulle vara extremt destruktivt om vi inte skulle tillåta det. Det går ju inte ens att jämföra kvinnors och mäns utsatthet. Vi ska vara könsneutrala, men inte könsblinda!

– Men jag tror inte på att ställa grupper mot varandra. Det är inte kvinnors uppgift att föra kampen – det är samhällets uppgift. Lyckas vi med det gemensamt tror jag att vi får en helt annan skjuts.

Då gäller det att tyda skolplanen på rätt sätt – här tolkar de den fel?
– Ja.

I den nya strategin ska ni ersätta formuleringen »mäns våld mot kvinnor« med något mer »inkluderande«. Vad då?
– Den konkreta formuleringen får utredningen komma fram till, men det krävs en förändring för att vi ska kunna fånga upp hela spektret av det könsrelaterade våldet.

– Vi behöver jobba på ett sätt där alla som utsätts för våld har rätt till samhällets stöd. Med dagens formuleringar osynliggörs flera grupper, vilket skapar onödig friktion och konflikter i arbetet.

– Men, det är viktigt att understryka, att detta inte på något sätt innebär att vi kommer att växla ned arbetet med mäns våld mot kvinnor. Det handlar inte om att sänka ambitionsnivån här, det vill jag vara oerhört tydlig med.

Även hedersvåldet ska lyftas ut och göras till ett eget delmål i strategin. Varför då? Det handlar väl också om mäns våld mot kvinnor?
– Här finns en särart, och jag tror vi trampar snett om vi buntar ihop det för mycket och generellt pratar om det som mäns våld mot kvinnor. Då riskerar vi till exempel att missa mammor som utsätter sina döttrar för könsstympning.

– Även om det är samma strukturer som ligger bakom problemet, riskerar vi att missa att gärningspersonerna i de här sammanhangen kan vara hela släkter om vi pratar om det som mäns våld mot kvinnor. Vi riskerar att hamna i ett »one-size-fits-all-tänk«, när det krävs olika insatser.

Som åklagare arbetade hon mycket med gängrelaterad brottslighet, och det är också i dessa frågor hon tidigare hörts och synts mycket i debatten. Och det är ju mäns våld mot män – knappast mäns våld mot kvinnor – som dominerar samhällsdebatten. Är det inte hit alla resurser går nu när regeringen skjuter till mer pengar?
– Den här regeringen har en tydlig hållning: mäns våld mot män är inte allvarligare än mäns våld mot kvinnor. Där­emot lever vi i en tid där gängkrimi­naliteteten eskalerar väldigt mycket, och det köns­relaterade våldet ligger mer konstant på en bedrövlig nivå, vilket gör att gäng­kriminaliteten tar mycket syre i debatten.

– Men vi jobbar stenhårt med de här frågorna, vi stärker säkerheten på skyddade boenden, utreder kontaktförbud och skärper straffen för våld- och sexualbrott. Det finns många åtgärder i Tidö-avtalet som verkligen kommer göra skillnad och som jag är väldigt stolt över.